Textstorlek
Det finns Läkare utan gränser, reportrar utan gränser. Nu finns det; ja inte Aktuarier utan gränser men om du är Aktuarie och vill göra skillnad så kanske följande jobbannons inom microinsurance är något för dig?
Textstorlek
I höstas lanserades projektet Hållbart Värdeskapande av 13 svenska institutionella investerare och ägare. Projektet innebar i ett första steg att man skickade ut en enkät till styrelseordförande för de 100 största bolagen (mätt i börsväre) på Nasdaq OMX Stockholm, för att ta reda på hur bolagen arbetar med hållbarhetsfrågor.
Nu har man också sammanställt resultaten, som presenteras i en rapport på projektets hemsida. Det finns egentligen inget att förvånas över i företagens svar, men jag drar ändå tre slutsatser av det jag läser:
1. Samordnade investerarprojekt är vägen framåt.
Den höga svarsfrekvensen på 84 % måste betyda att bolagen tycker att det var mödan värt att svara på enkäten trots att de troligen redan drunknar i andra enkäter från olika håll och kanter från analytiker, studenter och andra som vill veta mer om bolagens CSR-arbete.
Vad är det som gör att just den här enkäten besvarades? Sannolikt att man kunde ge information till tretton investerare på ett bräde.
Detta tror jag är framtidens melodi – samordnade SRI-initiativ. Både för att det är mest resurseffektivt för företagen att mötas av en större grupp investerare samtidigt (vare sig det gäller enkäter eller ägardialoger) – och för att ägarna ändå är intresserade av samma information (för ingen hade väl tänk öppna den där hemliga mappen märkt insiderinformation, om det nu finns någon sådan i CSR-hyllan) så varför inte samordna sig och dela databank?
2. Mänskliga rättigheter upplevs fortfarande som det mest snåriga CSR-området för bolagen att förstå sig på.
47 % av företagen uppger att de har ledningssystem och målstyrning för mänskliga rättigheter, mot 72 % på miljöområdet.
Som jag skrivit om tidigare tycks området mänskliga rättigheter ibland upplevas som något av ett mysterium för en del företag; ett fluffigt område som det är svårt att få grepp om. Men det skulle inte behöva vara så. Klarar man att bedriva ett hållbarhetsarbete över huvudtaget så borde man klara att ta reda på vilka de mänskliga rättigheterna är, identifiera hur den egna verksamheten relaterar till dessa, samt bestämma sig för vad bland detta man vill prioritera och vilka mål man vill uppfylla.
Ett första steg på vägen kan vara att bekanta sig med Amnestys modell för hur företag kan arbeta för att ta ansvar för mänskliga rättigheter.
3. Att skriva riktlinjer är lätt men att följa upp arbetet är svårt.
90 % av bolagen uppger att de har riktlinjer för sitt hållbarhetsarbete. Samtidigt saknar 40 % systematisk uppföljning. Men kanske är det inte så enkelt som att det ena är lätt och det andra svårt – kanske handlar det helt krasst om att det ena kostar relativt lite tid och pengar och det andra – uppföljningen – kräver betydligt mer resurser?
Kanske beror en eventuell ovilja att satsa resurser på uppföljning i sin tur på att man inte ser den direkta kopplingen mellan hållbarhetsarbete och affärsmöjligheter för det egna bolaget? En grupp respondenter, oklart från rapporten hur stor, såg inte sådana kopplingar, medan en annan grupp gjorde det.
Jag spekulerar fritt här, men kan hända skulle mer uppföljning ske om fler bolag kunde identifiera en möjlig affärsnytta med CSR? Det vore bra, för då blir inte CSR-arbetet ett skott ut i rymden, utan i bästa fall ett strategiskt och operativt verktyg för en affärsmässigt, miljömässigt och socialt hållbar utveckling.
