Spaningar
juli 8, 2011
Nu har jag gjort min femte almedalsvecka. Jag känner mig dock inte som en veteran ännu. Några reflexioner kan ändå vara på sin plats. Almedalen förändras successivt från politikervecka till en allmän ”samhällsmässa”. Antalet arrangemang har ökat varje år och är nu uppe i ca 1500. Det positiva med detta är att samtalsklimatet blir mer balanserat och mindre dogmatiskt. Samtidigt blir almedalsveckan på detta sätt ganska otydlig och spretig vilket i sin tur förstärker medias jakt på den stora nyheten. Å andra sidan har den smått kaotiska mångfalden också sin charm. Det finns hela tiden något intressant tema för alla. Lite negativt är dock att den mediala bevakningen av ”kändisar” gjort att våra toppolitiker är mer påpassade och därför inte är lika avslappnade som för några år sedan.
Personligen hade jag några spännande dagar med störst fokus på välfärds/socialförsäkringsfrågor. Både Svenskt Näringsliv och AFA Försäkring arrangerade givande seminarier runt arbetsskadeförsäkring. If var representerat på ett seminarium med rubriken ”Socialförsäkring i förändring – Ekonomiska drivkrafter för en bättre försäkring”. Försäkringskollegorna på Trygg-Hansa och Skandia satsade bla på att belysa sjukvårdsförsäkring i Sverige och utomlands. Sveriges Kommuner och Landsting tog upp frågor kring välfärdens framtida finansiering. I centrum för många seminarier stod med all rätt den pågående parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Dess ordförande Gunnar Axén(m) deltog i många debatter och frågestunder under veckan.
Ett kul grepp från försäkringsbranschen var också Svensk Försäkrings blogg direkt från almedalen.
Nu nalkas semestern med förhoppning om att vädret blir bättre än den kölddimma Almedalen låg insvept i detta år.
maj 16, 2011
I dessa tider med naturkatastrofer, kärnkraftsolyckor, terroristattacker och annat elände kan man fundera lite över begreppet risk och vad det innebär i olika sammanhang.
Det första som slår en är att begreppet kan ha olika innebörd för tex experter och lekmän. Experter försöker systematisera hur risk ska uppfattas genom att lita till matematiska formler. ”Förväntad skada x sannolikheten att en händelse inträffar” är en ofta använd ekvation. För lekmän är risk ett subjektivt begrepp baserat på kunskap, känslor och närheten till risken. Riskuppfattningen baseras således på våra samlade erfarenheter.
Även medierna hjälper förstås till att förstärka både känslor och kopplingen till avståndet. En vargflock i närheten av Stockholm utgör ett större hot än ett influensautbrott i Kina. Å andra sidan värderar vi även katastrofer långt ifrån Sverige olika beroende på den kunskap vi har om den aktuella platsen. Jämför tex Thailand med Haiti eller Pakistan. Både medier och experter hjälper dock till att höja allmänhetens kunskaper om risker de annars inte skulle känna till. Man kan bara tänka på skillnaden mellan tsunamin i Sydostasien i december 2004 och den som nyligen inträffade i Japan. Men det finns förstås områden där kunskapen behöver höjas dvs där allmänheten vet för lite för att uppfatta riskerna. Jag har tidigare på sind.nu diskuterat riskerna med vattenkraftsdammar som ett sådant exempel.
Risker uppfattas också olika beroende på förlopp. En omedelbar risk uppfattas ofta som allvarligare än en risk som byggs upp under en längre tid. Jämför tex en akut olycksrisk jämfört med hälsorisker såsom fetma eller rökning.
Beträffande abstrakta risker kan dessa uppfattas på olika sätt. Det okända kan verka skrämmande och därför övervärderas såsom tex risken att drabbas av ”galna ko-sjukan” eller undervärderas pga att problemet kan förträngas eller skjutas på framtiden, såsom vid miljörisker av olika slag.
