Spaningar
september 6, 2010
Igår skrev SvD:s Andreas Cervenka att man borde skrota bankernas massförstörelsevapen – och syftade förstås på bankernas trading. Han påpekade i sin artikel att ”medan terrorister av den skäggiga typen ofta väljer att möta undergången tillsammans med sina offer, har deras kostymklädda motsvarigheter i finansbranschen besvärande ofta lindat sina laddningar av derivat och andra explosiva finansiella instrument runt kroppen på kollegor, kunder, aktieägare och skattebetalare medan de själva befunnit sig på betryggande avstånd när det smällt.” Det låter inte särskilt trevligt för oss andra som inte har ett jobb på bankers tradingavdelning. Och det kanske också är en av anledningarna till att Finansinspektionen idag uppger att de ska granska bankernas egenhandel.
Dessa derivat har dock varit aktuella i diskussionerna under de senaste månaderna. Redan i juni beskrev Sven Hagströmer – apropå krisen i HQ Bank – att banken hade sysslat med finansiella massförstörelsevapen som man inte har förstått sig på.
Tidigare idag rapporterade dessutom Affärsvärlden, som citerar en artikel i Bloomberg News, att Goldman Sachs planerar att lägga ned sin handel i egen bok, det vill säga enheten Principal Strategies. Nedläggningen ska vara en anpassning till den nya finansiella lagstiftningen i USA.
Däremot har denna trading inte kommenterats i någon större utsträckning av representanter från bankerna. Det är lite förvånande, eftersom eventuella regelförändringar i hög grad skulle påverka hur de får hantera sitt kapital. Kanske är det dags för ett finansiellt nedrustningsavtal inom banksektorn? Om inte annat skulle ett initiativtagande från bankerna egen sida när det gäller bankernas trading antagligen öka deras möjligheter att själva påverka utformningen av reglerna för bankers egenhandel än om frågan helt överlämnas till politikerna samt tjänstemännen på Finansdepartementet och Finansinspektionen.
september 6, 2010
Den 19 augusti skrev Petra Wahlström ett tänkvärt inlägg om hur finanskrisen öppnar möjligheter för ”alternativa” och ”lokala” banker. Resonemanget bygger på att kundernas bristande förtroende för och missnöje med ”de stora affärsbankerna” skulle kunna vändas till fördel för aktörer som uppfattas som mindre giriga och risktagande. En dryg vecka senare kom Finansinspektionens besked om indraget tillstånd för HQ Bank.
Det väcker (bland annat…) frågan vad som egentligen är ”de stora affärsbankerna”? HQ ansågs snarare vara en utmanare mot de traditionella storbankerna än en del av dem. Hur är det med den nya Öresund/HQ/Avanza/Carnegie-konstellationen: är den att betrakta som storbank eller alternativ utmanare?
Utvecklingen i finans- och försäkringsbranschen med alltmer komplexa relationer skapar spännande lösningar, men det blir onekligen svårt för kunderna att ”rösta med fötterna”. När företagen äger och är ägda, är leverantörer, kunder, återförsäljare, rådgivare och konkurrenter till varandra på en och samma gång är det inte lätt för kunden att veta vare sig vad man väljer eller väljer bort. Utöver att vara ett dilemma för konsumentens val skapar det oro hos onödigt många när något händer på marknaden. Privatpersoner har senaste veckan ringt sina banker och försäkringsbolag för att de är oklara över om de drabbas. Det är förståeligt att varumärken för fonder, förmedlare, banker och investerare sammanblandas. Då kommer frågor som ”jag har någonslags pension i Avanza, hörde att de också hänger ihop med HQ, är den i fara?” eller rädsla över att HQ-fonden som man har i sin kapitalförsäkring hos Swedbank blir värdelös.
Det har diskuterats att Finansinspektionens beslut att dra in tillståndet kommer leda till försvagad konkurrens på marknaden. Detta pga färre aktörer och ett för snårigt regelverk som leder till för dyra investeringar att starta bankrörelse för att någon ska våga utmana med nya alternativ. Men man skulle också kunna se det som att det är ett tufft regelverk, kontroll och påföljder som krävs för att även god riskkontroll och transparenta affärsrelationer ska bli en konkurrensfördel. Det skulle både kunderna, företagen och samhället vinna på på sikt.
augusti 19, 2010
Svenska Dagbladet skrev igår att för de alternativa bankerna i Sverige har kristiderna varit goda tider. I artikeln intervjuades Annika Laurén som är vd på Ekobanken. Banken bygger sin affärsidé på att de som sparar sina pengar där ska vara säkra på att de används till projekt som bidrar till ett hållbart samhälle – ekologiskt, socialt eller kulturellt. De erbjuder bara in- och utlåning, ingen placering i finansiella instrument, och de lånar inte upp pengar på någon finansmarknad för att låna ut, och är därför befriade från krisproblemen.
