Mikrofinans
april 7, 2009
År 2005 var FN: s internationella år för mikrokrediter och 2006 gick Nobels fredspris till Muhammad Yunus och Grameen Bank för sina ansträngningar att skapa ekonomisk och social utveckling genom mikrofinansieringsprogram.
Idag finns många mikrofinansieringsinstitut (MFI) runt om i världen som erbjuder fattiga privatpersoner och företagare finansiella tjänster. Det innefattar sparande, lån och försäkringar. Detta arbete är inriktat på att skapa en ekonomisk och social hållbar utveckling.Vill du lära dig mer om vad mikrofinansiering är och hur det fungerar rekommenderas du att anmäla dig till Lin Lerpolds föreläsning den 22 april kl 12-13 på Handelshögskolan. Lin Lerpold (Ek.Dr.) är biträdande professor vid Handelshögskolan i Stockholm och medlem av Sustainability Research Group, SURE . Hennes forskning fokuserar på hållbarhet liksom företagens ansvar inom mänskliga rättigheter området.
mars 25, 2009
I vårt mikrofinansprojekt är frågan om skuldsanering högaktuell. Det finns många myter och osanningar som florerar kring skuldsanering och vad som går och inte går. Om detta handlar mitt blogginlägg idag.
- När man är under skuldsanering kan man inte driva företag. Detta stämmer inte helt och hållet, men det är sant att det är lite mer komplicerat att driva företag om man är under skuldsanering. Man får inte vara näringsidkare när man söker om skuldsanering och får beslutet. Däremot kan man bli näringsidkare under själva skuldsaneringen. Problemet uppstår om du exempelvis driver enskild firma. Då betraktas företagets överskott som inkomst av tjänst, vilket kan föranleda att dina borgenärer begär omprövning av din betalningsplan även om du inte tar ut pengarna utan vill investera dem i företaget. Hur detta ska hanteras vet inte ens skuldsaneringsenheten. Här måste det utarbetas en ny praxis eftersom det naturligtvis måste vara möjligt att bygga upp ett kapital i ett bolag även under en skuldsanering.
- Det tar mycket lång tid att få skuldsanering eftersom beslutet måste fattas av tingsrätten. Det beror på vad man menar med lång tid. Den genomsnittliga tiden från ansökan till beslut är 5,5 månader. Det är inte längre tingsrätten som fattar beslut om skuldsanering. Generellt sett fattar Kronofogdemyndigheten alla beslut. Endast i undantagsfall överklagas beslutet till tingsrätten.
- Man måste ha kontaktat alla man står i skuld till (borgenärerna) innan man kan få skuldsanering. Så var fallet innan lagstiftningen ändrades och proceduren förenklades. Nu kan du kontakta Kronofogdemyndigheten direkt, de gör en annonsering i Post- och Inrikes Tidningar.
- Man betalar tillbaka till Kronofogdemyndigheten. Tyvärr stämmer inte detta. Man måste själv ansvara för att betala tillbaka till alla enskilda borgenärer (de som man står i skuld till). Det kan innebära att man månatligen måste göra mer än 30 olika inbetalningar till olika personer och institutioner.
- Man kan få skuldsanering hur många gånger som helst. Detta stämmer inte. Man kan bara få skuldsanering en gång. Därför är det mycket viktigt att man inte ansöker om skuldsanering förrän man känner att man har kommit till en punkt i livet där man inte kommer att dra på sig fler skulder som man inte kan betala.
mars 2, 2009
Vad kan vi som försäkringsbolag och banker göra? Den frågan ställer Stina Billinger från SPP som kommentar till mitt förra inlägg. Tack! Det första jag vill säga är att det är en mycket bra fråga, men egentligen är det inte jag som ska svara. Även om jag, genom det mikrofinansprojekt som jag är involverad i, har fått upp ögonen för alla komplikationer som möter nyanlända i deras vardag så har jag fortfarande bott i Sverige i hela mitt liv. Naturligtvis är det representanter från kundgruppen (dvs. nyanlända flyktingar eller i alla fall personer med utländsk bakgrund) som ska svara på frågan om hur banker och försäkringsbolag ska kunna möta deras behov.
Men om jag ändå ska säga något så skulle jag vilja säga detta: kundanpassning.