Konkreta risker tenderar att uppfattas som större om många drabbas samtidigt och oväntat än om problemen är mer konstanta eller utdragna i tiden. Exempel på det förstnämnda är flygolyckor, terrorattacker och naturkatastrofer. Under ett normalt år svarar dessa tre tillsammans för mycket färre omkomna än de som dödas i trafikolyckor. Det finns uppskattningar som visar att antalet trafikdödade globalt är fler än 1000 personer per dag. Bara i Europa dödas 40000 personer per år. Och apropå naturkatastrofer uppskattas fler än 50000 människor ha dött av den extrema sommarvärmen i Ryssland sommaren 2010. Vem kommer ihåg något av det?
mars 8, 2011
I lokaltidningens obligatoriska bostadsartikel berättas att det senaste är hembastu. Det är tydligen något helt annat än 70-talets tråkbastu, nu är det snarare ett hälsosamt hemmaspa vi ska fixa till för ROT-pengarna. Stilla reflekterar jag över hur känslan för vad man vill göra själv och med andra vänts upp och ned – först betalar vi för att utöva individuella sporter i grupp, och sen ännu mer för att byta ut den gemensamma bastun efteråt till en i hemmets individuella vrå. Det mest intressanta är dock företrädaren för bastutillverkarens analys av den påstådda trenden ” – I dag finns nog inte en enda familj som inte varit på spa.”
Är det så? Är det hans ärliga uppfattning av marknaden och omvärlden, eller ett PR-trick att vilja få oss att tro det? Eller finns faktaunderlag som visar familjers spavanor? Det finns i alla fall tecken som pekar i annan riktning. Ofta talar vi om vikten av mångfald i näringslivet – jämställdhet i styrelser, ålder i ledningsgrupper, bilden av familjer i kundtidningarna, språkkunskaper i kundtjänsten. Ändå är det lätt att vi även inom bank och försäkring går på minan att tro att vår närmsta omvärld är ett representativt urval av våra kunders verklighet. Då är det lätt att missuppfatta marknaden, kundernas erfarenheter och behov.
Gör ett lätt test nästa gång du t.ex. läser en branschtidning och jämför spridningen i kön, ålder, bakgrund, utbildning, familjesituation etc hos dem du ser på bilderna med hur spridningen ser ut i din kundgrupp. Eller för all del, ännu enklare, vänd dig bara runt i kontorslandskapet. Är det stor skillnad på vad du ser har du all anledning att säkerställa uppfattningen om hur ”alla” har det med fakta och undersökningar. Eller varför inte försöka bjuda in fler, mindre likasinnade, till bastubadandet nästa gång?
december 1, 2010
Miljökatastrofer och bankkollapser har gjort att investerarna ställer allt högre krav på transparens och redovisning av icke-finansiella nyckeltal. Kravet på obligatorisk hållbarhetsredovisning rycker allt närmare.
Det är Veckans Affärer som rapporterar om en ny undersökning från Sveriges forum för hållbara investeringar, Swesif, som visar att lågkonjunkturen ökat, inte minskat, intresset för hållbara placeringar minskat. I Sverige har andelen av det totala förvaltade kapitalet i hållbara investeringar ökat med hela 60 procent de senaste två åren till dagens 2 800 miljarder kronor. För svensk del betyder det 70–80 procent av allt förvaltat kapital. I hela Europa har motsvarande ökning varit 100 procent under samma period.
För några år sedan såg många investerare som en sämre investering på grund av att den begränsning det innebär att exkludera en del företag också innebär att man har färre aktier att investera i vilket enligt klassisk riskteori gör risken per investering högre, än om man får investera i vad som helst. Idag är det alltså allt fler som inser att dessa etiska investeringar i sin screening gallrar bort rötägg i investeringskorgen.
Hållbarhet handlar ju om att en organisationer agerar på ett ekonomiskt uthålligt, miljömässigt uthålligt och samhällsmässigt uthålligt sätt. Att bara basera en bedömning på de strikt finansiella nyckeltalen är därmed att likna vid att bedöma företagen på bara en tredjedel av de resultat som ett företag presterar, utan att ta hänsyn till hela bilden.
Artikeln är hämtad från CSR i Praktiken
september 6, 2010
Igår skrev SvD:s Andreas Cervenka att man borde skrota bankernas massförstörelsevapen – och syftade förstås på bankernas trading. Han påpekade i sin artikel att ”medan terrorister av den skäggiga typen ofta väljer att möta undergången tillsammans med sina offer, har deras kostymklädda motsvarigheter i finansbranschen besvärande ofta lindat sina laddningar av derivat och andra explosiva finansiella instrument runt kroppen på kollegor, kunder, aktieägare och skattebetalare medan de själva befunnit sig på betryggande avstånd när det smällt.” Det låter inte särskilt trevligt för oss andra som inte har ett jobb på bankers tradingavdelning. Och det kanske också är en av anledningarna till att Finansinspektionen idag uppger att de ska granska bankernas egenhandel.
