I Norge tycks samhörigheten inom finansbranschen vara större än i Sverige. Man har bl.a. samlat alla aktörer i den nybildade branschorganisationen FNO(Finansnäringens Fellesorganisasjon). Det nya är att även sparbanksrörelsen nu finns under samma tak som övriga banker, försäkringsbolag m.fl. Den nya organisationen genomförde 24 mars sin första årskonferens med ca 600 deltagare, vilket måste sägas vara en stor manifestation av samhörighet inom branschen. Genom konferensens tyngd lyckas norrmännen alltid locka någon från politikens toppskikt, denna gång finansminister Sigbjörn Johnsen, vilket i sin tur skapar ett relativt stort medieintresse.
Ett huvudtema för konferensen var naturligt nog en återblick på de senaste 18 månadernas finanskris där Norge är ett av de länder som drabbats minst. Förutom Norges allmänt goda förutsättningar angavs som ett viktigt framgångsrecept ett gott samspel mellan branschen, myndigheterna och politiken. Många lärdomar från Norges finansproblem i början på 90-talet kunde nu användas.
Ett annat tema för konferensen handlade om samhällsansvar där finansbranschen på ett mycket tydligare sätt än i Sverige tagit gemensamma grepp.
Norge står inför en betydande pensionsreform vilket diskuterades i en specifik session. Detsamma gällde skadeförsäkringens framtid som innehöll anföranden avseende förtroendet för branschen, klimatfrågan och idéer till nya försäkringsområden.
Två tredjedelar av jordens yta är täckt av vatten, så visst vore det konstigt om affärsverksamhet inte skulle ha något med vatten att göra? Tvärtom, så är de flesta företag i dag beroende av vatten och påverkar vatten, på ett eller annat sätt. Om man betänker att det enligt vissa beräkningar går åt 148 000 liter vatten för att tillverka en bil så förstår man ju att vatten är inblandat i vår urbana vardag långt mer än vad som syns på ytan.
Som jag skrivit om tidigare så tror jag att just vatten är nästa stora grej, efter den nu så dominerande klimatfrågan, även om de två områdena förstås hänger ihop.
Vad betyder det för investerare? Åtminstone två saker:
1.Investerare behöver bli mer insattai hur de kan identifiera och värdera vattenrelaterade frågor. Detta gäller försås för enskilda bolag likväl som för olika branscher och sektorer, och för aktieanalys likväl som kreditgivning. Det är inte svårt att hitta material att läsa för den som är intresserad; ett bland flera exempel är FN-rapporten ”Challenges of Water Scarcity – A Business Case for Financial Institutions”.
2.Investerare behöver mer information från företagom hur de hanterar vattenrelaterade frågor som är av betydelse för verksamheten. Här kan projekt som The Water Disclosure Project komma att få stor betydelse, eftersom det vill stimulera företag till mer transparens på området. Läs gärna rapporten ”The Case for Water Disclosure”.
Idag (22 mars) firas Världsvattendagen, som instiftades av FN 1993. Kanske kan det vara en bra startdag för den investerare som vill rycka tag i detta affärsmässigt relevanta men ännu inte (i finanskretsar) så uppmärksammade område?
Enligt Harvard Business Review leds endast 29 av världens 2,000 bäst presterande företag av kvinnor. Hemma i Sverige har hälften av Stockholmsbörsens 254 bolag inte en enda kvinna i ledningsgruppen och 15 bolag har enbart män i styrelsen, uppger Veckans Affärer.
Mer intressant än dessa (tyvärr) osensationella fakta är dock vad som kan göras åt saken. Sarah McPhee, vd för SPP och med på VA:s lista över näringslivets mäktigaste kvinnor menar att genusutbildning borde vara självklart för varje företag. Jag håller med, men jag skulle också vilja tillägga att genusutbildning borde vara självklart för varje lärosäte som skolar framtidens makthavare.
En aning bekymrande är förstås det dåliga föredöme som HHS själv utgör på ledningssidan, med enbart två professurer som innehas av kvinnor, varav nummer två installerades så sent som höstas. Hur kan det komma sig, undrar man? Inte är det på grund av en blomstrande genusmedvetenhet inmurad i skolans nu hundraåriga väggar i alla fall.