Jag sitter med i styrelsen för Kyrkornas U-fond (www.ufond.org) som är en del av Mikrofinanshuset där även Jamii Bora Scandinavia ingår (www.jamiibora.se). Jamii Bora är en kenyansk mikrofinansorganisation. När upploppen i Nairobi var som värst agerade Jamii Bora medlare mellan stridande grupper. Hjälpte FN med att dela ut nödpaket till befolkningen. Jamii Bora, säger vår styrelseordförande Tomas Brytting, är en extremt kundorienterad organisation. Om kunderna behöver mikrofinans, då tar man fram mikrofinanstjänster. Om de behöver försäkringar, ja då tar man fram skräddarsydda försäkringslösningar som passar invånarna i Nairobis slum. Behöver de bostäder? Då bygger man ett nytt bostadsområde. Och man kan agera medlare eller i nödfall hjälpa internationella organ som inte når utsatta människor.
Hur gör svenska banker och försäkringsbolag? Ser man det som att banken eller försäkringsbolaget finns där för att ge kunderna de tjänster som de behöver? Eller är kunderna endast ett medel för att förbättra bankens eller försäkringsbolagets nyckeltal? I viss mån är det naturligtvis två sidor av samma mynt – utan kundanpassning, inga kunder och ingen försäljning. Men varför finns det så få arabisktalande banktjänstemän? Hur många erbjuder kundservice på fler än ett språk? Hur många finansiella institutioner har satt sig in i de fördomar som nyanlända kan ha gentemot banker? I vissa länder är det både billigare och säkrare att ordna såväl försäkring som sparande och lån genom privata kontakter. Hur etablerar svenska banker och försäkringsbolag relationer med de stora flyktinggrupperna i Södertälje (och otaliga andra grupper som befinner sig utanför det finansiella systemet)?
Min kanske lite provocerande fråga är: vill bankerna och försäkringsbolagen nå dessa grupper? Eller kan det vara så att det är enklare att arbeta med det som vi slarvigt skulle kunna kalla för Medelklass-Svensson? Kanske till och med mer lönsamt? Anser sig banker och försäkringsbolag ha ett socialt ansvar att tillhandahålla tjänster till alla grupper i samhället eller är deras samhällsansvar bara att maximera sin avkastning på gjorda investeringar? Om man ser det som att försäkringsbolagens och bankernas sociala ansvar faktiskt handlar om att göra det man är bäst på; ge alla människor tillgång till försäkrings- och banktjänster så är det ett uppdrag som förpliktigar. Då krävs en lyhördhet och en kundanpassning. Och för detta krävs relationer med kundgruppen. Ett relationsbyggande som kräver investeringar i rätt personal, rätt kunskap och rätt nätverk.
februari 17, 2009
Förra veckan ringde min sambo till vår ”personliga banktjänsteman” 14 gånger. På riktigt. Han hade sökt henne ca tre gånger om dagen måndag, tisdag och onsdag eftersom vi hade en offert på nya lånevillkor som vi ville acceptera. Men det var lite svårt att få tag på henne. Så på onsdagen förlängde en kollega till henne vår offert (efter telefonsamtal med kundtjänst, kopplad till vårt kontor, kopplad till fel person och så vidare). På onsdag kväll kl. 18.00 ringde vår banktjänsteman tillbaka. Då var min sambo på ICA där det är radioskugga så han missade samtalet. Banktjänstemannen skulle återkomma direkt efter morgonmötet på torsdagen. Det gjorde hon inte. Hon ringde kl. 14.00 när min sambo satt i möte. Han gick ut och frågade om han kunde återkomma. Hon skulle finnas tillgänglig mellan 15.00-16.00. Under den timmen ringde han 14 gånger utan att få tag på henne (pratade i telefon, meddelande att hon inte var tillgänglig och sedan inget svar).
Vad är rimligt i kontakten med en bank? Vad ska jag som kund kunna kräva?
Min sambo har svensk bakgrund och är utrustad med en ängels tålamod.
På dagarna arbetar jag med mikrofinans. Som en del av detta pilotprojekt har vi tagit fram något som vi kallar för en ”entreprenörsutbildning”, men deltagarna behöver knappast utbildas till att bli entreprenörer. De har akademiska examina och lång arbetslivserfarenhet och är långt mer drivna än mina gamla klasskompisar från Handels. Jag umgås dagligen med en framgångsrik politiker från Libanon, kemi- och civilingenjörer från Irak, en rörmokare med 30 års arbetslivserfarenhet m.fl. Samtliga lever på försörjningsstöd.
