Långsiktigt hållbar utveckling
september 6, 2010
Den 19 augusti skrev Petra Wahlström ett tänkvärt inlägg om hur finanskrisen öppnar möjligheter för ”alternativa” och ”lokala” banker. Resonemanget bygger på att kundernas bristande förtroende för och missnöje med ”de stora affärsbankerna” skulle kunna vändas till fördel för aktörer som uppfattas som mindre giriga och risktagande. En dryg vecka senare kom Finansinspektionens besked om indraget tillstånd för HQ Bank.
Det väcker (bland annat…) frågan vad som egentligen är ”de stora affärsbankerna”? HQ ansågs snarare vara en utmanare mot de traditionella storbankerna än en del av dem. Hur är det med den nya Öresund/HQ/Avanza/Carnegie-konstellationen: är den att betrakta som storbank eller alternativ utmanare?
Utvecklingen i finans- och försäkringsbranschen med alltmer komplexa relationer skapar spännande lösningar, men det blir onekligen svårt för kunderna att ”rösta med fötterna”. När företagen äger och är ägda, är leverantörer, kunder, återförsäljare, rådgivare och konkurrenter till varandra på en och samma gång är det inte lätt för kunden att veta vare sig vad man väljer eller väljer bort. Utöver att vara ett dilemma för konsumentens val skapar det oro hos onödigt många när något händer på marknaden. Privatpersoner har senaste veckan ringt sina banker och försäkringsbolag för att de är oklara över om de drabbas. Det är förståeligt att varumärken för fonder, förmedlare, banker och investerare sammanblandas. Då kommer frågor som ”jag har någonslags pension i Avanza, hörde att de också hänger ihop med HQ, är den i fara?” eller rädsla över att HQ-fonden som man har i sin kapitalförsäkring hos Swedbank blir värdelös.
Det har diskuterats att Finansinspektionens beslut att dra in tillståndet kommer leda till försvagad konkurrens på marknaden. Detta pga färre aktörer och ett för snårigt regelverk som leder till för dyra investeringar att starta bankrörelse för att någon ska våga utmana med nya alternativ. Men man skulle också kunna se det som att det är ett tufft regelverk, kontroll och påföljder som krävs för att även god riskkontroll och transparenta affärsrelationer ska bli en konkurrensfördel. Det skulle både kunderna, företagen och samhället vinna på på sikt.
juni 18, 2010
Efter gårdagens historiska beslut om den svenska kärnkraften vill jag bara kort återkomma till den så häftigt debatterade ansvarsfrågan. Man kan självklart ha synpunkter på det ekonomiska åtagande som gäller för kärnkraften. Genom den nu förändrade lagen sker trots allt en kraftig beloppshöjning inom ett system som genom bindande internationella konventioner innehåller ett stort mått av ordning och transparens. Det är också värt att komma ihåg att den samlade försäkringsindustrin fn inte kan erbjuda ett större skydd än det som nu blir ett krav. Således skulle högre krav bara leda till ett oförsäkrat ansvar med litet värde för dem som eventuellt kan drabbas av en skada i framtiden.
Jag vill därför återkomma till problemet med de oklara förhållandena för vattenkraften som helt saknats i debatten. Förvisso har dammägare sk strikt ansvar för eventuella skador men utöver detta finns inget ordnat system med tex obligatorisk försäkring eller bestämda krav på ansvarsbelopp etc. Det enda som är säkert är att de ansvarförsäkringar som tecknas för dammbrott inte är i nivå med den skaderisk som finns vid en allvarlig dammolycka. Huruvida staten är beredd att finansiellt träda in i ett sådant fall är obesvarad. Slutsatsen är således att den uppmärksamhet som statsmakterna ägnat försäkrings- och ansvarsförhållandena för kärnkraftsindustrin saknar motsvarighet för vattendammarna, vilket är mycket oroande.
juni 8, 2010
På SvD Brännpunkt skriver idag ett antal företrädare för både näringslivet och miljöorganisationer att oljeutvinning av oljesand i Kanada är på väg att bli världens största planlagda miljökatastrof. Ägarna har därför all anledning att avstå, särskilt med katastrofen utanför USA i färskt minne.