Dessa derivat har dock varit aktuella i diskussionerna under de senaste månaderna. Redan i juni beskrev Sven Hagströmer – apropå krisen i HQ Bank – att banken hade sysslat med finansiella massförstörelsevapen som man inte har förstått sig på.
Tidigare idag rapporterade dessutom Affärsvärlden, som citerar en artikel i Bloomberg News, att Goldman Sachs planerar att lägga ned sin handel i egen bok, det vill säga enheten Principal Strategies. Nedläggningen ska vara en anpassning till den nya finansiella lagstiftningen i USA.
Däremot har denna trading inte kommenterats i någon större utsträckning av representanter från bankerna. Det är lite förvånande, eftersom eventuella regelförändringar i hög grad skulle påverka hur de får hantera sitt kapital. Kanske är det dags för ett ”finansiellt nedrustningsavtal” inom banksektorn? Om inte annat skulle ett initiativtagande från bankerna egen sida när det gäller bankernas trading antagligen öka deras möjligheter att själva påverka utformningen av reglerna för bankers egenhandel än om frågan helt överlämnas till politikerna samt tjänstemännen på Finansdepartementet och Finansinspektionen.
september 6, 2010
Den 19 augusti skrev Petra Wahlström ett tänkvärt inlägg om hur finanskrisen öppnar möjligheter för ”alternativa” och ”lokala” banker. Resonemanget bygger på att kundernas bristande förtroende för och missnöje med ”de stora affärsbankerna” skulle kunna vändas till fördel för aktörer som uppfattas som mindre giriga och risktagande. En dryg vecka senare kom Finansinspektionens besked om indraget tillstånd för HQ Bank.
Det väcker (bland annat…) frågan vad som egentligen är ”de stora affärsbankerna”? HQ ansågs snarare vara en utmanare mot de traditionella storbankerna än en del av dem. Hur är det med den nya Öresund/HQ/Avanza/Carnegie-konstellationen: är den att betrakta som storbank eller alternativ utmanare?
Utvecklingen i finans- och försäkringsbranschen med alltmer komplexa relationer skapar spännande lösningar, men det blir onekligen svårt för kunderna att ”rösta med fötterna”. När företagen äger och är ägda, är leverantörer, kunder, återförsäljare, rådgivare och konkurrenter till varandra på en och samma gång är det inte lätt för kunden att veta vare sig vad man väljer eller väljer bort. Utöver att vara ett dilemma för konsumentens val skapar det oro hos onödigt många när något händer på marknaden. Privatpersoner har senaste veckan ringt sina banker och försäkringsbolag för att de är oklara över om de drabbas. Det är förståeligt att varumärken för fonder, förmedlare, banker och investerare sammanblandas. Då kommer frågor som ”jag har någonslags pension i Avanza, hörde att de också hänger ihop med HQ, är den i fara?” eller rädsla över att HQ-fonden som man har i sin kapitalförsäkring hos Swedbank blir värdelös.
Det har diskuterats att Finansinspektionens beslut att dra in tillståndet kommer leda till försvagad konkurrens på marknaden. Detta pga färre aktörer och ett för snårigt regelverk som leder till för dyra investeringar att starta bankrörelse för att någon ska våga utmana med nya alternativ. Men man skulle också kunna se det som att det är ett tufft regelverk, kontroll och påföljder som krävs för att även god riskkontroll och transparenta affärsrelationer ska bli en konkurrensfördel. Det skulle både kunderna, företagen och samhället vinna på på sikt.
augusti 19, 2010
Svenska Dagbladet skrev igår att för de alternativa bankerna i Sverige har kristiderna varit goda tider. I artikeln intervjuades Annika Laurén som är vd på Ekobanken. Banken bygger sin affärsidé på att de som sparar sina pengar där ska vara säkra på att de används till projekt som bidrar till ett hållbart samhälle – ekologiskt, socialt eller kulturellt. De erbjuder bara in- och utlåning, ingen placering i finansiella instrument, och de lånar inte upp pengar på någon finansmarknad för att låna ut, och är därför befriade från krisproblemen.
Enligt Annika Laurén såg de en tillströmning av nya kunder när krisen bröt ut 2008. Främsta argumenten som folk använder för att gå med i banken är att de tycker att det är skönt med en bank som inte finns till för att någon annan ska tjäna pengar på dem.