Men under tiden som de som inte ännu lyckats modernisera sina organisationer på den här punkten försöker göra något åt saken, så kan vi sätta hoppet till dem som står på näringslivets tröskel med förväntningar om en mindre mossig könsstruktur. Jag gillar handelsstudenten Luisa Orres uttalande till E24 förra året om hur hon ser på framtiden:
– Det kommer inte att vara så gubbigt på toppen i min generation.
Vi söker personer som jobbar inom finans-och försäkringsbranschen och som vill tycka till kring vad som skrivs på sind.nu och också komma med idéer på ämnesinnehåll. Vad vill du att vi ska skriva mer om?
Vi vill öka närheten till våra läsare genom att försäkra oss om att vi skriver om sådant som du kan ha direkt nytta av i ditt arbete. Meningen är att informationen på denna sajt kan användas som inspiration till t.ex. hållbara affärer.
Så känner du för att tycka till och inspirera maila mig Jessica Dymén på jessicadymen@gmail.com eller tipsa mig om någon som borde sitta med i panelen:-)
Utvecklingen inom Responsible Investments (RI) formligen exploderar internationellt. Bara sedan augusti i år har ytterligare 50 institutionella investerare anslutit sig till UN PRI och enligt en färsk rapport från Robeco beräknas 50% av nettoinflödet hos kapitalförvaltarna fram till 2015 att bestå av RI.
I senaste numret av Nordic Region Pension News poängterar jag i artikeln ”Where is the alpha in norm-based screening?” att skandinaviska pensionsfonder riskerar att hamna på efterkälken när europeiska investerare nu alltmer integrerar Environmental, Social & Governance (ESG) -frågor för att bättre kunna estimera företagens långsiktiga avkastning. Avgörande för denna utveckling är att stora institutionella placerare och pensionsförvaltare börjat uttolka sitt ansvar gentemot sina sparare -fiduciary duty – som att man som långsiktig kapitalförvaltare har en juridisk skyldighet att i sin investeringsprocess väga in de faktorer som påverkar den långsiktiga avkastningen.
Många skandinaviska aktörer arbetar redan mycket seriöst med bolagsdialoger och att rösta på bolagsstämmor, men en övergång till att integrera ESG-kriterier i investeringsprocessen kräver att dessa faktorer även påverkar investeringsbesluten, dvs vilka aktier som ingår i investeringsportföljen. Detta angreppssätt skiljer sig radikalt från den nordiska modellen för ansvarsfulla investeringar, så kallad norm-baserad screening. Genom att utgå från vedertagna normer – till exempel i de internationella konventioner som Sveriges riksdag ratificerat – definieras en värdegrund utifrån vilken portföljbolagen rannsakas. När väl de ruttnaste äpplena identifierats – och eventuellt uteslutits ur portföljen – påverkas oftast inte investeringsprocessen alls.
När omvärlden är i full färd med att förfina sin investeringsanalys genom att inkludera ESG-aspekter, riskerar den svenska modellen – om den inte kompletteras med en integrering av ESG-aspekter i investeringsprocessen – att innebära svårigheter för svenska investerare att konkurrera avkastningsmässigt med sina europeiska kollegor. Även de investerare som anser att indexförvaltning är den effektivaste förvaltningen på lång sikt riskerar att gå miste om avkastningsmöjligheter för sina sparare.
Kärnkraften är ett område som är ganska tydligt reglerat beträffande ansvarfördelningen mellan offentligt och privat. Kärnkraftens risker styrs av internationella konventioner bl.a. det s.k. Paris-Brysselsystemet som utarbetats inom OECD.
I botten finns ett väl fungerande försäkringssystem genom olika nationella/regionala försäkringspooler. I Sverige finns ”Nordiska kärnförsäkringspoolen” som försäkrar kärnkraftsrisker i Sverige och Finland. I poolerna ingår ett stort antal försäkringsbolag som gemensamt svarar för riskerna inom respektive land/region. För att kunna bära så stora risker som möjligt återförsäkrar poolerna varandra. Trots poolsystemet krävs vid mycket stora skador ytterligare kapacitet från de stater som deltar i det nämnda konventionssamarbetet. Detta ansvar är väl reglerat i förskott.
