Långsiktigt hållbar utveckling
mars 3, 2011
En dom i EU-domstolen innebär att möjligheten att sätta pris på försäkring utifrån kundens kön försvinner. Domen kommenteras på SVDs ledare 3 mars.
Hittills har det funnits en möjlighet att begära undantag i EUs likabehandlingsdirektiv, som har inneburit att försäkringsbolagen kan få göra skillnad på mäns och kvinnors premier om man kan visa att det finns en riskskillnad mellan könen i skadeutfallet. Vid utgången av nästa år försvinner den möjligheten.
Beslutet får konsekvenser för alla svenska försäkringsbolags kunder.
När det gäller livförsäkringen drabbas kvinnorna. Kvinnor lever längre och betalar en lägre premie som nu kommer höjas.
För sjukförsäkring är det tvärt om. Männen drabbas eftersom kvinnor oftare är sjuka än män, och därmed har en högre premie.
Det blir en ökning av priserna för unga kvinnor vad gäller bilförsäkringar. Unga manliga bilägare kommer således att subventioneras av kvinnliga bilägare.
Priserna kommer också att drivas upp för vissa grupper pga moturval, vilket kan leda till att endast riskgrupper med dåligt skadeutfall kommer att försäkra sig. Detta kan på sikt leda till att vissa försäkringstyper kommer att försvinna från marknaden.
december 1, 2010
Miljökatastrofer och bankkollapser har gjort att investerarna ställer allt högre krav på transparens och redovisning av icke-finansiella nyckeltal. Kravet på obligatorisk hållbarhetsredovisning rycker allt närmare.
Det är Veckans Affärer som rapporterar om en ny undersökning från Sveriges forum för hållbara investeringar, Swesif, som visar att lågkonjunkturen ökat, inte minskat, intresset för hållbara placeringar minskat. I Sverige har andelen av det totala förvaltade kapitalet i hållbara investeringar ökat med hela 60 procent de senaste två åren till dagens 2 800 miljarder kronor. För svensk del betyder det 70–80 procent av allt förvaltat kapital. I hela Europa har motsvarande ökning varit 100 procent under samma period.
För några år sedan såg många investerare som en sämre investering på grund av att den begränsning det innebär att exkludera en del företag också innebär att man har färre aktier att investera i vilket enligt klassisk riskteori gör risken per investering högre, än om man får investera i vad som helst. Idag är det alltså allt fler som inser att dessa etiska investeringar i sin screening gallrar bort rötägg i investeringskorgen.
Hållbarhet handlar ju om att en organisationer agerar på ett ekonomiskt uthålligt, miljömässigt uthålligt och samhällsmässigt uthålligt sätt. Att bara basera en bedömning på de strikt finansiella nyckeltalen är därmed att likna vid att bedöma företagen på bara en tredjedel av de resultat som ett företag presterar, utan att ta hänsyn till hela bilden.
Artikeln är hämtad från CSR i Praktiken
oktober 20, 2010
Jag har tidigare diskuterat riskerna med vattenkraftsdammar i Sverige och pekat behovet av ökat fokus från regering och riksdag avseende vem som kommer att bära det finansiella ansvaret efter en dammkatastrof. Nu har frågan aktualiserats som en konsekvens av den tragiska dammolyckan i Ungern. Här ska direkt sägas att det absolut inte finns något samband mellan riskerna i svenska vattenkraftsdammar och den nu aktuella ungerska dammen. Däremot är det förstås logiskt från ett medieperspektiv att göra en viss koppling.
Min förhoppning är att någon form av fortsättning ska följa. En ny rapport från Svenska Kraftnät innehåller många konkreta förslag och skriver bla följande om ansvarsfrågan.
”Strikt skadeståndsansvar gäller enligt 11 kap. 18 § MB för skador till följd av dammhaveri för dammar för vattenreglering. Ett dammhaveri skulle i vissa fall kunna leda till skador motsvarande mycket stora belopp och som överstiger vad som är möjligt att försäkra.
Ägare till en sådan damm kan vara ett aktiebolag ingående i en koncern med moderbolag i Sverige eller i annat land och det är oklart vad som då gäller beträffande ansvarsgenombrott. ”Omfattningen och innebörden av skadeståndsansvaret vid dammhaveri bör utredas närmare och belysa vad som gäller beträffande ansvarsgenombrott i nationella och internationella koncerner och för ersättningen till skadelidande om dammägarföretagets ekonomiska förmåga, med eller utan försäkring, inte räcker till för att täcka skadorna.”
