Enligt Harvard Business Review leds endast 29 av världens 2,000 bäst presterande företag av kvinnor. Hemma i Sverige har hälften av Stockholmsbörsens 254 bolag inte en enda kvinna i ledningsgruppen och 15 bolag har enbart män i styrelsen, uppger Veckans Affärer.

Mer intressant än dessa (tyvärr) osensationella fakta är dock vad som kan göras åt saken. Sarah McPhee, vd för SPP och med på VA:s lista över näringslivets mäktigaste kvinnor menar att genusutbildning borde vara självklart för varje företag. Jag håller med, men jag skulle också vilja tillägga att genusutbildning borde vara självklart för varje lärosäte som skolar framtidens makthavare.

Min egen arbetsplats, Handelshögskolan i Stockholm (HHS), borde kanske extra mycket tänka på detta, med tanke på att man enligt egen utsago ”förädlar talang för ledande befattningar inom privat och offentlig sektor”.

En aning bekymrande är förstås det dåliga föredöme som HHS själv utgör på ledningssidan, med enbart två professurer som innehas av kvinnor, varav nummer två installerades så sent som höstas. Hur kan det komma sig, undrar man? Inte är det på grund av en blomstrande genusmedvetenhet inmurad i skolans nu hundraåriga väggar i alla fall.

Men under tiden som de som inte ännu lyckats modernisera sina organisationer på den här punkten försöker göra något åt saken, så kan vi sätta hoppet till dem som står på näringslivets tröskel med förväntningar om en mindre mossig könsstruktur. Jag gillar handelsstudenten Luisa Orres uttalande till E24 förra året om hur hon ser på framtiden:

– Det kommer inte att vara så gubbigt på toppen i min generation.

Ur ett perspektiv är det enkelt att hävda att banker är företag på en fri marknad. Håller inte banken vad dess rådgivare har lovat, så kan kunden byta bank.
Men om banken skulle gå i konkurs eller om en konkurrerande bank gör det så får bankkunden acceptera att det är kunden själv som får betala ut garantierna till sig själv eller sina olycksbröder, men via skattesedeln. För nu betraktas bankernas verksamheter istället som viktiga samhällsfunktioner och inte som ren företagsverksamhet, vilket innebär att det finns statlig insättningsgaranti.

Och hur bör vi agera om vi vill protestera mot banken? Om vi t.ex. tycker att SEB och Swedbank har agerat illa mot människorna i Lettland, hur kan vi då markera detta? Medan vi som kunder kan överge bilproducenter som t.ex. Toyota eller Volvo om de inte gör tillräckligt bra bilar vilket i slutändan kan leda till konkurs för dessa företag, så kan vi aldrig rösta med fötterna gentemot banken. Vi har visserligen möjlighet att flytta våra sparpengar och lån, men som svenska medborgare har vi ändå alla fått vara med och understödja de svenska bankernas verksamheter i bl.a. Baltikum med våra skattepengar oavsett om vi gillar banken eller inte. Och trots att vi i stort sett aldrig kan påverka bankernas styrning eller inriktning (till skillnad från t.ex. helstatliga bolag där folkvalda politiker, dvs regeringen påverkar styrelsens sammansättning och ger bolagen direktiv om verksamhetens inriktning och fokus). Nordea utgör här i viss mån ett undantag, men också här har staten svårt att göra sin röst hörd när man vill styra upp bonuskulturen.

Ett folk som verkligen har svårt att förstå bankens roll i samhället är antagligen islänningarna. På lördag är det tänkt att islänningarna för första gången i landets historia ska gå till en folkomröstning. I fokus står den så kallade Icesave-lagen som tvingar det lilla öriket att ställa upp med garantier värda runt 35 miljarder kronor för att kompensera sparare i Storbritannien och Nederländerna efter Landsbankis kollaps hösten 2008. Och för att uttrycka det milt har islänningarna väldigt svårt att förstå varför skattebetalarna ska tvingas stå för notan efter en liten bankelits vidlyftiga, utländska äventyr.

Så hur kan vi då förstå bankernas roll i samhället, är de en mystisk hybrid som agerar på en fri marknad med samma roll som samhällsaktörer? Och vilket ansvar bör banker då ha gentemot staten och medborgarna?

