Sind.nu är numera partners till den kampanj som Ericsson driver 2020 Shaping Ideas. Som en del av kampanjen intervjuas ett antal kända och intressanta personer om deras syn på hållbarhet 2020. Några som intervjuats är Anne Lise Kjaer, Jeffrey Sachs och professor Hans Rosling.
Ett av kampanjens budskap är att det är viktigt att dela med sig av sin kunskap så att vi aktivt medverkar i skapandet av vår framtid och inte passivt hamnar där. Jag blev ombedd att kort dela med mig av mina tankar:
En av grundförutsättningarna för en fortsatt hållbar utveckling är att företagen inser sin stora makt som samhällsförbättrare tillsammans med offentlig och ideell sektor. Jag tror att vi 2020 mer och mer kommer att se företag som i sin affärsidé också löser samhällsproblem s.k. sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Genom att kombinera samhällsförbättring och lönsam affär får vi en kompletterande motor och kassa till alla de samhällsproblem som om de inte blir lösta också kommer att driva många företag i botten: ungefär som det vi såg hände under finanskrisen.
Jag tror det kommer att krävas mer kreativitet och innovation över sektorsgränserna, där t.ex. ideell sektor, kultursektorn och näringslivet i större grad interagerar för att skapa lönsamma hållbara produkter eller tjänster. 2020 har vi också fler ”ideella organisationer ” som har en mer långsiktigt hållbar finansiering för sina verksamheter från både kommunbidrag och från försäljning av tjänster till t.ex näringslivet.
Kort sagt så står 2020 för hållbart sektorssamarbete och socialt entreprenörskap!
För närvarande pågår en spännande förändring av medielandskapet. Traditionella medier (tidningar, radio, TV) förlorar användartid till sociala media (Bloggar, mikorbloggar som Twitter, forum, användargenererade webbplatser som Facebook och YouTube, mm). Det centrala är att passiv masskommunikation ersätts av aktivt deltagande, både i form av eget material, men även som kommentarer och betygsättning av andras.
För t.ex. banker innebär det att förväntningarna från kunder och allmänheten på att få tillgång till olika arenor för dialog växer. Det gäller att ta tillvara de kommunikationsvägar som finns, något som många företag och banker redan uppmärksammat.
På Facebook finns alla fyra storbankerna representerade i olika skala. Det finns t.ex. tre grupper som är kopplade till Nordea. Den största är Nordea Danmark med 1074 medlemmar, den näststörsta är Nordea – För skoj skull med 1024 medlemmar och den sista gruppen med minst medlemmar är Nordea, med 430 medlemmar. Även Swedbank har tre grupper som är kopplade till banken. Den största är Swedbank med 1216 medlemmar (som riktar sig till de som jobbar eller vill jobba på Swedbank), näst störst är Swedbank Young Professsionals med 557 medlemmar (den gruppen är stängd för alla utom medlemmarna) och minst är gruppen för Swebank Litauen med 340 medlemmar. Handelsbanken har en stor grupp för medarbetarna med 1212 medlemmar och sen finns det en mindre grupp för Handelsbanken Norge med 92 medlemmar samt två lokala handelsbankengrupper. När det gäller SEB däremot finns det bara två mindre grupper som kan kopplas till deras verksamhet med 44 respektive 12 medlemmar.
Det intressanta är dock vad bankerna har för strategi för att bygga sitt varumärke via de sociala nätverken, som Facebook. På Nordeas logg kan man t.ex. hitta en länk som går till en informationsfilm om hur Nordea överväger att finansiera en omfattande skogsskövling som skulle förstöra vackra skogar i Australien – till ett mycket högt pris för både den lokala miljön och det globala klimatet.
På denna hemsida kan också läsa att ”Nordea tror inte att någon av deras kunder vet om detta – eftersom allt det här sker på andra sidan jordklotet.” Men med tanke på att länken till denna webbsida + informationsvideo ligger på Nordeas egen Facebooksida (där allt material är offentligt) så måste man ju ändå säga att Nordea gör det ganska enkelt för kunderna att hitta informationen om de vill… Frågan är dock om man gör detta medvetet från Nordeas sida eller om man bara låter sidan leva ett eget liv och därför inte har brytt sig om att gå in på sidan och ge sin version av denna story?
