Ett av kampanjens budskap är att det är viktigt att dela med sig av sin kunskap så att vi aktivt medverkar i skapandet av vår framtid och inte passivt hamnar där. Jag blev ombedd att kort dela med mig av mina tankar:

En av grundförutsättningarna för en fortsatt hållbar utveckling är att företagen inser sin stora makt som samhällsförbättrare tillsammans med offentlig och ideell sektor. Jag tror att vi 2020 mer och mer kommer att se företag som i sin affärsidé också löser samhällsproblem s.k. sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Genom att kombinera samhällsförbättring och lönsam affär får vi en kompletterande motor och kassa till alla de samhällsproblem som om de inte blir lösta också kommer att driva många företag i botten: ungefär som det vi såg hände under finanskrisen.

Jag tror det kommer att krävas mer kreativitet och innovation över sektorsgränserna, där t.ex. ideell sektor, kultursektorn och näringslivet i större grad interagerar för att skapa lönsamma hållbara produkter eller tjänster. 2020 har vi också fler ”ideella organisationer ” som har en mer långsiktigt hållbar finansiering för sina verksamheter från både kommunbidrag och från försäljning av tjänster till t.ex näringslivet.
Kort sagt så står 2020 för hållbart sektorssamarbete och socialt entreprenörskap!

Ur ett perspektiv är det enkelt att hävda att banker är företag på en fri marknad. Håller inte banken vad dess rådgivare har lovat, så kan kunden byta bank.
Men om banken skulle gå i konkurs eller om en konkurrerande bank gör det så får bankkunden acceptera att det är kunden själv som får betala ut garantierna till sig själv eller sina olycksbröder, men via skattesedeln. För nu betraktas bankernas verksamheter istället som viktiga samhällsfunktioner och inte som ren företagsverksamhet, vilket innebär att det finns statlig insättningsgaranti.

Och hur bör vi agera om vi vill protestera mot banken? Om vi t.ex. tycker att SEB och Swedbank har agerat illa mot människorna i Lettland, hur kan vi då markera detta? Medan vi som kunder kan överge bilproducenter som t.ex. Toyota eller Volvo om de inte gör tillräckligt bra bilar vilket i slutändan kan leda till konkurs för dessa företag, så kan vi aldrig rösta med fötterna gentemot banken. Vi har visserligen möjlighet att flytta våra sparpengar och lån, men som svenska medborgare har vi ändå alla fått vara med och understödja de svenska bankernas verksamheter i bl.a. Baltikum med våra skattepengar oavsett om vi gillar banken eller inte. Och trots att vi i stort sett aldrig kan påverka bankernas styrning eller inriktning (till skillnad från t.ex. helstatliga bolag där folkvalda politiker, dvs regeringen påverkar styrelsens sammansättning och ger bolagen direktiv om verksamhetens inriktning och fokus). Nordea utgör här i viss mån ett undantag, men också här har staten svårt att göra sin röst hörd när man vill styra upp bonuskulturen.

Ett folk som verkligen har svårt att förstå bankens roll i samhället är antagligen islänningarna. På lördag är det tänkt att islänningarna för första gången i landets historia ska gå till en folkomröstning. I fokus står den så kallade Icesave-lagen som tvingar det lilla öriket att ställa upp med garantier värda runt 35 miljarder kronor för att kompensera sparare i Storbritannien och Nederländerna efter Landsbankis kollaps hösten 2008. Och för att uttrycka det milt har islänningarna väldigt svårt att förstå varför skattebetalarna ska tvingas stå för notan efter en liten bankelits vidlyftiga, utländska äventyr.

Så hur kan vi då förstå bankernas roll i samhället, är de en mystisk hybrid som agerar på en fri marknad med samma roll som samhällsaktörer? Och vilket ansvar bör banker då ha gentemot staten och medborgarna?

Den ideella verksamheten ser oftast behoven och problemen i samhället vilket näringslivet kan ha svårt att se. Däremot kan näringslivet effektivisera processerna och målstyrningen genom sitt vinstintresse- något som den ideella sektorn kan lära sig av. Kombinerar du dessa två har du helt plötsligt en verksamhet som både kan bygga upp sin grundläggande verksamhet på projektstöd och som samtidigt kan jobba långsiktigt med ekonomiska resurser som kommer från en kommersiell del t.ex. genom försäljning av utbildningar till näringslivet. Den kortsiktiga cykeln som beroendet av projektsstödsansökningar ger upphov till och som är verksamhetsledarens ständiga huvudbry kan till viss del brytas genom att tillåta fler alternativ än kommunala och offentliga medel.