Dessutom meddelade ju Nordea igår att banken rensar ut sina innehav av aktier i oljebolaget BP från sina fonder och sätter stopp för framtida investeringar i BP. På Nordeas hemsida skriver man att totalt omfattas ett 20-tal Nordeafonder av BP-utrensningen.
Samtidigt pågår en diskussion om oljans roll i världsekonomin, bl.a. i samband med ABCDE-konferensen (31/5-2/6), förkortningen står för Annual Bank Conference on Development Economics. I år var Sverige värd för konferensen och man lyckades samla många prominenta akademiker på området, varav fem Nobelpristagare (Elinor Ostrom, Joseph Stiglitz, Eric Maskin, James Mirrlees och Robert Solow) som tillsammans med beslutsfattare diskuterade ”Development Challenges in a Post-Crisis World”. Läs mer om vad som diskuterades på bloggen Ekonomistas.
Men än mer intressant är Mats Perssons tänkvärda inlägg på samma blogg om Oljeskatter och budgetunderskott (19/5). Han ställer frågan om vad ekonomisk teori har att säga om en skattehöjning på olja och bensin? I sitt svar antar han att världens oljereserver är givna och konstanta. Han menar då att om utbudet av olja på världsmarknaden är ”helt oelastiskt” så skulle en oljeskatt som införs samtidigt av alla oljeimporterande länder inte leda till någon prishöjning för konsumenterna. I stället skulle det pris producenterna får för oljan falla med hela skattebeloppet. Skatten skulle alltså driva en ”kil” mellan vad konsumenterna betalar och vad producenterna får; detta gör det mindre lönsamt för producenterna att öppna nya oljekällor. Det skulle i sin tur leda till att världens sammanlagda oljeproduktion skulle bli lägre på lång sikt än den annars skulle ha varit. Och enligt skribenten ligger den långsiktiga miljövinsten just här.
Mats Persson skulle därför gärna se att dagens internationella budgetkris blir en katalysator till en samordnad skattehöjning, som kan föra över inkomster från producentländerna till konsumentländerna. På olika internationella krismöten borde dagordningens första punkt därför vara: ”Hur ska vi – inklusive Grekland, Spanien och Portugal – åstadkomma en samodnad höjning av skatten på olja?”
Även om den dagordningsändring som skribenten efterfrågar kanske inte inträffar i närtid är det fortfarande uppenbart att oljans plats i världsekonomin ifrågasättas allt mer, både ur etiska/miljömässiga och mer traditionella säkerhetspolitiska perspektiv. Frågan som dock uppkommer samtidigt är att om det svarta guldet håller på att bli sand, vad ska vi då ersätta det med?
april 25, 2010
Apropå den aktuella bonusdebatten skriver Sasja Beslik i en intressant krönika i senaste numret av Veckans Affärer att han vill ha hållbara morötter som grund för bonusar. Krönikan avslutas med den tänkvärda frågan om det är bonusarna som det är fel på – eller om det är moroten som bör omdefinieras?
Liknande resonemang för Robert G Eccles på en av HBR:s bloggar . Han har noterat att i den aktuella floden av årsrapporter redovisar samtidigt ett växande antal företag – särskilt i Europa och Japan – Corporate Social Responsibility (CSR) eller hållbarhetsrapporter. Tyvärr brukar dock inte de ekonomiska samt hållbarhetsrapporterna addera upp till någonting som är större än summan delarna.
Därmed uppstår frågan hur aktieägare och andra intressenter då ska kunna veta om ett företags engagemang för ett hållbart samhälle också kommer att skapa värde för aktieägarna på lång sikt. Robert G Eccles svar på den frågan är att de årliga ekonomiska och CSR /hållbarhetsrapporterna borde kombineras i något han kallar ”En rapport,” som skulle samla all viktig information om ett företags ekonomiska, miljömässiga och sociala prestationer samt ge en bild över företagets corporate governance och slutligen påvisa relationen mellan dessa olika faktorer.
Eftersom hållbarhet är en sådan fundamental fråga, anser Eccles också att övervakningsmyndigheter borde kräva integrerade ekonomiska- och hållbarhetsrapporter av företagen. En integrerad rapport skulle vara ett sätt att se till att företagen tar en aktiv roll i processen att uppnå en hållbar utveckling.