2 november 2009 presenterades delbetänkandet SOU 2009:88 benämnt ”Kärnkraft – nya reaktorer och ökat skadeståndsansvar”. I betänkandet föreslås ett skärpt skadeståndsansvar och man ger också förslag till alternativa lösningar för finansiering av detta. Samma dag publicerade DN Debatt ett inlägg från Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson under rubriken ”Sveriges nya kärnkraftverk kommer att subventioneras”. Med tanke på kärnkraftens risker och dess politiska sprängkraft är det förstås sunt att ansvarsfrågorna belyses genom öppen debatt.
Det är dock värt att komma ihåg att ansvarsläget faktiskt är oklarare för skador som orsakas av ett genombrott från en vattenkraftverksdamm. En studie, som genomfördes av ett antal svenska skadeförsäkringsbolag för ca 15 år sedan, ledde till slutsatsen att de potentiella skadebeloppen från ett dammgenombrott vid någon av de största vattenkraftsdammarna var för stora att bära för den svenska försäkringsindustrin. Detta gäller även vid omfattande inköp av återförsäkringsskydd. Således är skador till följd av dammgenombrott starkt begränsade i svenska försäkringsvillkor. Istället har lagstiftning införts om s.k. strikt ansvar för ägaren till kraftverksdammar. Således kommer dammägaren att bli skadeståndsskyldig för de skador som orsakas av ett dammgenombrott. Problemet med detta är att de potentiella skadorna överskrider både tillgänglig ansvarsförsäkringskapacitet och dammägarnas kapitaltillgång. Dammägarna kan således inte leva upp till det strikta ansvaret vilket borde leda till motsvarande debatt som för kärnkraften. Inom vattenkraftsområdet är det faktiska ansvaret således oklart, inte minst statens. Man kan bara spekulera kring vem som slutligen kommer att betala skadorna efter ett dammgenombrott från en stor kraftverksdamm i Sverige.
Mänskliga rättigheter är något av en global moralisk impuls – vi vet med ryggmärgen att de är värda att respektera och att kämpa för om de bryts. Men vad ÄR de egentligen?
När jag bestämde mig för att börja volontärarbeta för Amnesty för tre år sedan, så hade jag inte någon vidare koll på vad mänskliga rättigheter innebar. Visst, jag skulle nog kunna räkna upp några av dem och jag visste att de är viktiga och att de gäller alla människor. Men jag visste inte att de antogs av FN:s generalförsamling 1948, och jag visste inte att FN:s allmäna förklaring innehåller 30 artiklar. Inte heller visste jag att det så tydligt framgår att även företag har ansvar för mänskliga rättigheter.
Jag upplever överlag att begreppet mänskliga rättigheter uppfattas av många som något ganska diffust och fluffigt – man vet inte riktig vad det är eller vad det har för konsekvenser. Ännu mindre klart är det för många vad det är för mänskliga rättigheter som företag har ansvar för egentligen, eller varför investerare skulle ha anledning att bry sig om detta (om man nu inte är en csr-ansvarig eller liknande person till professionen förstås).
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Utöver §23 finns många andra artiklar som också kan relatera till företag beroende på kontext, till exempel yttrandefrihet (något för internetbolag att fundera över), rätt till utbildning (svårt att kombinera med barnarbete…) och att ingen godtyckligt får fråntas sin egendom (till exempel sitt hus, om ett företag bestämt sig för att bygga en damm just där).
Den här videon går igenom alla artiklar på dryga fyra minuter – skicka vidare till kollegorna och hjälp till att avmystifiera de mänskliga rättigheterna!
I min katastrofserie har jag hittills berört ett par aktuella områden såsom pandemier och naturskador. Egentligen är det dock logiskt att först beröra katastrofer av den typ som människor och stater själv orsakat. Det handlar främst om krig och andra krigsliknande händelser. Inom detta område finns sedan länge ett tydligt och gemensamt synsätt inom den globala försäkringsvärlden som innebär att nästan all privat försäkring enligt avtal upphör att gälla vid krig eller krigsliknande händelse.