Mot bakgrund av en artikel om the Female Economy i senaste numret av Harvard Business Review  har Maud Olofsson dock en viktigt poäng när hon menar att företagens aktieägare bör fundera på hur deras bolag når de kvinnliga kunderna.  Artikelns författare – Michael J Silverstein och Kate Sayre – konstaterar att kvinnor representerar den största marknadsmöjligheten i världen. Globalt kontrollerar de ca 145 biljoner kronor av den årliga konsumtionen – en siffra som förväntas stiga till hela 203 biljoner kronor de kommande fem åren. Totalt sett utgör kvinnorna en tillväxtmarknad som är större än Kina och Indien tillsammans, mer än dubbelt så stor, faktiskt.

Trots detta visar en undersökning som gjordes av Boston Consulting Group år 2008 att kvinnor anser att de blir oerhört dåligt bemötta av företag. Företagen fortsätter att erbjuda dem dåligt utformade produkter och tjänster och använder föråldrad marknadsföring som främjar kvinnliga stereotyper.

Området Finansiella tjänster vann det föga smickrande priset som branschen som är minst sympatisk gentemot kvinnor. Många kvinnor uppgav att de upplevde bristande respekt från rådgivarnas sida, att de gavs dåliga råd, erbjöds motstridiga strategier och erbjöds fyrkantiga/dåligt anpassade produkter (one-size-fits-all). En av intervjupersonerna sa bl.a. att: ”Jag hatar att bli behandlad stereotypt på grund av mitt kön och ålder, och jag uppskattar inte att bli behandlad som ett barn.”

Som ett föregångsexempel på ett företag som lyckas möta de kvinnliga konsumenterna och svara upp mot deras behov, lyfter artikelförfattarna fram svenska H&M. Enligt undersökningen var dyra kläder var en öm punkt hos kvinnorna. Detta faktum skulle därför kunna förklara en del av framgångarna för H&M hos kvinnliga konsumenter, eftersom deras butiker erbjuder billiga, snygga, trendiga kläder utan att konsumenten behöver tömma plånboken. Artikelförfattarna menar att kanske bidrar det faktum att nästan 80% av företagets anställda, 77% av butikscheferna och 44% av landscheferna är kvinnor till H&M:s framgångar. Dessutom är sju av 11 styrelseledamöter kvinnor.

Författarna drar slutsatsen att när företagen väl vaknar upp och ser den potential som den ”kvinnliga ekonomin” erbjuder, kommer de att finna en hel rad nya kommersiella möjligheter inom områden som svarar upp mot kvinnors sociala spörsmål. Kvinnor vill t.ex. gärna köpa produkter och tjänster från företag som gör gott för världen. Varumärken som, direkt eller indirekt, främjar fysiskt och emotionellt välbefinnande, skyddar och bevarar miljön, stöder utbildning och vård till behövande, och uppmuntra omsorg och relationer kommer därför att gynnas.

För företag inom finansbranschen borde denna typ av undersökning erbjuda många spännande möjligheter. Världens största marknad står och väntar på dem. Med tanke på branschen track record på denna marknad kan man ju dessutom bara bli bättre framöver. Att denna marknad dessutom ställer krav på ansvarstagande och hållbarhet borde betraktas som en bonus. Här kan man således skapa intressanta synergieffekter genom att både utforma tjänster och produkter som gör gott för samhället och världen i övrigt samtidigt som man med dessa skulle kunna nå ut till en ny stor målgrupp.

Idag är det internationella kvinnodagen.

Men genusperspektiv och klimat, hör det verkligen ihop?

Jo, mer än man kanske kan tro, och helt klart mer än vad som anas i klimatdebatten i stort.

Om kvinnor systematiskt ges sämre möjligheter än män att få sina grundläggande behov och rättigheter tillgodosedda, att utbilda sig, och att delta i beslutsprocesser, så är det klart att det är ett hinder för arbetet med att utveckla strategier för energianvändning, avskogning, teknikutveckling, med mera.

En undersökning gjord för Sveriges Radio visar dessutom att kvinnor generellt sett är mer oroade än män över klimatet, vilket kanske är anledningen till att de också är mer öppna för att minska sin egen klimatpåverkan. En ny undersökning från Naturvårdsverket visar att 47% av svenska kvinnor väljer att äta mindre kött för att bromsa klimatförändringen, mot 40% av männen.  Kvinnor är också i större utsträckning beredda att minska sitt eget bilåkande och åka mer kollektivt för att minska utsläppen av växthusgaser.  

Dessutom, i skriften State of the World 2009 kan man bland mycket annat läsa att naturkatastrofer (som ju kan vara en effekt av ett förändrat klimat) dödar fler kvinnor än män i samhällen där kvinnors ekonomiska och sociala rättigheter inte skyddas.  