Men om man låter sina sidor i olika sociala medier leva ett eget liv spelar man ett högt spel med sitt varumärke, för informationen går snabbt idag och de sociala medierna blir en allt viktigare plats för många människor att umgås och dela information. Och om kunderna får intrycket via olika sociala mediekanaler att en bank finansierar skogskövling och bidrar till att hota den biologiska mångfalden, spelar det mindre roll om de sen skriver på hemsidan att det pågår olika initiativ och projekt som syftar till att minska bankens miljöpåverkan. I dagens webb 2.0-värld finns det inget företag som ensamt äger bilden av sitt varumärke. Eftersom bilden av banken som miljöbov eller miljökämpe bl.a. byggs upp ute i de sociala nätverken måste banker (och även andra företag såklart) få med sig kunderna och övriga allmänheten på sin sida för att varumärket: banken som miljökämpe ska bli den tongivande bilden ute i datamolnet.
För någon vecka sedan skrev Petra Whalström ett mycket intressant inlägg om vad svenska banker skulle kunna lära av EON. Petra föreslog: ”Bankerna skulle kunna ta initiativ till en finansdialog – dvs. ett forum för samarbete mellan berörda myndigheter, företag och organisationer samt representanter för privatkunderna.”
Vi får se vad som händer i denna inte helt enkla fråga. I ett led att skapa klarhet och fördjupa diskussionen kring Finansinspektionens förslag till nya regler bjuder IFL vid Handelshösgkolan in till seminarium, 22 mars 2010:
Temat är ”Information och diskussion kring Finansinspektionens föreskrifter kring ersättningsssytem.” Deltar gör Charlotta Carlberg, Chef för Rättsavdelningen på Finansinspektionen, och Andreas Lauritzen, VD för Novare Executive Compensation.
De senaste veckorna har det rapporterats om inte mindre än tre olika frågor som alla på olika sätt rör register och vår digitala integritet. Först rapporterade medierna den 4e februari att Europadomstolen hade fällt Sverige för att regeringen ännu inte infört datalagringsdirektivet, Den 12e februari röstade EU-parlamentet röstade ned det omstridda Swiftavtalet, som vi har skrivit om tidigare här på Sind. Och nu i veckan meddelande Justitiedepartementet att regeringen vill införa en ny lag som ska stärka integritetsskyddet för den som får sina uppgifter utlämnade. Bland annat ska den som efterfrågar inkomstuppgifter ha ett legitimt skäl till dem och en kreditupplysningskopia ska sändas till den enskilde som avses med upplysningen. Det nya lagförslaget skickades på torsdagen (11/2) ut på remiss och är tänkt att börja gälla från och med augusti i år.
Sedan tidigare har vi även EU:s penningtvättsdirektiv (som ger banker skyldighet att fråga vanliga medborgare vad de ska använda stora kontantsummor till eller var de har fått dem ifrån om de vill sätta in dem på sitt bankkonto) som precis som Swift-avtalet och datalagringsdirektivet har vällovliga syften att förhindra brottslighet, men till priset av att vår ekonomiska och digitala integritet begränsas. Det nya lagförslaget från justitiedepartementet däremot gör det svårare för privatpersoner att ta reda på grannens inkomst via nätet.
Det är tydligt att i en digital värld, där vi använder kort, mobiler och internet till att utföra allt fler av våra vardagssysslor som att betala räkningar, placera om våra fonder, beställa biljetter och kommunicera samt för att hitta information som vi behöver eller som vi bara är nyfikna på, så ställs brottsbekämpande åtgärder samt offentlighetsprincipen allt oftare mot den personliga integriteten.