Denna begynnande trend med ökat intresse för alternativa banker kan man även se i USA. Där har Arianna Huffington, grundare av den stora bloggtidningen ”Huffington Post”, varit med och dragit i gång the ”Move your money” movement. Move your money-rörelsen är en ideell kampanj som uppmanar enskilda och institutioner att flytta sina pengar från landets största Wall Street banker och sätta in de på lokala banker eller finansinstitut istället.
I ett blogginlägg på Huffington Post skriver, ekonomikolumnisten Don McNay, att USA fick välja mellan en finansiell hjärtattack eller en finansiell cancer, och den amerikanska regeringen valde det senare. Han menar dock att det fick till konsekvens att medan de som arbetar på Wall street upplevde en ”dip” i ekonomin så föll de vanliga människorna på gatan hela vägen ner till botten och har stannat där sen dess. Don McNay uppmanar därför sparare och placerare att överge jättarna på Wall Street genom att flytta sina pengar till lokala banker och finansinstitut, dels för att rösta med fötterna och visa sitt missnöje med hur de stora bankerna har agerat, dels för att det är troligare att de lokala bankerna kommer försöka sprida ut mer pengarna i lokalsamhället eftersom de inte har några miljonbonusar som ska delas ut till de själva.
Här i Sverige kunde de 64 fristående sparbankerna i Sparbankernas riksförbund dessutom konstatera att medan flera av de stora affärsbankerna i Sverige gjorde miljardförluster under 2009 blev den sammanlagda vinsten för de fristående sparbankerna över två miljarder kronor.
En möjlig konsekvens av finanskrisen skulle därför kunna bli en renässans för den lokala banken – om än i begränsad utsträckning. Där visserligen inte vinsterna är lika höga under de goda tiderna, men där spararna slipper uppröras över det de anser vara oskäliga bonussystem eller riskerar att behöva rädda banken via skattsedeln i kristider.
augusti 17, 2010
I efterdyningarna till den globala finanskrisen – ett för tillfället något våghalsigt påstående – har diskussionen om storleken och utformningen av kraven på kapitaltäckning för banker nått en publik bortom de smala branschtidskrifternas läsekrets. I det här avseendet kan man konstatera att kapitaltäckningsregler för försäkringsbolag alls inte röner samma intresse och tyvärr – för mig som anställd i ett försäkringsbolag – svårt att ta till som samtalsämne på en middagsbjudning där väder och prisutvecklingen på bostadsmarknaden i Stockholm redan har uttömts.
Inte desto mindre pågår det en utveckling på EU-nivå som syftar till att införa ett nytt gemensamt regelverk för kapitaltäckning i försäkringsbolag och vars konsekvenser redan nu kan skymtas. Regelverket går under benämningen Solvens II och i korthet och mycket förenklat syftar detta till att kraven på försäkringsbolagens kapitaltäckning i större utsträckning ska göras beroende av de risker som verksamheten exponeras emot. Ju högre risktagande, desto högre krav på kapitaltäckning. En rimlig princip som givetvis syftar till att säkerställa att försäkringsbolagen kan infria de löften som de ställer ut. Få lär ha invändningar emot detta men samtidigt är det viktigt att beakta att kraven på kapitaltäckning utformas på ett sådant sätt att dessa i sig inte medför andra oönskade konsekvenser.
Under våren publicerade paraplyorganisationen för de europeiska försäkringsförbunden (CEA) ett positionspapper i vilket man uppmärksammar de negativa konsekvenser för konsumenter, företag och ekonomin i stort som allt för långtgående krav på kapitaltäckning kan medföra. Bland annat uppmärksammar CEA förhållandet att ett allt för tufft regelverk kan leda till att utbudet av sparprodukter med garantier minskar, vilket innebär att spararna i större utsträckning tvingas in i produkter där de i högre grad själva bär den finansiella risken. Positionspappret från CEA ska givetvis betraktas mot bakgrund av att fönstret för lobbying ännu inte är stängt Bryssel och att det fortfarande finns möjligheter för aktörer att påverka Kommissionen att mildra och förändra vissa inslag i det föreslagna regelverket.