Och det är bara en liten glimt från de perspektiv som öppnas upp om man tar på sig sina genusglasögon.

Så, till alla utredare och beslutsfattare inom klimatområdet: Låt varje dag vara en kvinnodag!

Ingrid Bonde, som just har utsetts till Näringslivets mäktigaste kvinna av VA, menar samtidigt att finanskrisen borde analyseras ur genusperspektiv. Och som Pontus Schultz påpekar står det idag klart att det hade behövts fler perspektiv i finanssektorn, ”fler som vågade påpeka att kejsaren var naken”. Petra Hedengran, ägaransvarig på Investor, var inne på samma spår när hon intervjuades av VA i februari (23/2-09). Men konstaterade samtidigt att det är viktigt att komma ihåg att frågan om mångfald i styrelsen inte bara handlar om könsfördelningen utan att det är lika angeläget att få in personer med utländsk bakgrund i styrelserna för globala företag.

Och nu senast har även regeringen gett sig in i debatten, genom att näringsministern, Maud Olofsson och jämställdhetsministern Nyamku Sabuni skickar ut brev och uppmanar valberedningarna att redovisa sina metoder att rekrytera kvinnor.

Mot den här bakgrunden är det intressant att titta på vilka personer det är som ska hitta dessa diversifierade styrelsegrupper – bestående av såväl kvinnor som män samt personer med olika nationell, etnisk och kulturell bakgrund. Efter att ha gått igenom valberedningarna inför årsstämmorna 2009 hos de fyra stora bankerna (Handelsbanken, SEB, Swedbank och Nordea) samt två stora ägare i flera svenska företag (Investor och Industrivärden) är jag minst sagt skeptiskt till att vi kommer att få se några stora förändringar på den här fronten i närtid.

Om man grovt sammanfattar den här gruppen, framstår den snarare som en medlemslista till ett jaktlag än en heterogen, nytänkande grupp som kan främja jämställdhet och vitalisering i det svenska näringslivet, eller i alla fall i viktiga delar av svenska finanssektorn. Av de fyra bankerna är det enbart hälften som överhuvudtaget har några kvinnor i valberedningarna (symptomatiskt nog är det Nordea – där bl.a. svenska staten är representerad av en kvinna samt SEB – som bekant också är den enda storbanken som har en kvinnlig vd).  Enligt denna sammanfattning är det också nästan lika stor sannolikhet att någon heter Hans som att någon är kvinna (4 st. Hans och 5 st. kvinnor). Och om man letar efter någon person som kan bidra till ökad mångfald vad gäller etnisk och kulturell bakgrund får man nöja sig med ett par få representanter från Norden och en från USA (Nordea har representanter från Finland och Danmark och Investor har en representant från New York-baserade Third Avenue Management LLC).

Sannolikheten att sådana här väldigt homogena grupper ska lyckas hitta personer i sina nätverk som kan bilda heterogena styrelsegrupper – med avseende på såväl kön, som etnisk, nationell och kulturell bakgrund, borde rimligen framstå som liten. Jag är fullt medveten om att man främst brukar trycka på vikten av att kvinnor ges möjlighet till operativt ansvar och därmed får operativ ledningserfarenhet när man diskuterar bristen på kvinnors representation i företagens bolagsstyrelser. Men med tanke på vilka viktiga uppdrag valberedningen ändå har genom att bl.a. nominera styrelseledamöter, föreslå val av styrelseordförande och utvärdera styrelsens arbete, är det ändå lite konstigt att man inte diskuterar valberedningarnas sammansättning i högre utsträckning än vad som görs idag.

Här är en lista på ledamöterna i de olika valberedningarna >>

Swedbank
Torgny Wännström – representant för AFA Försäkring
Hans Laufeld – representant för Sparbanksstiftelsernas Förvaltningsaktiebolag och Sparbanksstiftelser
Erik Hägglöv – representant för Sparbanker och Sparbankernas Riksförbund
Peder Hasslev – representant för AMF Pension och AMF Pension Fondförvaltning AB
Carl Eric Stålberg – styrelseordförande Swedbank AB

Nordea
Viktoria Aastrup, kansliråd på Näringsdepartementet, svenska staten
Kari Stadigh, vice koncernchef i Sampo Abp
Mogens Hugo, ordförande i Nordea Danmark-fonden
Ingrid Bonde, verkställande direktör i AMF Pension
Hans Dalborg, styrelsens ordförande