Både Sasja Beslik och Robert G Eccles belyser vikten av att hitta relevanta och mätbara nyckeltal och indikatorer för att uppnå en långsiktig hållbar utveckling. Däremot har de lite olika angreppssätt. Sasja fokuserar främst på att företagen själva ska kunna identifiera bättre morötter, som gynnar en långsiktig hållbar utveckling både ekonomiskt, miljömässigt och socialt, men Robert tror istället att det enda sättet att få företagen samt investerare att ta tag i de här frågorna ordentligt är genom att myndigheterna börjar kräva det.
april 23, 2010
Sind.nu är numera partners till den kampanj som Ericsson driver 2020 Shaping Ideas. Som en del av kampanjen intervjuas ett antal kända och intressanta personer om deras syn på hållbarhet 2020. Några som intervjuats är Anne Lise Kjaer, Jeffrey Sachs och professor Hans Rosling.
Ett av kampanjens budskap är att det är viktigt att dela med sig av sin kunskap så att vi aktivt medverkar i skapandet av vår framtid och inte passivt hamnar där. Jag blev ombedd att kort dela med mig av mina tankar:
En av grundförutsättningarna för en fortsatt hållbar utveckling är att företagen inser sin stora makt som samhällsförbättrare tillsammans med offentlig och ideell sektor. Jag tror att vi 2020 mer och mer kommer att se företag som i sin affärsidé också löser samhällsproblem s.k. sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Genom att kombinera samhällsförbättring och lönsam affär får vi en kompletterande motor och kassa till alla de samhällsproblem som om de inte blir lösta också kommer att driva många företag i botten: ungefär som det vi såg hände under finanskrisen.
Jag tror det kommer att krävas mer kreativitet och innovation över sektorsgränserna, där t.ex. ideell sektor, kultursektorn och näringslivet i större grad interagerar för att skapa lönsamma hållbara produkter eller tjänster. 2020 har vi också fler ”ideella organisationer ” som har en mer långsiktigt hållbar finansiering för sina verksamheter från både kommunbidrag och från försäljning av tjänster till t.ex näringslivet.
Kort sagt så står 2020 för hållbart sektorssamarbete och socialt entreprenörskap!
mars 22, 2010
Två tredjedelar av jordens yta är täckt av vatten, så visst vore det konstigt om affärsverksamhet inte skulle ha något med vatten att göra? Tvärtom, så är de flesta företag i dag beroende av vatten och påverkar vatten, på ett eller annat sätt. Om man betänker att det enligt vissa beräkningar går åt 148 000 liter vatten för att tillverka en bil så förstår man ju att vatten är inblandat i vår urbana vardag långt mer än vad som syns på ytan.
Som jag skrivit om tidigare så tror jag att just vatten är nästa stora grej, efter den nu så dominerande klimatfrågan, även om de två områdena förstås hänger ihop.
Vad betyder det för investerare? Åtminstone två saker:
1. Investerare behöver bli mer insatta i hur de kan identifiera och värdera vattenrelaterade frågor. Detta gäller försås för enskilda bolag likväl som för olika branscher och sektorer, och för aktieanalys likväl som kreditgivning. Det är inte svårt att hitta material att läsa för den som är intresserad; ett bland flera exempel är FN-rapporten ”Challenges of Water Scarcity – A Business Case for Financial Institutions”.
2. Investerare behöver mer information från företag om hur de hanterar vattenrelaterade frågor som är av betydelse för verksamheten. Här kan projekt som The Water Disclosure Project komma att få stor betydelse, eftersom det vill stimulera företag till mer transparens på området. Läs gärna rapporten ”The Case for Water Disclosure”.
Idag (22 mars) firas Världsvattendagen, som instiftades av FN 1993. Kanske kan det vara en bra startdag för den investerare som vill rycka tag i detta affärsmässigt relevanta men ännu inte (i finanskretsar) så uppmärksammade område?
mars 8, 2010
Idag är det internationella kvinnodagen.