Och civilingenjören från Irak vägrar att ringa till kommunen för att stämma av vilka tillstånd han behöver för att starta sitt företag. Han har försökt och de är bara otrevliga mot honom. En annan deltagare är övertygad om att han aldrig kommer att få lån ifrån banken även om det finns en särskild produkt, framtagen speciellt för detta projekt. Tilliten till det svenska systemet är liten efter erfarenheter av tidigare bemötanden.
Varför blir det så här? Varför kan inte den som sitter på andra sidan telefonluren eller andra sidan skrivbordet inse att dessa personer kanske inte talar flytande svenska, men ofta besitter en unik kompetens, fantastisk drivkraft och en vilja att lyckas. Det är så lätt att förminska personer när språket är ett hinder. Man skulle kunna tro att fler företag skulle inse att i Södertälje bor mer än 10 000 välutbildade, arabisktalande personer som ibland kan tala sex språk eller mer, men kanske inte alltid har helt felfri svenska.
Hur bemöter vi i bankvärlden dessa människor? När min sambo orkar ringa 14 gånger på en dag, eftersom han känner att han faktiskt har rätt till ett respektfullt bemötande, har många andra givit upp för länge sedan. Hur gör bankerna för att locka till sig kunder som i många kontakter med svenska institutioner fått ett så nedlåtande bemötande att man hellre sköter sina angelägenheter själv?
januari 15, 2009
På ett mycket välbesökt och intressant seminarium som SNS arrangerade i morse, talade David Ereira, som är partner Linklaters Advokatbyrå, på temat Lehman – what happens when an investment bank fails? Han sammanfattade effekterna av den turbulenta veckan i september 2008 när Lehman Brothers gick i konkurs med orden: ”This is the largest insolvency the world has ever seen”.
Och konkursen fick som vi vet idag enorma effekter på världens marknader. Ereira pekade också på ett antal långsiktiga konsekvenser som vi antagligen kommer att få se: 1) mer omfattande regleringar, 2) bankreformer, 3) ökat fokus på bankers likviditet och tillgång till kapital samt 4) ökad kontroll av risker och belåningsgrad, 5) striktare särskiljning av kunders tillgångar, 6) översyn av bonuskulturen.
Han tog även upp ett antal lärdomar som man kan dra av Lehmankonkursen, som:
· Goda balansräkningar betyder inte trygghet
· Viktigt att det finns en plan B
· Behov av en överordnad övervakningsmyndighet som kan kontrollera globala banker
· Behov av ordning och förutsägbarhet
· Konkurs är inte en lösning
På tal om systemkriser och systemrisker är det också intressant att uppmärksamma rapporten Global Risk 2009, som presenteras av Global Risk Network inför kommande World Economic Forum i Davos i februari. Enligt rapporten finns det främst 5 allvarliga risker som behöver omedelbar uppmärksamhet;
1) Den finansiella krisen – försämringen av den globala ekonomin förväntas fortsätta under hela 2009.
2) Dämpad tillväxt i Kina – den kommer förmodligen vara under 6 procent under 2009, vilket skulle kunna resultera i både interna problem och få betydande inverkan på den redan svaga globala ekonomin.
3) Kollapsde tillgångspriser – detta kommer att fortsätta och leda till konkurser och kreditkriser.
4) Resursutmaningar - trots finansiell kris, fortsätter risker som rör klimatförändringar, väderförhållanden, försämrad vattenkvalitet och tillgång till vatten samt energifrågor, att vara högprioriterade.
5) Avsaknad av Globala styrelseformer – detta är en ny typ av risk, som belyser avsaknaden av eller i alla fall bristen på effektiva och omfattande system för hantering av globala frågor. Utan en mer enhetlig ram för att hantera globala risker förblir hanteringen av dessa frågor fragmenterad.
Ovanstående kriser och risker visar att händelser och aktiviteter på mikronivå kan få förödande konsekvenser på makronivå. Gemensamt för David Ereira och Global Risk Network är att de dragit slutsatsen att i framtiden finns det ett nödvändig behov av internationella och globala styr- och kontrollsystem för att hantera aggregerade risker och globala kriser.
januari 13, 2009
… stod det i en artikel som jag hittade igår kväll. Jag satt och ögnade igenom ett begagnat exemplar av Stockholm City medan tunnelbanan sniglade sig fram mot den middag med några vänner som jag var försenad till.