Sara Damber skriver i ett debattinlägg att hon vill skrota begreppet ideell organisation och istället använda ordet socialt entreprenörskap och jag håller med henne så länge socialt entreprenörskap handlar om att inte bara tänka bidragspengar utan också affär. Det sociala entreprenörskapet lyfter det sektorsöverskridande samarbetet och tillåter innovativa och kreativa metoder att kombinera affär och samhällsnytta – en win-win situation mellan det värdeskapande arbetet och vinst. Dock tror jag inte att de ideella organisationerna helt kommer att försvinna i framtiden- de kommer snarare att samexistera med ett allt ökande antal sociala entreprenörer.
Jag jobbar just nu bl.a. med att matcha CSR-ansvariga och sociala entreprenörer för att få till samarbetsprojekt dem emellan för att utveckla företagets hållbara affärer/ CSR-arbete och för att få den sociala entreprenörens tjänster att nå marknaden. Den sociale entreprenören här kan lika väl vara en ideell förening som också till viss del vill sälja tjänster till näringslivet för att bredda sina ekonomiska resurser. Är det kontroversiellt tycker ni?

Samtidigt presenterade finansminister Anders Borg ett förslag om att införa en ny bankskatt vid EU:s ecofin-möte den 19e januari. Syftet med förslaget är att bidra till återhämtning av de offentliga finanserna och att skapa en fond för framtida bankkriser. Och de ämnen som diskuteras på World Economic Forum i Davos i dagarna går i samma anda. Imorgon (30/1) har man bland annat ett seminarium på temat Redesigning Financial Regulation. Intressant att notera här är att man i programtexten konstaterar att en sökning på internet på frasen ”global financial regulation” ger mer än 17 miljoner träffar. Vilket leder till frågan: “How should the largest financial institutions in the world be regulated domestically and internationally?”

Just nu verkar bankerna å ena sedan och kunderna respektive politiker tala helt olika språk om vilka lärdomar vi kan dra av finanskrisen och kollapsen av världsekonomin och vilka konsekvenserna av dessa händelser bör bli för banker och finansinstitut. Idag får man lätt intrycket att representanter för bankerna snarare lomhört försvarar sina bonussystem så att även de personer som förut accepterade deras argument numera blir alltmer skeptiska samt hävdar att man kan i stort sett kan fortsätta som innan under förutsättning att man inför bättre rutiner för sina risk management system och ser till att förändra sina bonussystem så att man inte belönar alltför högt risktagande. Det är dock tveksamt om allmänheten och politiker kommer nöja sig med detta.

Här skulle bankerna kanske kunna lära av E-on och de erfarenheter som hela energisektorn har fått efter att stormen Gudrun drog in över södra Sverige den 8e januari 2005. När hela vidden av naturkatastrofen klarnade bildades på initiativ av E-on projektet Växjödialogen – ett forum för samarbete och planering mellan drabbade kommuner, länsstyrelser, myndigheter, företag och organisationer. Lars-Göran Svensson, som är projektbeställare på E-on, konstaterade i en intervju i SvD (5/1-10) att trots kaoset som uppstod i och med stormen, så är åren efter Gudrun de bästa han har haft i jobbet tack vare det enorma engagemang och den hjälp som företaget har fått av kunderna och av de lokala entreprenörerna.

Kanske skulle bankerna tjäna på en liknande strategi? Bankerna skulle kunna ta initiativ till en finansdialog – dvs. ett forum för samarbete mellan berörda myndigheter, företag och organisationer samt representanter för privatkunderna. Detta forum skulle kunna dra upp riktlinjerna för hur man bygger upp ett finanssystem som är hållbart på lång sikt och som minimerar riskerna för att dessa hatade bank bailouts återkommer i framtiden.

Det fanns något nyfiket i luften, många ville veta vad är samhällsentreprenörskap, varför uppstår det nu och vem är samhällsentreprenör? Andra som sedan många år arbetat med samhällsfrågor i företagsform och försökt arbeta gränsöverskridande över sektorer, vittnade om att de äntligen känner en tillhörighet, att det nu finns en plattform och en växande skara människor som kallar sig samhällsentreprenörer.