SEB
Petra Hedengran, Investor
Hans Mertzig, Trygg-Stiftelsen
Staffan Grefbäck, Alecta
Maj-Charlotte Wallin, AFA Försäkring
Marcus Wallenberg, styrelsens ordförande, SEB

Handelsbanken
Carl-Olof By, Industrivärden
Henrik Forssén, Stiftelsen Oktogonen
Bo Selling, Alecta
Lars Öhrstedt, AFA Försäkring
Hans Larsson, styrelsens ordförande, Handelsbanken

Investor
Johan Stålhand, Wallenbergstiftelserna
Lars Isacsson, SEB-Stiftelsen
Caroline af Ugglas, Skandia Liv
Curtis Jensen, Third Avenue Management LLC
Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Investor AB

Industivärden
Tom Hedelius, styrelseordförande i Industrivärden,
Bo Damberg, Jan Wallanders och Tom Hedelius stiftelse m fl,
Håkan Sandberg (valberedningens ordförande), Handelsbankens Pensionsstiftelse och Handelsbankens Pensionskassa,
Ulf Lundahl, L E Lundbergföretagen
Anders Nyberg, SCA pensionsstiftelser m fl.

Men denna utveckling handlar inte bara om en förändring vad gäller skolbetyg och akademiska meriter. Tvärtom. Kvinnor blir även allt viktigare på den globala marknaden inte bara som arbetstagare, utan även som konsumenter, företagare, företagsledare och investerare. Kvinnor har traditionellt sett tagit hand om det mesta av hushållens inköp, men tack vare starkare positioner på arbetsmarknaden har de nu också mer egna pengar att spendera.

Här i Sverige verkar 2009 kunna bli ett år, där Womenomics-begreppet blir påtagligt. Året har hittills börjat med att vi sett att ett flertal nya kvinnor på viktiga positioner i vårt samhälle. Idag meddelades till exempel att Meta Persdotter blir ny vd för Svenska Spel. Hon tillträder sin nya tjänst den 1 februari. Enligt den relativt nye ordföranden i Svenska Spel, Margareta Winberg har Meta Persdotter ”utmärkta ledaregenskaper, hon är entusiastisk och empatisk och det kan vara bra när man som Svenska Spel ska kombinera kommers och ansvar”.

En annan kvinna som har givits ett viktigt förtroende är Kerstin Hallsten som blir ny prognoschef på Konjunkturinstitutet. Hon kommer närmast från Riksbanken där hon arbetat sedan 1989 som bland annat chef för prognosenheten.

Men även inom viktiga myndigheter har manliga generaldirektörer efterträtts av kvinnor under hösten 2008. Två myndigheter som i dagens kristider spelar mycket betydelsefulla roller i människors liv är Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. I båda dessa fall har vi två nya kvinnliga generaldirektörer Angeles Bermudez Svankvist och Adriana Lender som båda var för sig med stor sannolikhet har en utmanande vår framför sig. Senast i morse kunde man läsa i SvD att Missnöjet mot Försäkringskassan är utbrett. Förra året var antalet JO-anmälningar mot myndigheten högre än någonsin. Dessutom har Statskontoret just presenterat en rapport där man tror att Försäkringskassan måste minska sina kostnader med 900 miljoner kronor för att komma till rätta med sina problem. Samtidigt spår sig Arbetsförmedlingen att sysselsättningen kommer att minska med 145 000 jobb inom två år och att arbetslösheten stiger till över 9 procent under 2010.

”Varför kan inte en kvinna vara mer som en man?” funderade Henry Higgins i ”My Fair Lady”. Framtida generationer kommer förhoppningsvis snarare undra var man kan hitta kompetenta människor – oavsett kön – som är handlingskraftiga och gör ett bra jobb när det behövs som mest.