Textstorlek
När president Obama höll sitt första State of the Union tal i mitten av denna vecka fick han stora applåder när han konstaterade att en sak som förenar demokrater och republikaner är att de båda ”hated the Bank Bailout”.
Samtidigt presenterade finansminister Anders Borg ett förslag om att införa en ny bankskatt vid EU:s ecofin-möte den 19e januari. Syftet med förslaget är att bidra till återhämtning av de offentliga finanserna och att skapa en fond för framtida bankkriser. Och de ämnen som diskuteras på World Economic Forum i Davos i dagarna går i samma anda. Imorgon (30/1) har man bland annat ett seminarium på temat Redesigning Financial Regulation. Intressant att notera här är att man i programtexten konstaterar att en sökning på internet på frasen ”global financial regulation” ger mer än 17 miljoner träffar. Vilket leder till frågan: “How should the largest financial institutions in the world be regulated domestically and internationally?”
Just nu verkar bankerna å ena sedan och kunderna respektive politiker tala helt olika språk om vilka lärdomar vi kan dra av finanskrisen och kollapsen av världsekonomin och vilka konsekvenserna av dessa händelser bör bli för banker och finansinstitut. Idag får man lätt intrycket att representanter för bankerna snarare lomhört försvarar sina bonussystem så att även de personer som förut accepterade deras argument numera blir alltmer skeptiska samt hävdar att man kan i stort sett kan fortsätta som innan under förutsättning att man inför bättre rutiner för sina risk management system och ser till att förändra sina bonussystem så att man inte belönar alltför högt risktagande. Det är dock tveksamt om allmänheten och politiker kommer nöja sig med detta.
Här skulle bankerna kanske kunna lära av E-on och de erfarenheter som hela energisektorn har fått efter att stormen Gudrun drog in över södra Sverige den 8e januari 2005. När hela vidden av naturkatastrofen klarnade bildades på initiativ av E-on projektet Växjödialogen – ett forum för samarbete och planering mellan drabbade kommuner, länsstyrelser, myndigheter, företag och organisationer. Lars-Göran Svensson, som är projektbeställare på E-on, konstaterade i en intervju i SvD (5/1-10) att trots kaoset som uppstod i och med stormen, så är åren efter Gudrun de bästa han har haft i jobbet tack vare det enorma engagemang och den hjälp som företaget har fått av kunderna och av de lokala entreprenörerna.
Kanske skulle bankerna tjäna på en liknande strategi? Bankerna skulle kunna ta initiativ till en finansdialog – dvs. ett forum för samarbete mellan berörda myndigheter, företag och organisationer samt representanter för privatkunderna. Detta forum skulle kunna dra upp riktlinjerna för hur man bygger upp ett finanssystem som är hållbart på lång sikt och som minimerar riskerna för att dessa hatade bank bailouts återkommer i framtiden.
Textstorlek
Av: Gunilla Hjalmarsson, VD meta asset management
Utvecklingen inom Responsible Investments (RI) formligen exploderar internationellt. Bara sedan augusti i år har ytterligare 50 institutionella investerare anslutit sig till UN PRI och enligt en färsk rapport från Robeco beräknas 50% av nettoinflödet hos kapitalförvaltarna fram till 2015 att bestå av RI.
I senaste numret av Nordic Region Pension News poängterar jag i artikeln ”Where is the alpha in norm-based screening?” att skandinaviska pensionsfonder riskerar att hamna på efterkälken när europeiska investerare nu alltmer integrerar Environmental, Social & Governance (ESG) -frågor för att bättre kunna estimera företagens långsiktiga avkastning. Avgörande för denna utveckling är att stora institutionella placerare och pensionsförvaltare börjat uttolka sitt ansvar gentemot sina sparare -fiduciary duty – som att man som långsiktig kapitalförvaltare har en juridisk skyldighet att i sin investeringsprocess väga in de faktorer som påverkar den långsiktiga avkastningen.