Det senaste året har vi kunnat se flera internetoperatörer som tagit strid för sina kunders integritet mot upphovsrättsindustrin i spåren av Ipred-lagen och gått till domstol istället för att lämna ut deras uppgifter till musik- och filmbolag samt bokförlag. Än så länge har vi inte samma engagemang från bankers sida när det gäller att försvara sina kunders ekonomiska integritet. Till viss det beror det säkert på att de inskränkningarna mot vår ekonomiska integritet har motiverats med att dessa åtgärder behövs för att försvara oss mot terrorism och organiserad brottslighet, vilket de flesta betraktar som mycket värre än att stora musik- och filmbolag hotas av minskade intäkter. Men frågan är om inte även bankkunderna inom en ganska snar framtid kommer efterfråga att företagen inom bank- och finanssektorn gör mer för att även försvara vår ekonomiska integritet?
Som vanligt samlas ett tusental inflytelserika beslutsfattare från olika länder för att tänka till om vart världen är på väg. Årets tema är extra intressant – ”Rethink, Redesign, Rebuild” stämmer klockrent med huvudtrenden. Politiker och företagsledare kommer att resonera om hur vi ska tänka om när det gäller världens stora frågor, göra om institutioner och mekanismer för att bättre passa dagens och morgondagens verklighet samt återuppbygga det globala förtroendet. Återstår att se om det blir något resultat, men uppsåtet är säkert gott. Frågan är om informella möten som Davos kan komma längre än de formella som i Köpenhamn som verkar ha nått vägs ände. Alternativet är att det behövs helt nya beslutsformer på den globala nivån och då lär vi verkligen få tänka om!
I förra veckan presenterade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso sitt föslag till den nya EU-kommissionen. Som Rolf Gustafsson konstaterar i sin kolumn i SvD inbjuder Barrosos laguppställning till en ordentlig kraftmätning när det gäller den framtida inriktningen av EU:s ekonomiska politik. Kraftmätningen kommer framför allt stå mellan protektionister och frihandlare. En gruppering – med president Sarkozy och den franske EU-kommissionären Michel Barnier (föreslagen som ny kommissionär för inre marknaden och finansmarknaden) i spetsen – kommer förorda traditionell industripolitik där EU ska fungera som stötdämpare mot globaliseringen. Den andra grupperingen består av övertygade liberaler och frihandlare som Neelie Kroes (föreslagen som ny kommissionär för informationssäkerhet och telekom) och Olli Rehn (föreslagen som ny kommissionär för ekonomi- och valutafrågor). Till den andra gruppen hör även Sveriges kommissionär Cecilia Malmström. Enligt Rolf Gustafsson kommer avgörandet därför att bero på vart några andra ledamöter tar vägen, som Karel de Gucht (Belgien), med ansvar för utrikeshandel, och Joaquín Almunia (Spanien) med ansvar för konkurrenspolitik.
Samtidigt börjar EU-länderna hitta varandra när det gäller den framtida regleringen och tillsynen av EU:s finansmarknad. Ett avgörande möte kring de här frågorna kommer att äga rum i veckan som kommer och ordförandeskapets ansvariga ministrar Anders Borg och Mats Odell har som ambition att det då ska fattas beslut om inrättandet av nya tillsynsmyndigheter som ska följa enskilda banker och på EU-nivå utöva tillsyn över bank-, värdepappers- och försäkringssektorn. Satsningarna på gränsöverskridande övervakning av de finansiella systemen innebär bl.a. att man inrättar ett gemensamt så kallat systemriskråd (European systemic risk board, ESRB) för att övervaka stabiliteten i det finansiella systemet som helhet.
Samtidigt kommer uppmaningar om att världens finansmarknader inte behöver hårdare regler utan förenklade regler . Ron Ashkenas , som bloggar på Harvard Business Reviews webbsida, påpekar t.ex. att ett konstruktivt sätt att nå framsteg i den här frågan är att förenkla dialogen mellan de redan etablerade institutionerna så de kan identifiera ansvarsfrågor som faller mellan stolarna, olika metoder och antaganden som används inom de olika institutionerna, och förbättra möjligheterna för att dela data för att tidigare kunna identifiera risker.
Det är uppenbart att Europas ekonomiska och finansiella politik befinner sig i ett vägskäl på flera områden för tillfället. Får vi en mer protektionistisk ekonomisk politik eller kommer EU fortsätta att bejaka internationell frihandel? Får vi hårdare reglering av finansmarknaden eller kommer förespråkarna av en förenklad reglering vinna mark i takt med att sviterna av finanskrisen avtar och konjunkturen börjar vända uppåt igen?