Enligt Annika Laurén såg de en tillströmning av nya kunder när krisen bröt ut 2008. Främsta argumenten som folk använder för att gå med i banken är att de tycker att det är skönt med en bank som inte finns till för att någon annan ska tjäna pengar på dem.
Denna begynnande trend med ökat intresse för alternativa banker kan man även se i USA. Där har Arianna Huffington, grundare av den stora bloggtidningen ”Huffington Post”, varit med och dragit i gång the ”Move your money” movement. Move your money-rörelsen är en ideell kampanj som uppmanar enskilda och institutioner att flytta sina pengar från landets största Wall Street banker och sätta in de på lokala banker eller finansinstitut istället.
I ett blogginlägg på Huffington Post skriver, ekonomikolumnisten Don McNay, att USA fick välja mellan en finansiell hjärtattack eller en finansiell cancer, och den amerikanska regeringen valde det senare. Han menar dock att det fick till konsekvens att medan de som arbetar på Wall street upplevde en ”dip” i ekonomin så föll de vanliga människorna på gatan hela vägen ner till botten och har stannat där sen dess. Don McNay uppmanar därför sparare och placerare att överge jättarna på Wall Street genom att flytta sina pengar till lokala banker och finansinstitut, dels för att rösta med fötterna och visa sitt missnöje med hur de stora bankerna har agerat, dels för att det är troligare att de lokala bankerna kommer försöka sprida ut mer pengarna i lokalsamhället eftersom de inte har några miljonbonusar som ska delas ut till de själva.
Här i Sverige kunde de 64 fristående sparbankerna i Sparbankernas riksförbund dessutom konstatera att medan flera av de stora affärsbankerna i Sverige gjorde miljardförluster under 2009 blev den sammanlagda vinsten för de fristående sparbankerna över två miljarder kronor.
En möjlig konsekvens av finanskrisen skulle därför kunna bli en renässans för den lokala banken – om än i begränsad utsträckning. Där visserligen inte vinsterna är lika höga under de goda tiderna, men där spararna slipper uppröras över det de anser vara oskäliga bonussystem eller riskerar att behöva rädda banken via skattsedeln i kristider.
augusti 17, 2010
I efterdyningarna till den globala finanskrisen – ett för tillfället något våghalsigt påstående – har diskussionen om storleken och utformningen av kraven på kapitaltäckning för banker nått en publik bortom de smala branschtidskrifternas läsekrets. I det här avseendet kan man konstatera att kapitaltäckningsregler för försäkringsbolag alls inte röner samma intresse och tyvärr – för mig som anställd i ett försäkringsbolag – svårt att ta till som samtalsämne på en middagsbjudning där väder och prisutvecklingen på bostadsmarknaden i Stockholm redan har uttömts.
Inte desto mindre pågår det en utveckling på EU-nivå som syftar till att införa ett nytt gemensamt regelverk för kapitaltäckning i försäkringsbolag och vars konsekvenser redan nu kan skymtas. Regelverket går under benämningen Solvens II och i korthet och mycket förenklat syftar detta till att kraven på försäkringsbolagens kapitaltäckning i större utsträckning ska göras beroende av de risker som verksamheten exponeras emot. Ju högre risktagande, desto högre krav på kapitaltäckning. En rimlig princip som givetvis syftar till att säkerställa att försäkringsbolagen kan infria de löften som de ställer ut. Få lär ha invändningar emot detta men samtidigt är det viktigt att beakta att kraven på kapitaltäckning utformas på ett sådant sätt att dessa i sig inte medför andra oönskade konsekvenser.
Under våren publicerade paraplyorganisationen för de europeiska försäkringsförbunden (CEA) ett positionspapper i vilket man uppmärksammar de negativa konsekvenser för konsumenter, företag och ekonomin i stort som allt för långtgående krav på kapitaltäckning kan medföra. Bland annat uppmärksammar CEA förhållandet att ett allt för tufft regelverk kan leda till att utbudet av sparprodukter med garantier minskar, vilket innebär att spararna i större utsträckning tvingas in i produkter där de i högre grad själva bär den finansiella risken. Positionspappret från CEA ska givetvis betraktas mot bakgrund av att fönstret för lobbying ännu inte är stängt Bryssel och att det fortfarande finns möjligheter för aktörer att påverka Kommissionen att mildra och förändra vissa inslag i det föreslagna regelverket.