Enligt Harvard Business Review leds endast 29 av världens 2,000 bäst presterande företag av kvinnor. Hemma i Sverige har hälften av Stockholmsbörsens 254 bolag inte en enda kvinna i ledningsgruppen och 15 bolag har enbart män i styrelsen, uppger Veckans Affärer.
Mer intressant än dessa (tyvärr) osensationella fakta är dock vad som kan göras åt saken. Sarah McPhee, vd för SPP och med på VA:s lista över näringslivets mäktigaste kvinnor menar att genusutbildning borde vara självklart för varje företag. Jag håller med, men jag skulle också vilja tillägga att genusutbildning borde vara självklart för varje lärosäte som skolar framtidens makthavare.
Min egen arbetsplats, Handelshögskolan i Stockholm (HHS), borde kanske extra mycket tänka på detta, med tanke på att man enligt egen utsago ”förädlar talang för ledande befattningar inom privat och offentlig sektor”.
En aning bekymrande är förstås det dåliga föredöme som HHS själv utgör på ledningssidan, med enbart två professurer som innehas av kvinnor, varav nummer två installerades så sent som höstas. Hur kan det komma sig, undrar man? Inte är det på grund av en blomstrande genusmedvetenhet inmurad i skolans nu hundraåriga väggar i alla fall.
Men under tiden som de som inte ännu lyckats modernisera sina organisationer på den här punkten försöker göra något åt saken, så kan vi sätta hoppet till dem som står på näringslivets tröskel med förväntningar om en mindre mossig könsstruktur. Jag gillar handelsstudenten Luisa Orres uttalande till E24 förra året om hur hon ser på framtiden:
– Det kommer inte att vara så gubbigt på toppen i min generation.
mars 2, 2010
Det finns Läkare utan gränser, reportrar utan gränser. Nu finns det; ja inte Aktuarier utan gränser men om du är Aktuarie och vill göra skillnad så kanske följande jobbannons inom microinsurance är något för dig?
februari 1, 2010
I höstas lanserades projektet Hållbart Värdeskapande av 13 svenska institutionella investerare och ägare. Projektet innebar i ett första steg att man skickade ut en enkät till styrelseordförande för de 100 största bolagen (mätt i börsväre) på Nasdaq OMX Stockholm, för att ta reda på hur bolagen arbetar med hållbarhetsfrågor.
Nu har man också sammanställt resultaten, som presenteras i en rapport på projektets hemsida. Det finns egentligen inget att förvånas över i företagens svar, men jag drar ändå tre slutsatser av det jag läser:
1. Samordnade investerarprojekt är vägen framåt.
Den höga svarsfrekvensen på 84 % måste betyda att bolagen tycker att det var mödan värt att svara på enkäten trots att de troligen redan drunknar i andra enkäter från olika håll och kanter från analytiker, studenter och andra som vill veta mer om bolagens CSR-arbete.
Vad är det som gör att just den här enkäten besvarades? Sannolikt att man kunde ge information till tretton investerare på ett bräde.
Detta tror jag är framtidens melodi – samordnade SRI-initiativ. Både för att det är mest resurseffektivt för företagen att mötas av en större grupp investerare samtidigt (vare sig det gäller enkäter eller ägardialoger) – och för att ägarna ändå är intresserade av samma information (för ingen hade väl tänk öppna den där hemliga mappen märkt insiderinformation, om det nu finns någon sådan i CSR-hyllan) så varför inte samordna sig och dela databank?
2. Mänskliga rättigheter upplevs fortfarande som det mest snåriga CSR-området för bolagen att förstå sig på.
47 % av företagen uppger att de har ledningssystem och målstyrning för mänskliga rättigheter, mot 72 % på miljöområdet.
Som jag skrivit om tidigare tycks området mänskliga rättigheter ibland upplevas som något av ett mysterium för en del företag; ett fluffigt område som det är svårt att få grepp om. Men det skulle inte behöva vara så. Klarar man att bedriva ett hållbarhetsarbete över huvudtaget så borde man klara att ta reda på vilka de mänskliga rättigheterna är, identifiera hur den egna verksamheten relaterar till dessa, samt bestämma sig för vad bland detta man vill prioritera och vilka mål man vill uppfylla.