Många skandinaviska aktörer arbetar redan mycket seriöst med bolagsdialoger och att rösta på bolagsstämmor, men en övergång till att integrera ESG-kriterier i investeringsprocessen kräver att dessa faktorer även påverkar investeringsbesluten, dvs vilka aktier som ingår i investeringsportföljen. Detta angreppssätt skiljer sig radikalt från den nordiska modellen för ansvarsfulla investeringar, så kallad norm-baserad screening. Genom att utgå från vedertagna normer – till exempel i de internationella konventioner som Sveriges riksdag ratificerat – definieras en värdegrund utifrån vilken portföljbolagen rannsakas. När väl de ruttnaste äpplena identifierats – och eventuellt uteslutits ur portföljen – påverkas oftast inte investeringsprocessen alls.
När omvärlden är i full färd med att förfina sin investeringsanalys genom att inkludera ESG-aspekter, riskerar den svenska modellen – om den inte kompletteras med en integrering av ESG-aspekter i investeringsprocessen – att innebära svårigheter för svenska investerare att konkurrera avkastningsmässigt med sina europeiska kollegor. Även de investerare som anser att indexförvaltning är den effektivaste förvaltningen på lång sikt riskerar att gå miste om avkastningsmöjligheter för sina sparare.
Av: Gunilla Hjalmarsson,
VD meta asset management
Textstorlek
Här får ni tips om att gå in och titta på SVID:s hållbarhetsguide. Hållbarhetsguiden har utvecklats med stöd av Tillväxtverket och är ett designverktyg som kan användas och inspirera till en mer hållbar affärsutveckling.
Läs pressreleasen nedan:
Hållbarhetsguiden – en ny webbplats för hållbar affärsutveckling,
www.hallbarhetsguiden.se
Vad är hållbar utveckling egentligen? Hur går man tillväga för att utveckla
hållbart? Hur gör andra? Och vad har design med saken att göra? På
Hållbarhetsguiden får företagare, designer, arkitekter, samhällsutvecklare,
produktutvecklare, studerande och forskare veta mer om
designmetodernas roll i arbetet för en mer hållbar utveckling. Besökaren får
inspiration och handfasta tips och råd för hur man kan arbeta mer hållbart.
Bakom Hållbarhetsguiden står SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign.
SVID arbetar långsiktigt och kontinuerligt för att förändra vanor,
attityder och arbetsmetoder som minskar vår miljöpåverkan. Det
omfattar bland annat information, utbildning och projektverksamhet
inom miljöområdet.
- Design är ett kraftfullt verktyg som kan förändra våra attityder, vanor
och beteenden för att långsiktigt säkerställa ett hållbart samhälle,
säger Robin Edman, vd på SVID. Därför är Hållbarhetsguiden en
fantastisk möjlighet för alla som vill driva hållbar affärsutveckling på ett
lönsamt sätt.
Hållbarhetsguiden har utvecklats med stöd av Tillväxtverket och är ett
första steg att samla kunskap som gör utveckling av en hållbar framtid
möjlig.
Besök Hållbarhetsguiden på www.hallbarhetsguiden.se
Textstorlek
Kärnkraften är ett område som är ganska tydligt reglerat beträffande ansvarfördelningen mellan offentligt och privat. Kärnkraftens risker styrs av internationella konventioner bl.a. det s.k. Paris-Brysselsystemet som utarbetats inom OECD.
I botten finns ett väl fungerande försäkringssystem genom olika nationella/regionala försäkringspooler. I Sverige finns ”Nordiska kärnförsäkringspoolen” som försäkrar kärnkraftsrisker i Sverige och Finland. I poolerna ingår ett stort antal försäkringsbolag som gemensamt svarar för riskerna inom respektive land/region. För att kunna bära så stora risker som möjligt återförsäkrar poolerna varandra. Trots poolsystemet krävs vid mycket stora skador ytterligare kapacitet från de stater som deltar i det nämnda konventionssamarbetet. Detta ansvar är väl reglerat i förskott.