Oaktat CEAs eventuella framgångar att påverka Kommissionen står det dock klart att vissa konsekvenser som CEA uppmärksammar, redan har blivit verklighet. I Danmark har till exempel SAMPENSION KP A/S, som förvaltar tjänstepensioner för vissa grupper av offentliganställda, meddelat att bolaget kommer att ta bort den garanterade räntan och att förvaltningen i fortsättningen ska ske i form av fondförsäkring, utan garanterad ränta. Motivet till denna förändring är de nya kapitaltäckningsregler som kommer att införas inom EU år 2012. Att behålla garantin skulle enligt bolaget ha tvingat fram en minskad risknivå i placeringstillgångarna och därmed minska den förväntade avkastningen, ett alternativ som skulle ha drabbat spararna i form av lägre pension alternativt högre kostnader för arbetsgivarna.
För svenska förhållanden, där så kallad traditionell försäkring med garanterad ränta är den dominerande formen för förvaltning av tjänstepension, är utvecklingen av gemensamma kapitaltäckningsregler inom EU av stor betydelse. I Sverige har vi kunnat se en utveckling där nivåerna på de garantier som ställs ut vid förvaltning i traditionell försäkring har sjunkit och i vissa fall numera endast avser en garanti om återbetalning av nominellt värde på inbetalda premier. Det är inte orimligt att anta att denna utveckling förstärks till följd av nya kapitaltäckningsregler och att garantier ytterligare tunnas ut eller helt försvinner som inslag i de produkter som tillhandahålls av försäkringsbolag för sparande till tjänste- eller privat pension. En utveckling som förutsätter att spararna själva har förmåga att bära den finansiella risk som ett tuffare regelverk för kapitaltäckning har gjort lite dyrare jämfört med tidigare att dela med andra i ett försäkringsbolag.
juni 21, 2010
Just nu pågår en spännande diskussion om risker och riskanalyser inom såväl traditionell media som på ett antal bloggar.
Per Lindvall frågar i en analys idag i SvD Näringsliv om banker ens vet vad risker är. Han konstaterar att de personer som har till yrke att förvalta eller handla med andras pengar anser att begreppet risk är volatiliteten, standardavvikelsen, men Per Lindvall tycker istället att riskmått bör fokusera på huvudfrågan: nämligen risken att göra en permanent förlust på sin investering. Det riskmåttet är dock svårt att sätta en siffra på.
Richard H Thaler är inne på samma spår som Per Lindvall i en krönika i New Your Times (11/6) för han anser att eftersom oljeutsläppet i Mexikanska golfen följer hack i häl på den finansiella krisen kan man urskilja ett giftigt recept för katastrofer. Ingredienserna består av risker som felaktigt tros vara försvinnande små, komplicerad teknik som inte förstås fullt ut av antingen ledningen eller tillsynsmyndigheter, och knepiga relationer mellan företag som inte vet hur mycket de kan lita på sina partners. Han menar att dessa faktorer kan förklara kriserna för både försäkringsbolaget AIG under finanskrisen och dagens kris för BP.
Thaler får dock till viss del mothugg av ekonomiprofessorn Rajiv Sethi som i ett inlägg på sin blogg betonar att det kan det uppstå en betydande tidsskillnad (tidslagg) mellan det tillfälle då man beslutar att ta en risk och inträffandet av en katastrof. Under tiden mellan dessa två händelser (dvs. accepterandet av risken och inträffandet av en katastrof), kommer de som accepterat risken att generera ovanligt höga vinster och samtidigt sätta sina mindre risktagande konkurrenter i den svåra situationen att antingen följa deras exempel eller acceptera en successivt minskande marknadsandel. Det resulterar i ett flockbeteende där hela branscher agerar som om de alla har samma förväntningar som de som är allra mest optimistiska. Rajjiv Sethi menar därför att det snarast är konkurrenstrycket som gör att företag agerar på detta sätt, och handlingarna utförs ofta mot deras bättre vetande.
Läs resten av inlägget här.
maj 6, 2010
Det må vara bloggarnas era just nu, men det hindrar inte att ett nytt forum för hållbara och ansvarsfulla investeringar är på gång i den gamla skolans format, nämligen en papperstidning. Nästa år är det premiär för tidskriften Journal of Sustainable Finance & Investment. Den kommer att ha fokus på vetenskapliga artiklar, men vänder sig för den skull inte främst till navelskådande forskare. Redaktören Matthew Haigh utlovar följande:
”The journal will help to develop a broad understanding of sustainable investment theory and practice by providing a venue for in-depth discussion and offering a range of accessible, impartial perspectives for professionals operating in the field. “
Det låter det. Vi får hoppas att den blir läsvärd.