Läs den på http://stockholm.city.se/nyheter/2009/01/12/Han_fick_inte_satta_in_pengar_pa_banken/
Det var en intressant artikel. Jag arbetar ju med mikrofinans med betoning på finansiering av små, nystartade företag som drivs av personer som befinner sig i vad som slarvigt skulle kunna benämnas som utanförskap. Men Taner Bayrak som inte fick sätta in förtjänsten från sin taxirörelse på sitt bankkonto i Nordea är inte ensam om att har problem med att få tillgång till sparandelösningar.
I just Taners fall vet vi inte särskilt mycket om de enskilda omständigheterna och EUs lagstiftning kring penningtvätt är besvärlig även för bankerna. Jag har träffat banktjänstemän som visserligen förstår poängen med lagstiftningen, men också med jämna mellanrum råkar ut för den jobbiga situationen att kunderna upplever att banktjänstemannen ställer kränkande frågor som han eller hon ”inte har att göra med”. Vid penningtransaktioner från utlandet kan man exempelvis ibland behöva tillhandahålla skriftliga bevis på vart pengarna kommer ifrån. Mer information om lagen och vad den innebär finns på http://www.bankforeningen.se/upload/penningtv%C3%A4tt2005.pdf För det mesta ställer lagstiftningen inte till problem, men för den som inte kan de svenska institutionerna kan den innebära mycket krångel.
Det är spännande även i övrigt det här med sparande. Hur kan uteliggare exempelvis förvara sina pengar på ett säkert sätt? I Situation Stockholm läste jag för ett par månader om Grand Central Savings i skotska Glasgow som riktade sig just till uteliggare (läs mer på http://www.situationsthlm.se/sv/Containers/Senaste-numret/Senaste-nummer–136/) I den artikeln beskrevs hur uteliggare ofta drabbas av överfall och rån eftersom de bär omkring med alla sina tillgångar.
Och jag känner en man som har en högt uppsatt position på en organisation och som på fritiden driver ett litet företag. Han har betalningsanmärkningar och kan därför inte få ett sparkonto till sitt företag. Som individ har banken inte rätt att neka honom, men för sin enskilda firma kan han inte få ett särskilt konto.
Det finns stora behov av innovativa lösningar på finansiella tjänster för människor i ”utanförskap”.
PS. På hemvägen läste jag Starta-företag-broschyren (http://www.arbetsformedlingen.se/GO.ASPX?AP=72930&A=72930). Inte lika spännande men fostrande läsning. Det är mycket att tänka på när man ska starta företag.
december 23, 2008
I detta inlägg beskriver jag hur vi konkret har lagt upp vårt pilotprojekt i Sörmland.
I den föreslagna modellen har de ideella organisationerna följande uppgifter:
• Identifierar entreprenörer
• Ger handledning, stöd och råd samt praktiskt utbildning i nyföretagande och entreprenörskap
• Följer upp de nystartade affärsverksamheterna
Organisationernas ”kollektiva folkrörelsekapital” innebär inte bara en säkerhet för banken
(”grupptryck”), utan organisationssammanhanget kan också utgöra en första marknad för
entreprenörerna. Kanske vill Basta Arbetskooperativ öppna en kafeteria som kan drivas av en entreprenör, kanske ska en byggnad renoveras och då kan den nyetablerade entreprenören anlitas för ett första referensuppdrag. Dessutom har organisationerna en unik möjlighet att ge handfast stöd till individerna. Med andra ord: genom mikrofinans omsätts det kollektiva folkrörelsekapitalet i ”individuellt ekonomiskt kapital.”
Banken gör det man är allra bäst på, det vill säga utformar skräddarsydda finansiella tjänster för entreprenörerna och kan eventuellt bistå med utbildning till organisationerna. Beslut om vilka som ska beviljas lån fattas i dialog mellan sparbanken och organisationerna.
Genom samarbete med myndigheter som Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten och Kronofogdsmyndigheten ges individen bättre möjligheter att starta företaget. På sikt är målsättningen också att skapa en samhällsentreprenörsskola som utformas i samarbete mellan universitet i Stockholmstrakten och de ideella organisationerna.
november 28, 2008
Allt fler utredningar visar att det finns entreprenörer i Sverige idag som inte får tillgång till det kapital som de behöver för att kunna starta upp eller expandera sin verksamhet. Varför är det så? Vi skulle kunna tala om ett marknadsmisslyckande som tycks näst intill oförklarligt. Så är det naturligtvis inte. Det finns flera skäl till att kommersiella banker idag inte ger alla entreprenörer tillgång till krediter och till att produkten mikrofinans, det vill säga små lån till entreprenörer i utanförskap, ännu inte institutionaliserats i Sverige.