2 november 2009 presenterades delbetänkandet SOU 2009:88 benämnt ”Kärnkraft – nya reaktorer och ökat skadeståndsansvar”. I betänkandet föreslås ett skärpt skadeståndsansvar och man ger också förslag till alternativa lösningar för finansiering av detta. Samma dag publicerade DN Debatt ett inlägg från Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson under rubriken ”Sveriges nya kärnkraftverk kommer att subventioneras”. Med tanke på kärnkraftens risker och dess politiska sprängkraft är det förstås sunt att ansvarsfrågorna belyses genom öppen debatt.
Det är dock värt att komma ihåg att ansvarsläget faktiskt är oklarare för skador som orsakas av ett genombrott från en vattenkraftverksdamm. En studie, som genomfördes av ett antal svenska skadeförsäkringsbolag för ca 15 år sedan, ledde till slutsatsen att de potentiella skadebeloppen från ett dammgenombrott vid någon av de största vattenkraftsdammarna var för stora att bära för den svenska försäkringsindustrin. Detta gäller även vid omfattande inköp av återförsäkringsskydd. Således är skador till följd av dammgenombrott starkt begränsade i svenska försäkringsvillkor. Istället har lagstiftning införts om s.k. strikt ansvar för ägaren till kraftverksdammar. Således kommer dammägaren att bli skadeståndsskyldig för de skador som orsakas av ett dammgenombrott. Problemet med detta är att de potentiella skadorna överskrider både tillgänglig ansvarsförsäkringskapacitet och dammägarnas kapitaltillgång. Dammägarna kan således inte leva upp till det strikta ansvaret vilket borde leda till motsvarande debatt som för kärnkraften. Inom vattenkraftsområdet är det faktiska ansvaret således oklart, inte minst statens. Man kan bara spekulera kring vem som slutligen kommer att betala skadorna efter ett dammgenombrott från en stor kraftverksdamm i Sverige.
Textstorlek
Tidigare idag meddelades att Elinor Ostrom och Oliver E Williamson får ekonomipriset till Alfred Nobels minne.
Ostroms forskning handlar om hushållning av naturresurser. Enligt Kungliga vetenskapsakademien har Ostrom utmanat den konventionella uppfattningen att gemensam egendom ofta missköts och därför borde privatiseras eller regleras av centrala myndigheter.
Förutom de två uppenbara utropstecknen med den här utnämningen, dvs. 1) att hon är kvinna och 2) att en statsvetare får Nobelpriset i ekonomi, så är det intressant att notera att forskning som fokuserar på vad/vilka egenskaper som kännetecknar samhällen (communities) där man lyckas hushålla med gemensamma resurser, nu belönas med Nobelpriset. Denna utnämning har potential att öppna för nya frågeställningar och metoder för hur vi kan studera komplexa sociala system, särskilt de som är nära sammankopplade med ekologiska system. Kanske kommer detta nobelpris t.ex att leda till ökat fokus på frågor som rör behovet av ett brett språk som kan användas inom samhällsvetenskaperna såväl som inom ekologin för att förstå utmaningen i att utveckla hållbara ekosystem? Denna problematik berör Ostrom i en artikel i Tvärsnitt (juni 2009).
Slutligen är det också intressant att notera att både Nobels ekonomipris och fredspris i år till viss del motiveras med klimat- och hållbarhetsargument. I sitt tal som Barack Obama höll i samband med att han tilldelats Nobels fredspris sa han att han ser priset som ”a call to action”, och bland de saker han räknade upp där det behövs mer handling var att vi inte kan acceptera de växande problemen kring klimatförändringarna.
Textstorlek
Ansvarstagande i investeringar och finanser
-stora pengar och stora frågor!