Oaktat CEAs eventuella framgångar att påverka Kommissionen står det dock klart att vissa konsekvenser som CEA uppmärksammar, redan har blivit verklighet. I Danmark har till exempel SAMPENSION KP A/S, som förvaltar tjänstepensioner för vissa grupper av offentliganställda, meddelat att bolaget kommer att ta bort den garanterade räntan och att förvaltningen i fortsättningen ska ske i form av fondförsäkring, utan garanterad ränta. Motivet till denna förändring är de nya kapitaltäckningsregler som kommer att införas inom EU år 2012. Att behålla garantin skulle enligt bolaget ha tvingat fram en minskad risknivå i placeringstillgångarna och därmed minska den förväntade avkastningen, ett alternativ som skulle ha drabbat spararna i form av lägre pension alternativt högre kostnader för arbetsgivarna.
För svenska förhållanden, där så kallad traditionell försäkring med garanterad ränta är den dominerande formen för förvaltning av tjänstepension, är utvecklingen av gemensamma kapitaltäckningsregler inom EU av stor betydelse. I Sverige har vi kunnat se en utveckling där nivåerna på de garantier som ställs ut vid förvaltning i traditionell försäkring har sjunkit och i vissa fall numera endast avser en garanti om återbetalning av nominellt värde på inbetalda premier. Det är inte orimligt att anta att denna utveckling förstärks till följd av nya kapitaltäckningsregler och att garantier ytterligare tunnas ut eller helt försvinner som inslag i de produkter som tillhandahålls av försäkringsbolag för sparande till tjänste- eller privat pension. En utveckling som förutsätter att spararna själva har förmåga att bära den finansiella risk som ett tuffare regelverk för kapitaltäckning har gjort lite dyrare jämfört med tidigare att dela med andra i ett försäkringsbolag.
juni 21, 2010
Just nu pågår en spännande diskussion om risker och riskanalyser inom såväl traditionell media som på ett antal bloggar.
Per Lindvall frågar i en analys idag i SvD Näringsliv om banker ens vet vad risker är. Han konstaterar att de personer som har till yrke att förvalta eller handla med andras pengar anser att begreppet risk är volatiliteten, standardavvikelsen, men Per Lindvall tycker istället att riskmått bör fokusera på huvudfrågan: nämligen risken att göra en permanent förlust på sin investering. Det riskmåttet är dock svårt att sätta en siffra på.
Richard H Thaler är inne på samma spår som Per Lindvall i en krönika i New Your Times (11/6) för han anser att eftersom oljeutsläppet i Mexikanska golfen följer hack i häl på den finansiella krisen kan man urskilja ett giftigt recept för katastrofer. Ingredienserna består av risker som felaktigt tros vara försvinnande små, komplicerad teknik som inte förstås fullt ut av antingen ledningen eller tillsynsmyndigheter, och knepiga relationer mellan företag som inte vet hur mycket de kan lita på sina partners. Han menar att dessa faktorer kan förklara kriserna för både försäkringsbolaget AIG under finanskrisen och dagens kris för BP.
Thaler får dock till viss del mothugg av ekonomiprofessorn Rajiv Sethi som i ett inlägg på sin blogg betonar att det kan det uppstå en betydande tidsskillnad (tidslagg) mellan det tillfälle då man beslutar att ta en risk och inträffandet av en katastrof. Under tiden mellan dessa två händelser (dvs. accepterandet av risken och inträffandet av en katastrof), kommer de som accepterat risken att generera ovanligt höga vinster och samtidigt sätta sina mindre risktagande konkurrenter i den svåra situationen att antingen följa deras exempel eller acceptera en successivt minskande marknadsandel. Det resulterar i ett flockbeteende där hela branscher agerar som om de alla har samma förväntningar som de som är allra mest optimistiska. Rajjiv Sethi menar därför att det snarast är konkurrenstrycket som gör att företag agerar på detta sätt, och handlingarna utförs ofta mot deras bättre vetande.
Läs resten av inlägget här.
maj 6, 2010
Det må vara bloggarnas era just nu, men det hindrar inte att ett nytt forum för hållbara och ansvarsfulla investeringar är på gång i den gamla skolans format, nämligen en papperstidning. Nästa år är det premiär för tidskriften Journal of Sustainable Finance & Investment. Den kommer att ha fokus på vetenskapliga artiklar, men vänder sig för den skull inte främst till navelskådande forskare. Redaktören Matthew Haigh utlovar följande:
”The journal will help to develop a broad understanding of sustainable investment theory and practice by providing a venue for in-depth discussion and offering a range of accessible, impartial perspectives for professionals operating in the field. “
Det låter det. Vi får hoppas att den blir läsvärd.
Tidskriften söker nu bidrag till det första numret. Den som känner sig manad att skicka in ett alster kan läsa mer här.