Ett första steg på vägen kan vara att bekanta sig med Amnestys modell för hur företag kan arbeta för att ta ansvar för mänskliga rättigheter.
3. Att skriva riktlinjer är lätt men att följa upp arbetet är svårt.
90 % av bolagen uppger att de har riktlinjer för sitt hållbarhetsarbete. Samtidigt saknar 40 % systematisk uppföljning. Men kanske är det inte så enkelt som att det ena är lätt och det andra svårt – kanske handlar det helt krasst om att det ena kostar relativt lite tid och pengar och det andra – uppföljningen – kräver betydligt mer resurser?
Kanske beror en eventuell ovilja att satsa resurser på uppföljning i sin tur på att man inte ser den direkta kopplingen mellan hållbarhetsarbete och affärsmöjligheter för det egna bolaget? En grupp respondenter, oklart från rapporten hur stor, såg inte sådana kopplingar, medan en annan grupp gjorde det.
Jag spekulerar fritt här, men kan hända skulle mer uppföljning ske om fler bolag kunde identifiera en möjlig affärsnytta med CSR? Det vore bra, för då blir inte CSR-arbetet ett skott ut i rymden, utan i bästa fall ett strategiskt och operativt verktyg för en affärsmässigt, miljömässigt och socialt hållbar utveckling.
januari 29, 2010
När president Obama höll sitt första State of the Union tal i mitten av denna vecka fick han stora applåder när han konstaterade att en sak som förenar demokrater och republikaner är att de båda ”hated the Bank Bailout”.
Samtidigt presenterade finansminister Anders Borg ett förslag om att införa en ny bankskatt vid EU:s ecofin-möte den 19e januari. Syftet med förslaget är att bidra till återhämtning av de offentliga finanserna och att skapa en fond för framtida bankkriser. Och de ämnen som diskuteras på World Economic Forum i Davos i dagarna går i samma anda. Imorgon (30/1) har man bland annat ett seminarium på temat Redesigning Financial Regulation. Intressant att notera här är att man i programtexten konstaterar att en sökning på internet på frasen ”global financial regulation” ger mer än 17 miljoner träffar. Vilket leder till frågan: “How should the largest financial institutions in the world be regulated domestically and internationally?”
Just nu verkar bankerna å ena sedan och kunderna respektive politiker tala helt olika språk om vilka lärdomar vi kan dra av finanskrisen och kollapsen av världsekonomin och vilka konsekvenserna av dessa händelser bör bli för banker och finansinstitut. Idag får man lätt intrycket att representanter för bankerna snarare lomhört försvarar sina bonussystem så att även de personer som förut accepterade deras argument numera blir alltmer skeptiska samt hävdar att man kan i stort sett kan fortsätta som innan under förutsättning att man inför bättre rutiner för sina risk management system och ser till att förändra sina bonussystem så att man inte belönar alltför högt risktagande. Det är dock tveksamt om allmänheten och politiker kommer nöja sig med detta.
Här skulle bankerna kanske kunna lära av E-on och de erfarenheter som hela energisektorn har fått efter att stormen Gudrun drog in över södra Sverige den 8e januari 2005. När hela vidden av naturkatastrofen klarnade bildades på initiativ av E-on projektet Växjödialogen – ett forum för samarbete och planering mellan drabbade kommuner, länsstyrelser, myndigheter, företag och organisationer. Lars-Göran Svensson, som är projektbeställare på E-on, konstaterade i en intervju i SvD (5/1-10) att trots kaoset som uppstod i och med stormen, så är åren efter Gudrun de bästa han har haft i jobbet tack vare det enorma engagemang och den hjälp som företaget har fått av kunderna och av de lokala entreprenörerna.
Kanske skulle bankerna tjäna på en liknande strategi? Bankerna skulle kunna ta initiativ till en finansdialog – dvs. ett forum för samarbete mellan berörda myndigheter, företag och organisationer samt representanter för privatkunderna. Detta forum skulle kunna dra upp riktlinjerna för hur man bygger upp ett finanssystem som är hållbart på lång sikt och som minimerar riskerna för att dessa hatade bank bailouts återkommer i framtiden.