Välkommen på ett panelsamtal och en öppen diskussionskväll med intressanta gäster. Vi samlas med forskaren Emma Sjöström från Handelshögskolan, Kristofer Dreiman från KTH och moderatorn Emma Ihre från Ethix SRI Advisors. I ett panelsamtal och med publikens deltagande kommer frågor kring ansvarstagande i inversteringar och finanser att diskuteras. Tillställningen är öppen men kräver föranmälan.
För inbjudan, anmälan och mer information klicka här
Textstorlek
E24 skriver idag att regeringen frånsäger sig ansvaret för att uppnå jämnare könsfördelning i landets bolagsstyrelser. ”Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning”, menar Maud Olofsson. Hon anser istället att aktieägarna bör fundera över hur dessa bolag sköts. Mauds passiva inställning till bolagsstyrelsers ojämna könsfördelning kritiseras bl.a. på VA:s blogg om Kvinnor & Makt, där Camilla Wagner använder rubriken ”Riktigt Skamligt Maud” och skriver att hon inte intresserad av vad Maud Olofsson inte vill göra utan skulle hellre vilja veta vad hon vill göra.
Mot bakgrund av en artikel om the Female Economy i senaste numret av Harvard Business Review har Maud Olofsson dock en viktigt poäng när hon menar att företagens aktieägare bör fundera på hur deras bolag når de kvinnliga kunderna. Artikelns författare – Michael J Silverstein och Kate Sayre – konstaterar att kvinnor representerar den största marknadsmöjligheten i världen. Globalt kontrollerar de ca 145 biljoner kronor av den årliga konsumtionen – en siffra som förväntas stiga till hela 203 biljoner kronor de kommande fem åren. Totalt sett utgör kvinnorna en tillväxtmarknad som är större än Kina och Indien tillsammans, mer än dubbelt så stor, faktiskt.
Trots detta visar en undersökning som gjordes av Boston Consulting Group år 2008 att kvinnor anser att de blir oerhört dåligt bemötta av företag. Företagen fortsätter att erbjuda dem dåligt utformade produkter och tjänster och använder föråldrad marknadsföring som främjar kvinnliga stereotyper.
Området Finansiella tjänster vann det föga smickrande priset som branschen som är minst sympatisk gentemot kvinnor. Många kvinnor uppgav att de upplevde bristande respekt från rådgivarnas sida, att de gavs dåliga råd, erbjöds motstridiga strategier och erbjöds fyrkantiga/dåligt anpassade produkter (one-size-fits-all). En av intervjupersonerna sa bl.a. att: ”Jag hatar att bli behandlad stereotypt på grund av mitt kön och ålder, och jag uppskattar inte att bli behandlad som ett barn.”
Läs resten av inlägget här.
Textstorlek
Enligt Carbon Disclosure Project går stora företags klimatarbete för långsamt för att nå uppsatta mål.
En närmare titt på de individuella mål som världens 100 största bolag satt upp ger ett kombinerat mål om minskade utsläpp av växthusgaser på 1,9 % per år. Det är knappt hälften av de 3,9 % per år som skulle krävas för att de totala utsläppen ska minska med 80 % till 2050, mätt från 1990 års nivå – det som den internationella klimatpanelen IPCC menar är nödvändigt för att undvika allvarliga klimatförändringar.
I rapporten ”The Carbon Chasm” skriver Carbon Disclosure Project att om inte företagen börjar öka tempot kommer målet om 80 % att uppnås först 2089, vilket kan få dramatiska konsekvenser.
Yttermera problematiskt är att de flesta företag inte satt upp mål som sträcker sig längre än till 2012; få tycks ha siktet inställt på en horisont längre fram i tiden. Troligen väntar många bolag på vad Köpenhamnsmötet kan tänkas ge vid handen.
Men, lilla snigel akta dig! Klimatansvar är inte bara en börda att bära på ryggen, det är en möjlighet till effektivisering, innovation, och ledarskap. Dags alltså att höja blicken och öka steglängden.
Nyhetsflöde
Ekonomistas