Åtgärder för förbättrad dammsäkerhet är förstås det viktigaste men om det osannolika ändå skulle inträffa vore det av stort värde att på förhand veta vem som ska stå för kostnaderna.
september 6, 2010
Den 19 augusti skrev Petra Wahlström ett tänkvärt inlägg om hur finanskrisen öppnar möjligheter för ”alternativa” och ”lokala” banker. Resonemanget bygger på att kundernas bristande förtroende för och missnöje med ”de stora affärsbankerna” skulle kunna vändas till fördel för aktörer som uppfattas som mindre giriga och risktagande. En dryg vecka senare kom Finansinspektionens besked om indraget tillstånd för HQ Bank.
Det väcker (bland annat…) frågan vad som egentligen är ”de stora affärsbankerna”? HQ ansågs snarare vara en utmanare mot de traditionella storbankerna än en del av dem. Hur är det med den nya Öresund/HQ/Avanza/Carnegie-konstellationen: är den att betrakta som storbank eller alternativ utmanare?
Utvecklingen i finans- och försäkringsbranschen med alltmer komplexa relationer skapar spännande lösningar, men det blir onekligen svårt för kunderna att ”rösta med fötterna”. När företagen äger och är ägda, är leverantörer, kunder, återförsäljare, rådgivare och konkurrenter till varandra på en och samma gång är det inte lätt för kunden att veta vare sig vad man väljer eller väljer bort. Utöver att vara ett dilemma för konsumentens val skapar det oro hos onödigt många när något händer på marknaden. Privatpersoner har senaste veckan ringt sina banker och försäkringsbolag för att de är oklara över om de drabbas. Det är förståeligt att varumärken för fonder, förmedlare, banker och investerare sammanblandas. Då kommer frågor som ”jag har någonslags pension i Avanza, hörde att de också hänger ihop med HQ, är den i fara?” eller rädsla över att HQ-fonden som man har i sin kapitalförsäkring hos Swedbank blir värdelös.
Det har diskuterats att Finansinspektionens beslut att dra in tillståndet kommer leda till försvagad konkurrens på marknaden. Detta pga färre aktörer och ett för snårigt regelverk som leder till för dyra investeringar att starta bankrörelse för att någon ska våga utmana med nya alternativ. Men man skulle också kunna se det som att det är ett tufft regelverk, kontroll och påföljder som krävs för att även god riskkontroll och transparenta affärsrelationer ska bli en konkurrensfördel. Det skulle både kunderna, företagen och samhället vinna på på sikt.
juni 18, 2010
Efter gårdagens historiska beslut om den svenska kärnkraften vill jag bara kort återkomma till den så häftigt debatterade ansvarsfrågan. Man kan självklart ha synpunkter på det ekonomiska åtagande som gäller för kärnkraften. Genom den nu förändrade lagen sker trots allt en kraftig beloppshöjning inom ett system som genom bindande internationella konventioner innehåller ett stort mått av ordning och transparens. Det är också värt att komma ihåg att den samlade försäkringsindustrin fn inte kan erbjuda ett större skydd än det som nu blir ett krav. Således skulle högre krav bara leda till ett oförsäkrat ansvar med litet värde för dem som eventuellt kan drabbas av en skada i framtiden.
Jag vill därför återkomma till problemet med de oklara förhållandena för vattenkraften som helt saknats i debatten. Förvisso har dammägare sk strikt ansvar för eventuella skador men utöver detta finns inget ordnat system med tex obligatorisk försäkring eller bestämda krav på ansvarsbelopp etc. Det enda som är säkert är att de ansvarförsäkringar som tecknas för dammbrott inte är i nivå med den skaderisk som finns vid en allvarlig dammolycka. Huruvida staten är beredd att finansiellt träda in i ett sådant fall är obesvarad. Slutsatsen är således att den uppmärksamhet som statsmakterna ägnat försäkrings- och ansvarsförhållandena för kärnkraftsindustrin saknar motsvarighet för vattendammarna, vilket är mycket oroande.
juni 8, 2010
På SvD Brännpunkt skriver idag ett antal företrädare för både näringslivet och miljöorganisationer att oljeutvinning av oljesand i Kanada är på väg att bli världens största planlagda miljökatastrof. Ägarna har därför all anledning att avstå, särskilt med katastrofen utanför USA i färskt minne.
Dessutom meddelade ju Nordea igår att banken rensar ut sina innehav av aktier i oljebolaget BP från sina fonder och sätter stopp för framtida investeringar i BP. På Nordeas hemsida skriver man att totalt omfattas ett 20-tal Nordeafonder av BP-utrensningen.