Debatten ovan illustrerar på ett belysande sätt pågående förskjutningar i synen på försäkringar bland annat vad gäller inom vilka områden försäkringar kan/bör användas, hur de ska finansieras samt hur de ska regleras. Målet är dock ofta detsamma: att hitta ett system som kan ge en hållbar, långsiktig finansieringslösning, och som samtidigt ställer vissa krav på det egna ansvaret.
Förutom sjukförsäkringen finns det åtminstone tre andra försäkringsområden som troligtvis kommer att diskuteras intensivare under 2009 och framöver. 1) Försäkring mot dubbla boendekostnader: för att förmå potentiella bostadsköpare att gå från ord till handling, trots finanskris och tuffare lånevillkor erbjuder till exempel Fastighetsbyrån och Bjurfors en försäkring mot dubbla boendekostnader. Dessa har på kort tid blivit mycket populära. 2) Ansvarsförsäkringar för vd:ar: Realtid.se (10/12-08) rapporterar att allt fler styrelser och vd:ar har tecknat ansvarsförsäkringar. I en accelererande lågkonjunktur riskerar fler bolag gå i konkurs och därmed kommer troligen ansvaret för bolagets vd, styrelse och revisor aktualiseras. Tidigare har dessa tvister främst riktats mot bolagets revisorer, som har en obligatorisk försäkring. Men när nu vd och styrelse har tecknat ansvarsförsäkringar kan det leda till att flera istället väljer att gå mot de som bär huvudansvaret. 3) Klimatförsäkringar:  Munich Climate Insurance Initiative (MCII), lanserades av tyska Munich Reinsurance Co år 2005 och i samband med klimtatmötet i Poznan efterlyste initiativet särskilda preventions och försäkringskomponenter i FN:s framtida ramverk för klimatpolitiken. Tanken är att privat-offentliga försäkringar mot klimatrisker kan utgöra viktiga verktyg för att hjälpa människor i fattiga länder att anpassa sig till olika väderrelaterade risker som klimatförändringarna medför.

Även diskussionerna om sjukförsäkringar – framför allt för barn och nya former för privata inkomstförsäkringar är intressanta att följa för tillfället.
Skiftande diskurser i samhällsdebatten öppnar nya möjligheter, men ställer också nya utmanande frågor. Hur hittar man t.ex. balansen i privat-offentliga lösningar så att det blir intressant för privata företag att ingå samtidigt som det inte blir för dyrt för offentliga sektorn eller bakbinder det demokratiska systemet (genom att politiker ingår avtal som löper långt efter att deras aktuella mandatperiod tar slut)? Och innebär försäkringslösningar att man måste modifiera andra mål om solidaritet och jämlika, generella lösningar eller är det möjligt att bygga upp system i form av t.ex. gruppförsäkringar som kan öka solidariteten?

Tyskland, som många andra länder, står som bekant inför stora utmaningar tillföljd av en åldrande befolkning. I Helsingfors illustrerades detta bland annat av Prof. Dr. Herwig Birg http://www.herwig-birg.de/. De sjunkande födelsetalen var här i fokus, men Prof. Birg måste enligt min mening ha tappat bort några betydelsefulla parametrar, tillgången till barnomsorg och förutsättningarna för föräldraledighet.

 I tidskriften The Economist belystes nyligen den politiska strävan att reformera det tyska skolsystemet. Där framgick bland annat att endast ett av sex barn under tre år har tillgång till offentligt anordnad barnomsorg. Vidare är föräldraledighet i Tyskland för de allra flesta detsamma som obetald ledighet, förvisso kompletterad med en rättighet att arbeta deltid.

 I det sammanhanget kan man kanske också reflektera över jämställdhet och påverkan på pensioner. En visserligen inte helt färsk uppgift visar följande bild beträffande graden av uttag av föräldraledighet samt fördelning mellan män och kvinnor i några länder i Europa:

                                            Kvinnor %                           Män %

 Österrike                                 90                                       1                                         

Danmark                                  93                                       3                   

Finland                                     99                                       2

Tyskland                                  95                                       1

Nederländerna                      40                                       9

Norge                                      94                                      33

Sverige                                    90                                      78

Källa: Eurofound 1998

 När bland annat pensionssystemen i allt större utsträckning utformas i syfte förstärka drivkrafterna att arbeta är det kanske trots allt inte så egendomligt att kvinnor i avsaknad av jämställda relationer samt bristande barnomsorg och otillräcklig föräldraförsäkring säger ett bestämt: Kinder? – Nein!

Af Sandeberg konstaterar att finansbraschen, precis som så många andra branscher är oerhört mansdominerad och är övertygad om att Lehman Sisters hade gått ett annat öde till mötes om det funnits. Men frågan är om ansvarskänsla egentligen är könsbestämd, eller om det helt enkelt bara är så att mångfald skapar ett mer reflekterande klimat och höjer taket (och då syftar jag på samtalets tak och inte bonusens). För visst är finansbranchen mansdominerad, men likriktningen är inte bara könet. Männen som bestämmer är också vita, kommer från samma kultur, har pluggat på samma skolor och är ungefär lika gamla.

Förhoppningsvis kommer vi ur denna finanskris som en bransch som speglar vårt samhälle lite mer än idag.