Denna typ av undantag gäller också, i vart fall i teorin, även andra våldshändelser där samhället/statsmakterna har huvudansvaret både för händelseutvecklingen och för att skydda sina medborgare på olika sätt. Jag tänker på upplopp och uppror av olika slag och där frågan om försäkringsskyddet ska gälla ibland aktualiseras. Försäkringsbolagen har ofta valt att ersätta skador från begränsade upplopp för att värna den privata försäkringens roll i samhället. Senast det diskuterades att eventuellt undanta denna skadetyp var i samband med Göteborgskravallerna i juni 2001. Slutresultatet blev dock att bolagen ersatte skadorna på försäkrad egendom.
Man kan förstås ställa sig frågan om inte terrorism också är en krigsliknande händelse?Här finns olika tolkningar, men av två skäl är det naturligt att ansvaret för terrorrisker främst ska bäras av staten.
1. Det är omöjligt att beräkna risken för en terrorkatastrof och därmed också omöjligt fastställa en försäkringspremie för denna risk.
2. Endast fantasin sätter gränser för vad en terroristattack kan orsaka i form av skadebelopp.
Den privata försäkringsindustrin kan aldrig teckna risker med ”obegränsade” försäkringsbelopp och därför finns det begränsningar i skyddet för terrorskador särskilt på företagsförsäkringsområdet. Huruvida den svenska staten kommer att ersätta skador som överskrider försäkringsskyddet vid en eventuell terrorhändelse är för närvarande oklart. För att undvika denna typ av oklarhet har ett antal andra länder infört system med särskilda försäkrings-pooler för terrorskador ofta i form av ett samspel mellan stat och den privata försäkringsindustrin.
Jag har tidigare diskuterat ansvarsfrågan vid katastrofhändelser på sind.nu. Det är därför glädjande att det nu publicerats en rapport till Expertgruppen för miljöstudier med titeln ”Statens ekonomiska ansvar vid naturkatastrofer och stora industriella olyckor”. Författare är Göran Skogh. Rapporten tar på ett förtjänstfullt sätt upp flera aspekter kring statens ansvar, bla genom att beskriva statens agerande i samband med flodvågskatastrofen(tsunamin) och stormen Gudrun. Dessutom beskrivs ett par industriella riskområden såsom kärnkraften och det kommunala ersättningssystemet i rapporten.
Följande slutsatser sammanfattar några punkter i rapporten:
- Riskaversion, ömsesidighet och stordriftsfördelar i riskspridning kan förklara kollektiv riskspridning i stor skala, dvs ett statligt ansvar allmänt kallat ”socialförsäkring”.
-Skador till följd av okända risker vars förlopp inte kan påverkas bör staten ansvara för.
-Kända olycksrisker som är påverkbara, förutsebara och/eller försäkringsbara bör inte staten ansvara för.
-Solidaritesfonden ESF inom EU bör kunna utvidgas från att enbart hantera naturkatastrofer till att även dela risker inom kärnkrafts-, kemi- och bioteknikindustrin.
Det jag saknar i rapporten och i dess slutsatser är främst ett resonemang kring statens ansvar vid terrorhandlingar. Dessutom tycker jag att genombrott av vattenkraftdamm borde ha tagits med bland exemplen. Ett dammgenombrott kan leda tilll mycket allvarliga konsekvenser och innehåller dessutom oklara ansvarsförhållanden. Jag kommer därför själv att återkomma till dessa ämnen här på sind.nu.
Inom OECD har värdet på de förvaltade pensionstillgångarna minskat med cirka en fjärdedel under finanskrisen. För många länder har finanskrisen därför inneburit en press på pensionssystem som redan innan krisen var tyngda av påfrestningar till följd av förändringar i demografin. I nedanstående inslag diskuterar en av OECDs pensionsexpert vilka följder som finanskrisen får på pensionerna och vilka reformer som kan vara aktuella att överväga.