Mänskliga rättigheter är något av en global moralisk impuls – vi vet med ryggmärgen att de är värda att respektera och att kämpa för om de bryts. Men vad ÄR de egentligen?
När jag bestämde mig för att börja volontärarbeta för Amnesty för tre år sedan, så hade jag inte någon vidare koll på vad mänskliga rättigheter innebar. Visst, jag skulle nog kunna räkna upp några av dem och jag visste att de är viktiga och att de gäller alla människor. Men jag visste inte att de antogs av FN:s generalförsamling 1948, och jag visste inte att FN:s allmäna förklaring innehåller 30 artiklar. Inte heller visste jag att det så tydligt framgår att även företag har ansvar för mänskliga rättigheter.
Jag upplever överlag att begreppet mänskliga rättigheter uppfattas av många som något ganska diffust och fluffigt – man vet inte riktig vad det är eller vad det har för konsekvenser. Ännu mindre klart är det för många vad det är för mänskliga rättigheter som företag har ansvar för egentligen, eller varför investerare skulle ha anledning att bry sig om detta (om man nu inte är en csr-ansvarig eller liknande person till professionen förstås).
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Utöver §23 finns många andra artiklar som också kan relatera till företag beroende på kontext, till exempel yttrandefrihet (något för internetbolag att fundera över), rätt till utbildning (svårt att kombinera med barnarbete…) och att ingen godtyckligt får fråntas sin egendom (till exempel sitt hus, om ett företag bestämt sig för att bygga en damm just där).
Den här videon går igenom alla artiklar på dryga fyra minuter – skicka vidare till kollegorna och hjälp till att avmystifiera de mänskliga rättigheterna!
Warren Buffet och 27 andra amerikanska högdjur har gjort ett gemensamt uttalande om att det nu får vara slut på den fördärvande kortsiktigheten.
Begreppet ”kvartalskapitalism” fick fäste i den svenska vokabulären när Metalls ordförande Göran Johnsson uttalade sig om ”ett system som stressar sönder det goda näringslivet och dess anställda”, i samband med Ericssons varsel 2001.
År 2004 skrev DN-journalisten Knut Kainz Rognerud en artikel med rubriken ”Snabba klippen på väg ut”. Ett flertal exempel ges där på hur företag på olika sätt protesterar mot det kortsiktiga tänkandet, och Rognerud skriver att ”mycket tyder på att kvartalskapitalismen är på tillbakagång”.
Men, de snabba – och skulle det visa sig ofta ogenomtänkta – klippens tid var knappast förbi, och här står vi nu några år senare, med en finanskris att hantera.
Samtidigt är det nog så att om det finns någonting bra som finanskrisen kan föra med sig så är det just att vi – till slut – börjar omvärdera hur vi förhåller oss till relationen mellan aktieägarvärde och tidsperspektiv. I ett gemensamt uttalande uppmanar nu 28 amerikanska framgångsrika affärsidkare, investerare, forskare med flera till att sluta fokusera på ”värdeförstörande kortsiktighet i våra finansiella marknader” och ger samtidigt förslag på hur långsiktigt värdeskapande för investerare och den allmänna välfärden kan stimuleras.
Jag tror att korstiktighetstänket är djupt rotat, inte bara i incitamentsstrukturer utan också i själva finans- och affärskulturen, och än så länge är Buffet med fleras uppmaning bara ett hopp om en bättre framtid.
Är ansvarsfulla investeringar på väg att lämna sin status som nischmarknad för de specialintresserade hållbarhetsivrarna, för att istället bli finansiell vardagsmat?
Enligt en ny rapport från Robeco Investment Management och Booz & Company, kommer ansvarsfulla investeringar att utgöra 20 % av den totala mängden investerat kapital i världen år 2015. Det kan jämföras med år 2007 då motsvarande siffra var 7 %.
Med ”ansvarsfulla investeringar” avses här en investeringsprocess som tar hänsyn till sociala och miljömässiga konsekvenser och som även ser till governance-frågor.