Samtidigt pågår en diskussion om oljans roll i världsekonomin, bl.a. i samband med ABCDE-konferensen (31/5-2/6), förkortningen står för Annual Bank Conference on Development Economics. I år var Sverige värd för konferensen och man lyckades samla många prominenta akademiker på området, varav fem Nobelpristagare (Elinor Ostrom, Joseph Stiglitz, Eric Maskin, James Mirrlees och Robert Solow) som tillsammans med beslutsfattare diskuterade ”Development Challenges in a Post-Crisis World”. Läs mer om vad som diskuterades på bloggen Ekonomistas.
Men än mer intressant är Mats Perssons tänkvärda inlägg på samma blogg om Oljeskatter och budgetunderskott (19/5). Han ställer frågan om vad ekonomisk teori har att säga om en skattehöjning på olja och bensin? I sitt svar antar han att världens oljereserver är givna och konstanta. Han menar då att om utbudet av olja på världsmarknaden är ”helt oelastiskt” så skulle en oljeskatt som införs samtidigt av alla oljeimporterande länder inte leda till någon prishöjning för konsumenterna. I stället skulle det pris producenterna får för oljan falla med hela skattebeloppet. Skatten skulle alltså driva en ”kil” mellan vad konsumenterna betalar och vad producenterna får; detta gör det mindre lönsamt för producenterna att öppna nya oljekällor. Det skulle i sin tur leda till att världens sammanlagda oljeproduktion skulle bli lägre på lång sikt än den annars skulle ha varit. Och enligt skribenten ligger den långsiktiga miljövinsten just här.
Mats Persson skulle därför gärna se att dagens internationella budgetkris blir en katalysator till en samordnad skattehöjning, som kan föra över inkomster från producentländerna till konsumentländerna. På olika internationella krismöten borde dagordningens första punkt därför vara: ”Hur ska vi – inklusive Grekland, Spanien och Portugal – åstadkomma en samodnad höjning av skatten på olja?”
Även om den dagordningsändring som skribenten efterfrågar kanske inte inträffar i närtid är det fortfarande uppenbart att oljans plats i världsekonomin ifrågasättas allt mer, både ur etiska/miljömässiga och mer traditionella säkerhetspolitiska perspektiv. Frågan som dock uppkommer samtidigt är att om det svarta guldet håller på att bli sand, vad ska vi då ersätta det med?
april 25, 2010
Apropå den aktuella bonusdebatten skriver Sasja Beslik i en intressant krönika i senaste numret av Veckans Affärer att han vill ha hållbara morötter som grund för bonusar. Krönikan avslutas med den tänkvärda frågan om det är bonusarna som det är fel på – eller om det är moroten som bör omdefinieras?
Liknande resonemang för Robert G Eccles på en av HBR:s bloggar . Han har noterat att i den aktuella floden av årsrapporter redovisar samtidigt ett växande antal företag – särskilt i Europa och Japan – Corporate Social Responsibility (CSR) eller hållbarhetsrapporter. Tyvärr brukar dock inte de ekonomiska samt hållbarhetsrapporterna addera upp till någonting som är större än summan delarna.
Därmed uppstår frågan hur aktieägare och andra intressenter då ska kunna veta om ett företags engagemang för ett hållbart samhälle också kommer att skapa värde för aktieägarna på lång sikt. Robert G Eccles svar på den frågan är att de årliga ekonomiska och CSR /hållbarhetsrapporterna borde kombineras i något han kallar ”En rapport,” som skulle samla all viktig information om ett företags ekonomiska, miljömässiga och sociala prestationer samt ge en bild över företagets corporate governance och slutligen påvisa relationen mellan dessa olika faktorer.
Eftersom hållbarhet är en sådan fundamental fråga, anser Eccles också att övervakningsmyndigheter borde kräva integrerade ekonomiska- och hållbarhetsrapporter av företagen. En integrerad rapport skulle vara ett sätt att se till att företagen tar en aktiv roll i processen att uppnå en hållbar utveckling.
Både Sasja Beslik och Robert G Eccles belyser vikten av att hitta relevanta och mätbara nyckeltal och indikatorer för att uppnå en långsiktig hållbar utveckling. Däremot har de lite olika angreppssätt. Sasja fokuserar främst på att företagen själva ska kunna identifiera bättre morötter, som gynnar en långsiktig hållbar utveckling både ekonomiskt, miljömässigt och socialt, men Robert tror istället att det enda sättet att få företagen samt investerare att ta tag i de här frågorna ordentligt är genom att myndigheterna börjar kräva det.
april 23, 2010
Sind.nu är numera partners till den kampanj som Ericsson driver 2020 Shaping Ideas. Som en del av kampanjen intervjuas ett antal kända och intressanta personer om deras syn på hållbarhet 2020. Några som intervjuats är Anne Lise Kjaer, Jeffrey Sachs och professor Hans Rosling.