Nätverksmötets inledningstalare, Pamela Hartigan från Skoll centre for social entrepreneurship i Oxford, gjorde en stor pedagogisk insats genom att sätta in begreppet i ett helhetsperspektiv. Hon jämförde, och förvånades över att intresset för samhällsentreprenörskap också växer i Sverige och Norden, tidigare har det mest utvecklats i fattigare länder där samhällsutmaningar är desto större. Men konstaterade att även i välfärdsländer har man börjat förstå att det krävs nya grepp för att lösa de samhällsproblem vi står inför idag.

Andra fokus under dagen var också att se över hur kapitalmarknaden ser på och ser ut för samhällsentreprenörer och hur man till exempel kan arbeta med olika former av partnerskap mellan traditionella företag och samhällsentreprenörer för att brygga över gapet mellan sektorerna.

Det finns dokumentation från dagen i form av filmer, bloggar och artiklar på www.samhallsentreprenor.se

Jag kan rekommendera filmen från nätverksmötet som gjorts av samhällsentreprenörerna Fanzingo.

Vi har ju en lagstiftning för både ekonomiska föreningar och aktiebolag som skyddar styrelser och ägare i fall av konkurs. Men kånkar din ideella förening blir du som styrelsemedlem återbetalningsskyldig. Hur ska ideella föreningar våga ta risker under såna omständigheter? Och varför fortsätter man under omständigheterna att driva sin verksamhet som ideell förening?

Antingen så måste ju föreningarna börja tänka om kring sin juridiska form, eller så måste man omformulera de ideella föreningarnas villkor. Det måste väl många gånger vara viktigare för Sverige att föreningsstyrelser vågar investera och satsa stora summor pengar med den lilla risken att gå back som det innebär, än att aktiebolag gör det?

Som tjugofemåring som inte springer runt i kostym och kränger skit är det ibland svårt att få förtroende från bankerna. I dessa tider, när hela världen är i kris på grund av bankernas faibless för att låna pengar till kostymklädda luftsäljare, känns det ännu mer aktuellt att ta ett färskt exempel på hur jag själv blev helt nonchalerad, vilket ledde till att jag bytte bank.

När jag 2007 skulle byta bank frågade jag min svärfar om råd kring vad jag skulle tänka på. ”Det viktiga är att du får en bra kontaktperson på banken”, sa han och tipsade mig om den han själv hade på Handelsbanken i Gamla stan. Hon bemötte mig toppen och vi var på samma våglängd och jag kände att saker stämde. Jag fick de olika krediterna jag behövde och saker började rulla bra. Hon blev ledig, och jag fick en ersättare som också var bra och bemötande. Sen fick ersättaren jobb i Tyskland och jag fick att göra med nummer tre, som till synes var en ung soft bankir men som visade sig tänka mer mossigt än stenen jag har utanför min trapp.

Ett av mina företag som jag hade som kund på banken, Medborgaranalysen, behövde i våras ett lån på 70.000 för att skapa en säkerhetsbuffert inför att vi behövde projektanställa en person till ett uppdrag som vi ännu inte hade börjat få betalt för. Vid det laget hade vi det året bara dragit in 25.000 kronor till Medborgaranalysen, men hade stora uppdrag i pipeline, vilket vi också redovisade i affärsplanen. Dessutom kunde min ägarpartner säkra det hela med en lägenhet på Sveavägen som var värd över en miljon. Tidigare hade sånt här gått i en handvändning, men nu kändes det genast som att hon upplevde det som krångligt när jag mejlade. Så vi sågs för att jag skulle berätta mer och förklara och träffen gick i förvåningens tecken. Hon tyckte att det kändes osäkert att låna ut till ett företag där ägarna inte hade gjort en kapitalinsättning själva och tyckte affärsiden var luddig och allt verkade osäkert. Hon menade att vanligtvis så handlar man ju och säljer någonting och när jag förklarade att hela mitt affärstänk bygger på att inte investera några pengar förrän jag har tjänat dom som såg hon ut som ett frågetecken. Det som kändes som ett rutinjobb där vi bara behövde en spottstyver för att inte behöva skramla småslantar innan faktureringen blev oerhört stressigt och ifrågasättande från hennes sida. Hon kunde inte lita på mig. Vi avslutade mötet med att dom skulle titta på möjligheterna och höra av sig, vilket dom aldrig gjorde. Så jag bytte bank till SEB, för både Medborgaranalysen och mina två andra bolag, fick en bra bankkontakt och när förra året tog slut hade alla de överflyttade verksamheterna omsatt över en miljon, lånat hundratusen och hade en kvarts mille liggandes på kontona i väntan på investering som vi såklart kan komma att göra på inrådan av banken. Och det har ju bara gått ett år.