För det första handlar det om legala hinder. Enligt kreditlagstiftningen får inte banker ge krediter till personer som bedöms ”icke-kreditvärdiga”. Vad detta begrepp egentligen innebär specificeras inte av lagstiftningen, men uttolkningen innebär att exempelvis personer med betalningsanmärkningar, som är under skuldsanering eller personer som saknar tillgångar oftast bedöms som alltför riskfyllda för att krediter ska kunna beviljas. Om vi tänker oss att vi vill arbeta med personer med utländsk bakgrund kommer dessa ofta att sakna tillgångar och personer med kriminellt förflutet och/eller missbrukarbakgrund kommer ofta att ha en krånglig ekonomisk sits som behöver redas ut innan lån kan beviljas.
Den andra typen av hinder kan vi benämna som infrastrukturella. Små, riskfyllda lån är dyra för bankerna. Samtidigt som man av goodwill-skäl inte kan prisdiskriminera och ge alltför höga räntor till personer som befinner sig i utanförskap.
Den tredje och kanske allra viktigaste anledningen till att svenska banker idag sällan arbetar med entreprenörer utan en etablerad relation till banksystemet är vad vi slarvigt skulle kunna kalla för ”kultur”. Svenska banker upplever en osäkerhet gentemot dessa målgrupper – vilka är deras förväntningar på en bank, hur vill de bli bemötta och hur bygger man som bank upp en relation med dessa kundgrupper?
Men om vi, som sparbankerna, talar om att vi, genom att tillhandahålla finansiella tjänster, vill bidra till samhällsnytta, så är det ett uppdrag som förpliktigar. Vi kan inte längre enbart tala om finansiella tjänster i termer av lönsamhet och risk utan vi måste också bedöma om våra tjänster faktiskt bidrar till samhällsnytta. Finansiella tjänster till grupper i utanförskap är ett sätt att återknyta till vårt uppdrag och även om detta inte direkt kommer att bli den mest lönsamma produktkategorin kommer detta mer än väl att kompenseras av den sociala avkastning som tjänsterna ger.
Mikrofinans handlar om att ge individer mer än bara tillgång till kapital. Det handlar om att se den lilla människan och genom att undanröja hinder som finns för att denna människa ska kunna infria sin potential. För att detta ska bli möjligt måste sparbankernas värdegrund genomsyra hela verksamheten. Vi ska finnas till för den lilla människan. Man ska inte behöva sätta på sig helgdagskläderna för att gå till banken. Man ska ändå bemötas med respekt. Lever vi som vi lär? Kanske är det vad vårt mikrofinansprojekt i slutändan kommer att visa.
november 18, 2008
Mikrofinansmarknaden har globalt, under de senaste åren, växt explosionsartat och mer än 3 000 institutioner tillhandahåller nu ca 133 000 000 klienter med lån, sparande- och försäkringstjänster (Daley-Harris, 2007). Tillväxten har varit mest dramatisk i de fattigaste delarna av världen (Afrika, Asien och Latinamerika), men även i USA och Europa är fenomenet på frammarsch. I Europa finns ett hundratal mikrofinansinstitutioner varav 70 % startade sin verksamhet år 2000 eller senare. (Jayo et al, 2008). När den mexikanska mikrofinansinstitutionen Compartamos börsintroducerades i april 2007, gav detta ett kapitaltillskott på $ 458 miljoner. Institutionen med lån för $400 miljoner i sin portfölj gjorde en vinst på $80 miljoner förra året (se t.ex. Malkin, 2008).
Att det finns en enorm tillväxt – och lönsamhetspotential internationellt torde det således inte finnas några tvivel om. Men vilken är potentialen i Sverige? Vi vet att cirka 400 000 människor får ekonomiskt bistånd (socialbidrag) årligen. Ungefär var femte svensk har varit fattig åtminstone under ett år sett över en längre tidsperiod. Cirka fyra procent lever varaktigt i fattigdom. Samtidigt vet vi också att bidragsberoende orsakas av såväl strukturella som individuella faktorer och det är förmodligen inte i Sverige som i Bangladesh att vi kan ge en fattig ett lån och tro att denne därmed kommer att bli framgångsrik entreprenör. Det krävs förmodligen mycket mer stöd i form av utbildning, coachning och inte minst dialog med relevanta myndigheter. För en tidigare missbrukare och/eller kriminell ligger ofta gamla skulder kvar – hur ska detta hanteras? Många är dessutom rädda för att förlora sitt bidrag och vill därför inte försöka sig på att driva eget företag.