Ett av kampanjens budskap är att det är viktigt att dela med sig av sin kunskap så att vi aktivt medverkar i skapandet av vår framtid och inte passivt hamnar där. Jag blev ombedd att kort dela med mig av mina tankar:
En av grundförutsättningarna för en fortsatt hållbar utveckling är att företagen inser sin stora makt som samhällsförbättrare tillsammans med offentlig och ideell sektor. Jag tror att vi 2020 mer och mer kommer att se företag som i sin affärsidé också löser samhällsproblem s.k. sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Genom att kombinera samhällsförbättring och lönsam affär får vi en kompletterande motor och kassa till alla de samhällsproblem som om de inte blir lösta också kommer att driva många företag i botten: ungefär som det vi såg hände under finanskrisen.
Jag tror det kommer att krävas mer kreativitet och innovation över sektorsgränserna, där t.ex. ideell sektor, kultursektorn och näringslivet i större grad interagerar för att skapa lönsamma hållbara produkter eller tjänster. 2020 har vi också fler ”ideella organisationer ” som har en mer långsiktigt hållbar finansiering för sina verksamheter från både kommunbidrag och från försäljning av tjänster till t.ex näringslivet.
Kort sagt så står 2020 för hållbart sektorssamarbete och socialt entreprenörskap!
mars 22, 2010
Två tredjedelar av jordens yta är täckt av vatten, så visst vore det konstigt om affärsverksamhet inte skulle ha något med vatten att göra? Tvärtom, så är de flesta företag i dag beroende av vatten och påverkar vatten, på ett eller annat sätt. Om man betänker att det enligt vissa beräkningar går åt 148 000 liter vatten för att tillverka en bil så förstår man ju att vatten är inblandat i vår urbana vardag långt mer än vad som syns på ytan.
Som jag skrivit om tidigare så tror jag att just vatten är nästa stora grej, efter den nu så dominerande klimatfrågan, även om de två områdena förstås hänger ihop.
Vad betyder det för investerare? Åtminstone två saker:
1. Investerare behöver bli mer insatta i hur de kan identifiera och värdera vattenrelaterade frågor. Detta gäller försås för enskilda bolag likväl som för olika branscher och sektorer, och för aktieanalys likväl som kreditgivning. Det är inte svårt att hitta material att läsa för den som är intresserad; ett bland flera exempel är FN-rapporten ”Challenges of Water Scarcity – A Business Case for Financial Institutions”.
2. Investerare behöver mer information från företag om hur de hanterar vattenrelaterade frågor som är av betydelse för verksamheten. Här kan projekt som The Water Disclosure Project komma att få stor betydelse, eftersom det vill stimulera företag till mer transparens på området. Läs gärna rapporten ”The Case for Water Disclosure”.
Idag (22 mars) firas Världsvattendagen, som instiftades av FN 1993. Kanske kan det vara en bra startdag för den investerare som vill rycka tag i detta affärsmässigt relevanta men ännu inte (i finanskretsar) så uppmärksammade område?
mars 8, 2010
Idag är det internationella kvinnodagen.
Enligt Harvard Business Review leds endast 29 av världens 2,000 bäst presterande företag av kvinnor. Hemma i Sverige har hälften av Stockholmsbörsens 254 bolag inte en enda kvinna i ledningsgruppen och 15 bolag har enbart män i styrelsen, uppger Veckans Affärer.
Mer intressant än dessa (tyvärr) osensationella fakta är dock vad som kan göras åt saken. Sarah McPhee, vd för SPP och med på VA:s lista över näringslivets mäktigaste kvinnor menar att genusutbildning borde vara självklart för varje företag. Jag håller med, men jag skulle också vilja tillägga att genusutbildning borde vara självklart för varje lärosäte som skolar framtidens makthavare.
Min egen arbetsplats, Handelshögskolan i Stockholm (HHS), borde kanske extra mycket tänka på detta, med tanke på att man enligt egen utsago ”förädlar talang för ledande befattningar inom privat och offentlig sektor”.
En aning bekymrande är förstås det dåliga föredöme som HHS själv utgör på ledningssidan, med enbart två professurer som innehas av kvinnor, varav nummer två installerades så sent som höstas. Hur kan det komma sig, undrar man? Inte är det på grund av en blomstrande genusmedvetenhet inmurad i skolans nu hundraåriga väggar i alla fall.
Men under tiden som de som inte ännu lyckats modernisera sina organisationer på den här punkten försöker göra något åt saken, så kan vi sätta hoppet till dem som står på näringslivets tröskel med förväntningar om en mindre mossig könsstruktur. Jag gillar handelsstudenten Luisa Orres uttalande till E24 förra året om hur hon ser på framtiden:
– Det kommer inte att vara så gubbigt på toppen i min generation.