Trenden mot en ”mainstreaming” av den här typen av investeringar drivs, enligt rapportförfattarna, av en ökande medvetenhet om CSR i företagssektorn, ökande priser på energi och råvaror, ett växande medieintresse för miljöfrågor och socialt ansvar, samt lagstiftning som gynnar ansvarsfulla investeringar.
I dagsläget står pensionsfonder och andra institutionella ägare för merparten av ansvarsfulla investeringar, men rapporten förutspår att privatmarknaden kommer att öka sin andel, motiverade av frågor som cleantech, klimatförändringar och vatten.
Värt att notera är förstås att rapportförfattarna inte är någon oberoende part i sammanhanget; Robeco är en fondförvaltare och Booz & Co en konsultbyrå, som förstås har allt att vinna på en växande marknad inom det här området; men intressant läsning är det alltjämt!
Rapporten, som bär titeln Responsible Investing: A Paradigm Shift , finns att ladda ner här.
Myndigheterna i USA har under senaste tiden intensifierat sin jakt på den Schweiziska banken UBS amerikanska kunder. Detta har också applåderats i det politiska Washington. Enligt E24 signalerar nu ett möte mellan Hillary Clinton och Schweiz utrikesminister Micheline Calmy-Rey slutet på bankkriget mellan USA och Schweiz. I praktiken innebär deras principöverenskommelse att tusentals amerikaner kan bli åtalade för skattefusk om deras namn lämnas ut till myndigheterna i USA. Kritiska röster har därför höjts om att Schweiziska banker kan få svårare att övertyga kunder i omvärlden att banksekretessen är intakt.
Samtidigt är detta avtal en del av en större trend när det gäller utbyte av skatterelaterad information. Skatteparadis som Caymanöarna, Andorra, Liechtenstein och Monaco har gett efter för de stora nationernas påtryckningar – vilka har sett mångmiljardbelopp dras undan beskattning varje år – och anslutit sig till de regler som utarbetats av samarbetsorganisationen OECD. Även EU-medlemmar som Belgien och Luxemburg har lagt reservationer år sidan.
Förra måndagen (27/7-09) gav samtidigt EU:s ministerråd klartecken för kommissionen och ordförandelandet Sverige att inleda förhandlingar om ett avtal som tillåter USA att ta del av européernas bankaffärer genom det så kallade Swift-systemet (Society for Worldwide Inter-bank Financial Telecommunications). Bakgrunden till avtalet är att det i juni 2006 avslöjades att USA i jakt på terrorister sedan 2001 hämtat information från Swift och mängder av uppgifter om transaktioner i Europa hade lämnats över till CIA, FBI och andra myndigheter, utan att kunderna fått reda på det. Som en följd av detta kom EU och USA överens i juni 2007 om att amerikanska myndigheter får kolla upp transaktioner från europeiska bankkonton, om de kan påvisa att det görs inom ramen för terrorismbekämpning. Det avtal som nu ska förhandlas fram måste godkännas på ett nytt av EU:s ministerråd och är tidsbegränsat. Tanken är att ett nytt ska förhandlas fram när Lissabonfördraget väntas träda i kraft i slutet på året eller 2010.
Informationsutbytet har dock fördömts för att vara ett hot mot integriteten och tyska EU-parlamentariker har krävt att planerna stoppas. I den tid som vi har nu med Ipred, Datalagringsdirektivet, ACTA och FRA så kommer nog ett allt fler politiker anse att det är särskilt angeläget att de här frågorna hanteras noggrant och blir ordentligt belysta. Och även om många medborgare nog kan hålla med myndigheterna om att det är angeläget att begränsa terroristers finansieringsmöjligheter eller att komma åt skattesmitare, så är frågan vilket pris de är beredda att betala i form av inskränkningar i den personliga integriteten. Särskilt komplicerat blir det när europeiska medborgare måste vara beredda att tumma på sin integritet för att amerikanska myndigheter ska kunna få ut det material som de anser är relevant i jakten på personer, som framför allt utgör ett hot mot USA.