Tidskriften söker nu bidrag till det första numret. Den som känner sig manad att skicka in ett alster kan läsa mer här.
april 23, 2010
Sind.nu är numera partners till den kampanj som Ericsson driver 2020 Shaping Ideas. Som en del av kampanjen intervjuas ett antal kända och intressanta personer om deras syn på hållbarhet 2020. Några som intervjuats är Anne Lise Kjaer, Jeffrey Sachs och professor Hans Rosling.
Ett av kampanjens budskap är att det är viktigt att dela med sig av sin kunskap så att vi aktivt medverkar i skapandet av vår framtid och inte passivt hamnar där. Jag blev ombedd att kort dela med mig av mina tankar:
En av grundförutsättningarna för en fortsatt hållbar utveckling är att företagen inser sin stora makt som samhällsförbättrare tillsammans med offentlig och ideell sektor. Jag tror att vi 2020 mer och mer kommer att se företag som i sin affärsidé också löser samhällsproblem s.k. sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Genom att kombinera samhällsförbättring och lönsam affär får vi en kompletterande motor och kassa till alla de samhällsproblem som om de inte blir lösta också kommer att driva många företag i botten: ungefär som det vi såg hände under finanskrisen.
Jag tror det kommer att krävas mer kreativitet och innovation över sektorsgränserna, där t.ex. ideell sektor, kultursektorn och näringslivet i större grad interagerar för att skapa lönsamma hållbara produkter eller tjänster. 2020 har vi också fler ”ideella organisationer ” som har en mer långsiktigt hållbar finansiering för sina verksamheter från både kommunbidrag och från försäljning av tjänster till t.ex näringslivet.
Kort sagt så står 2020 för hållbart sektorssamarbete och socialt entreprenörskap!
mars 16, 2010
För närvarande pågår en spännande förändring av medielandskapet. Traditionella medier (tidningar, radio, TV) förlorar användartid till sociala media (Bloggar, mikorbloggar som Twitter, forum, användargenererade webbplatser som Facebook och YouTube, mm). Det centrala är att passiv masskommunikation ersätts av aktivt deltagande, både i form av eget material, men även som kommentarer och betygsättning av andras.
För t.ex. banker innebär det att förväntningarna från kunder och allmänheten på att få tillgång till olika arenor för dialog växer. Det gäller att ta tillvara de kommunikationsvägar som finns, något som många företag och banker redan uppmärksammat.
På Facebook finns alla fyra storbankerna representerade i olika skala. Det finns t.ex. tre grupper som är kopplade till Nordea. Den största är Nordea Danmark med 1074 medlemmar, den näststörsta är Nordea – För skoj skull med 1024 medlemmar och den sista gruppen med minst medlemmar är Nordea, med 430 medlemmar. Även Swedbank har tre grupper som är kopplade till banken. Den största är Swedbank med 1216 medlemmar (som riktar sig till de som jobbar eller vill jobba på Swedbank), näst störst är Swedbank Young Professsionals med 557 medlemmar (den gruppen är stängd för alla utom medlemmarna) och minst är gruppen för Swebank Litauen med 340 medlemmar. Handelsbanken har en stor grupp för medarbetarna med 1212 medlemmar och sen finns det en mindre grupp för Handelsbanken Norge med 92 medlemmar samt två lokala handelsbankengrupper. När det gäller SEB däremot finns det bara två mindre grupper som kan kopplas till deras verksamhet med 44 respektive 12 medlemmar.
Det intressanta är dock vad bankerna har för strategi för att bygga sitt varumärke via de sociala nätverken, som Facebook. På Nordeas logg kan man t.ex. hitta en länk som går till en informationsfilm om hur Nordea överväger att finansiera en omfattande skogsskövling som skulle förstöra vackra skogar i Australien – till ett mycket högt pris för både den lokala miljön och det globala klimatet.
På denna hemsida kan också läsa att ”Nordea tror inte att någon av deras kunder vet om detta – eftersom allt det här sker på andra sidan jordklotet.” Men med tanke på att länken till denna webbsida + informationsvideo ligger på Nordeas egen Facebooksida (där allt material är offentligt) så måste man ju ändå säga att Nordea gör det ganska enkelt för kunderna att hitta informationen om de vill… Frågan är dock om man gör detta medvetet från Nordeas sida eller om man bara låter sidan leva ett eget liv och därför inte har brytt sig om att gå in på sidan och ge sin version av denna story?