Banker med personal som beter sig som dom gjorde i Gamla Stan-Handelsbanken är dödsdömda. Jag undrade vilken sten hon hade legat bakom, om hon som sagt inte själv helt enkelt var en sten, när hon menade att det krävdes kapitalinsättning motsvarande lånebeloppet, istället för att kräva en hållbar ide med säkra kunder och en produkt det finns efterfrågan om. Även om den inte gick att ta på. I Medborgaranalysens fall så säljer vi förbättrad kommunikation mellan kommuner och medborgare. När halva det här århundradet har gått kommer med all sannolikhet den typen av sociala företag som utvecklar samhället parallellt socialt och marknadsmässigt vara de som dels tagit upp folk ur arbetslöshet, skapat de nya marknaderna och med all säkerhet lyft hela områden och nationer ur en u-landsstatus. Omsättningen på pengar kommer att vara brutal och resultaten superviktiga. Att såna som Handelsbanken lirar in små käppar i hjulet hindrar nog vissa, men mest gör den nog bara folk trötta på att insikten än så länge är så låg.

”Vi kan inte ta några risker”, sa hon på Handelsbanken. Nä men du, förklara vad det är bankerna gjort hela tiden, när de pumpat ut luftpengar till kostymnissar med noll socialt patos?

20 miljoner kronor satsar stiftelsen i forskningsprojekt inom samhällsentreprenörskap. Begreppet samhällsentreprenörskap definieras idag som ”innovativa samhällsnyttiga initiativ” som syftar till att öka Sveriges förmåga att arbeta med hållbar utveckling, i ekonomisk, social och ekologisk mening.

För oss som jobbar för att öka det hållbara företagandet i Sverige är denna forskningssatsning särskilt glädjande. Forskning ger ökad kunskap och legitimitet till området och innebär i förlängningen att Sveriges samhällsentreprenörer får ökad trovärdighet och en mer etablerad plats i det svenska samhället.

Att samhällsentreprenörskap behövs råder det ingen tvekan om. Bara för att vi en gång i tiden byggde det svenska Folkhemmet och välfärdssystemet innebär det inte att vi kan luta oss tillbaka och sitta nöjda, en tendens jag tycker vi sett alltför mycket av. Tvärtom, en ökad globalisering, miljöutmaningar och behovet att arbeta tvärsektoriellt utmanar vårt traditionella sätt att tänka och samhällsentreprenörer är på många sätt innovatörerna som kan hitta nya lösningar på komplexa problem.

Forskningssatsningen visar vikten av att satsa på samhällsentreprenörer. En riktigt bra julklapp.

Att hitta en definition är toppen. När jag kom på Modellen, så pratade jag först om sociala entreprenörer. Så fort jag satte igång hörde jag från KK-stiftelsen och lite andra håll att begreppet samhällsentreprenör var ”det nya” som verkade bli också det samlande begreppet och började använda det istället. Att ha en gemensam lingo gör det alltid enklare att göra sig förstådd.

Men jag tror inte att definitionen per definition skapar fler av den definitionen. Fler blir inte samhällsutmanande ”2008” för att de upptäcker samhällsentreprenörskap. Folk på varsitt håll sitter och kommer på affärsidéer eller samhällsinsatser som de sen upptäcker kan bli samhällsinsatser eller affärsidéer också. Nu när tillräckligt många gjort det på varsitt håll har man börjat träffas och delat erfarenheter och inspirera varandra. Och det är ju såna möten, sen också med folk som ännu inte plussat ihop 1 och 1 utan kanske bara är på 1, som kommer skapa fler samhällsentreprenörer. En hårt satt definition är ingen förutsättning för såna möten, utan det är vårat engagemang, vår energi och vår lust som är det. Det enda en för hårt satt definition riskerar att göra med oss som är förutsättningen för dessa möten är att vi blir hämmade, ängsliga och mindre kreativa när vi måste förhålla oss till en massa regler och ordningar, skrivna eller oskrivna.

Eller så är jag bara allmänt allergisk mot att bli definierad på ett sätt som gör att jag känner mig underskattad.