Vi tror att det behövs ett helhetspaket som skissartat kan se ut på det sätt som beskrivs i bilden. Vi tror att ett mikrolån åtminstone behöver kombineras med:
• stöd från ideella aktörer som redan arbetar med människor i utsatthet och som kan ge handledning och coachning
• utbildning i entreprenörskap som handlar om alltifrån momsredovisning till innovation
• myndighetssamtal där frågor om skuldsanering och bidrag kan hanteras.
På detta sätt vill vi ”väva” ett stöd runt individer i utanförskap som ska ge dem möjlighet att gå från att vara bidragstagare till fullgoda entreprenörer och lönsamma bankkunder. Eftersom det svenska banksystemet, till skillnad från banksystemen i många låginkomstländer, är välutvecklat handlar mikrofinans framför allt om att bygga en bro mellan individer i utanförskap och banken. Det handlar om att etablera en relation med människor som inte har en bra bankkontakt och därför inte får de finansiella tjänster som han eller hon är i behov av. Det handlar alltså i minst lika stor utsträckning om sparande och försäkringar som om mikrolån. Målsättningen är också tydlig – entreprenörerna ska lämna mikrofinansprogrammet så snart som möjligt och bli helt vanliga bankkunder. Men innan individen har nått den mognadsnivån där behövs stöd och vi tror detta stöd utgör den viktigaste ”flaskhalsen”. Givet att vi kan få till bra och kostnadseffektiva stödprocesser är potentialen stor – även om vägen till att realisera den är lång och ibland lite krokig.
oktober 31, 2008
Mitt under finanskrisen håller vi på med projektet ”Mikrofinans i Sverige”. Vi skapar en ny produkt som syftar till att ge människor i utanförskap tillgång till finansiering för att kunna förverkliga sina affärsidéer. I Sverige. För vissa kan det kanske tyckas märkligt. Någon gång har jag fått frågan om vi inte har lärt oss att subventionerade lån till människor med begränsad återbetalningsförmåga ofelbart leder till förluster för bankerna och personliga tragedier för låntagarna.
Jag brukar svara att jo det har vi lärt oss.
Mikrofinans har aldrig handlat om att ge lån till människor som saknar återbetalningsförmåga. Det är inte välgörenhet. Det är en marknadsmässig produkt som riktar sig till ett nytt segment av klienter. Ett segment som har visat sig rymma en väsentlig lönsamhetspotential samtidigt som produkten ger fattiga människor en möjlighet att själva ta ansvar för sina liv och skapa en helt ny och bättre livssituation.
Många av världens mikrofinansinstitutioner har ännu så länge inte märkt av oron på finansmarknaden. Större delen av innehaven finns placerade i små lån på en lokal marknad där låntagarna kanske säljer tomater eller syr kläder; verksamhet som inte påverkas av svängningar på den globala marknaden. Jag sitter med i styrelsen i Kyrkornas U-fond där vi, via organisationen Oikocredit, investerar i mikrofinansinstitutioner. Vi har inte märkt av svängningarna på finansmarknaden i våra innehav. I dagsläget kan mikrofinansinnehav med andra ord utgöra ett bra komplement till de flesta portföljer eftersom korrelationen till den övriga, globala marknaden är svag. Förhoppningsvis kommer detta göra att marknaden får upp ögonen för dessa investeringar som dessutom är lönsamma – både utifrån ett finansiellt perspektiv och utifrån ett hållbarhetsperspektiv.
Men vad händer då i Sverige? Vi ser fortfarande mikrofinans som en attraktiv produktlösning med god lönsamhetspotential. Vi är övertygade om att det finns gott om entreprenörer i utanförskap som inte har möjlighet att realisera sina idéer på grund av brist på kapital. Att det finns människor med drivkraft, kunskap – och naturligtvis återbetalningsförmåga – som med hjälp av ett litet lån kommer att kunna förändra sin livssituation och få ett bättre, rikare liv.