Men om man låter sina sidor i olika sociala medier leva ett eget liv spelar man ett högt spel med sitt varumärke, för informationen går snabbt idag och de sociala medierna blir en allt viktigare plats för många människor att umgås och dela information. Och om kunderna får intrycket via olika sociala mediekanaler att en bank finansierar skogskövling och bidrar till att hota den biologiska mångfalden, spelar det mindre roll om de sen skriver på hemsidan att det pågår olika initiativ och projekt som syftar till att minska bankens miljöpåverkan. I dagens webb 2.0-värld finns det inget företag som ensamt äger bilden av sitt varumärke. Eftersom bilden av banken som miljöbov eller miljökämpe bl.a. byggs upp ute i de sociala nätverken måste banker (och även andra företag såklart) få med sig kunderna och övriga allmänheten på sin sida för att varumärket: banken som miljökämpe ska bli den tongivande bilden ute i datamolnet.
februari 16, 2010
För någon vecka sedan skrev Petra Whalström ett mycket intressant inlägg om vad svenska banker skulle kunna lära av EON. Petra föreslog: ”Bankerna skulle kunna ta initiativ till en finansdialog – dvs. ett forum för samarbete mellan berörda myndigheter, företag och organisationer samt representanter för privatkunderna.”
Vi får se vad som händer i denna inte helt enkla fråga. I ett led att skapa klarhet och fördjupa diskussionen kring Finansinspektionens förslag till nya regler bjuder IFL vid Handelshösgkolan in till seminarium, 22 mars 2010:
Temat är ”Information och diskussion kring Finansinspektionens föreskrifter kring ersättningsssytem.” Deltar gör Charlotta Carlberg, Chef för Rättsavdelningen på Finansinspektionen, och Andreas Lauritzen, VD för Novare Executive Compensation.
februari 14, 2010
De senaste veckorna har det rapporterats om inte mindre än tre olika frågor som alla på olika sätt rör register och vår digitala integritet. Först rapporterade medierna den 4e februari att Europadomstolen hade fällt Sverige för att regeringen ännu inte infört datalagringsdirektivet, Den 12e februari röstade EU-parlamentet röstade ned det omstridda Swiftavtalet, som vi har skrivit om tidigare här på Sind. Och nu i veckan meddelande Justitiedepartementet att regeringen vill införa en ny lag som ska stärka integritetsskyddet för den som får sina uppgifter utlämnade. Bland annat ska den som efterfrågar inkomstuppgifter ha ett legitimt skäl till dem och en kreditupplysningskopia ska sändas till den enskilde som avses med upplysningen. Det nya lagförslaget skickades på torsdagen (11/2) ut på remiss och är tänkt att börja gälla från och med augusti i år.
Sedan tidigare har vi även EU:s penningtvättsdirektiv (som ger banker skyldighet att fråga vanliga medborgare vad de ska använda stora kontantsummor till eller var de har fått dem ifrån om de vill sätta in dem på sitt bankkonto) som precis som Swift-avtalet och datalagringsdirektivet har vällovliga syften att förhindra brottslighet, men till priset av att vår ekonomiska och digitala integritet begränsas. Det nya lagförslaget från justitiedepartementet däremot gör det svårare för privatpersoner att ta reda på grannens inkomst via nätet.
Det är tydligt att i en digital värld, där vi använder kort, mobiler och internet till att utföra allt fler av våra vardagssysslor som att betala räkningar, placera om våra fonder, beställa biljetter och kommunicera samt för att hitta information som vi behöver eller som vi bara är nyfikna på, så ställs brottsbekämpande åtgärder samt offentlighetsprincipen allt oftare mot den personliga integriteten.
Det senaste året har vi kunnat se flera internetoperatörer som tagit strid för sina kunders integritet mot upphovsrättsindustrin i spåren av Ipred-lagen och gått till domstol istället för att lämna ut deras uppgifter till musik- och filmbolag samt bokförlag. Än så länge har vi inte samma engagemang från bankers sida när det gäller att försvara sina kunders ekonomiska integritet. Till viss det beror det säkert på att de inskränkningarna mot vår ekonomiska integritet har motiverats med att dessa åtgärder behövs för att försvara oss mot terrorism och organiserad brottslighet, vilket de flesta betraktar som mycket värre än att stora musik- och filmbolag hotas av minskade intäkter. Men frågan är om inte även bankkunderna inom en ganska snar framtid kommer efterfråga att företagen inom bank- och finanssektorn gör mer för att även försvara vår ekonomiska integritet?
