Mänskliga rättigheter är något av en global moralisk impuls – vi vet med ryggmärgen att de är värda att respektera och att kämpa för om de bryts. Men vad ÄR de egentligen?
När jag bestämde mig för att börja volontärarbeta för Amnesty för tre år sedan, så hade jag inte någon vidare koll på vad mänskliga rättigheter innebar. Visst, jag skulle nog kunna räkna upp några av dem och jag visste att de är viktiga och att de gäller alla människor. Men jag visste inte att de antogs av FN:s generalförsamling 1948, och jag visste inte att FN:s allmäna förklaring innehåller 30 artiklar. Inte heller visste jag att det så tydligt framgår att även företag har ansvar för mänskliga rättigheter.
Jag upplever överlag att begreppet mänskliga rättigheter uppfattas av många som något ganska diffust och fluffigt – man vet inte riktig vad det är eller vad det har för konsekvenser. Ännu mindre klart är det för många vad det är för mänskliga rättigheter som företag har ansvar för egentligen, eller varför investerare skulle ha anledning att bry sig om detta (om man nu inte är en csr-ansvarig eller liknande person till professionen förstås).
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Utöver §23 finns många andra artiklar som också kan relatera till företag beroende på kontext, till exempel yttrandefrihet (något för internetbolag att fundera över), rätt till utbildning (svårt att kombinera med barnarbete…) och att ingen godtyckligt får fråntas sin egendom (till exempel sitt hus, om ett företag bestämt sig för att bygga en damm just där).
Den här videon går igenom alla artiklar på dryga fyra minuter – skicka vidare till kollegorna och hjälp till att avmystifiera de mänskliga rättigheterna!
Michael Moore är i grävartagen igen, och den här gången sätter han tänderna i finanskrisen. Snart är det premiär för nya filmen ”Capitalism: A Love Story”.
Enligt filmens officiella hemsida kommer Moore att utforska den tabubelagda frågan om vilket pris USA betalar för sin kärlek till kapitalismen.
På filmfestivalen i Venedig förklarade Moore att han bestämde sig för att göra filmen eftersom ”vi har en ekonomi byggd på sand, ett korthus”. Han fortsätter: ”Jag tycker att vi har ett ekonomiskt system som är orättvist och odemokratiskt och som går emot de prinicper vi säger att vi tror på”.
Tretton svenska storägare har nu gått samman genom ett brev till 100 bolag på Stockholmsbörsen där de uppmanas att besvara ett antal frågor om sitt arbete med miljö- och socialt ansvar. Frågorna, som är adresserade till bolagens styrelseordförande, ska vara besvarade inom en månad. 2010 offentliggörs svaren i en rapport. En lista över de som inte svarat kommer också att publiceras.
Hur detta tas emot av företagen är ännu oklart, men under tiden är det intressant att studera läsarkommentarerna på Svenska Dagbladets hemsida, där många tycks vara provocerade av initiativet; framför allt är man tveksam till rimligheten i att investerare adresserar hållbarhetsfrågor överhuvudtaget. Signaturen ”Tomas” skriver bl.a.: ”/…/ Men då undrar ju förstås vän av ordning, är det verkligen staten, försäkringsbolag och andra institutionella investerare som skall bestämma vilka behjärtansvärda ändåmål [sic!] som skall gynnas på bekostnad av aktieägarnas avkastning? Vore det inte bättre om aktieägarna själva fick bestämma vart deras pengar skall gå?”
Jag som hade hoppats att vi hade övergett dogman om att aktieägarvärde och CSR är två oförenliga saker? Ett aktivt hållbarhetsarbete (ej att förväxla med ”behjärtansvärda ändamål”) kan vara ett medel för att uppnå aktieägarvärde. Det är inte givet att det alltid gör det, men det företag som vet att hantera risker och att se affärsmöjligheter genom ett CSR-perspektiv har sannolikt bättre chanser att skapa ett bestående värde för sina aktieägare (se exempelvis Porter & Kramer, 2006).
Antagligen är det ovan nämnda initiativet – inklusive presskonferens – delvis en strategi för att synliggöra inför sina kunder vilken utväxling de får av att placera hos förvaltare som tar ett aktivt hållbarhetsansvar. Detta oaktat så tror jag att initiativet är ett bra sätt att lyfta frågan, med ett tydligt signalvärde till företagssfären.
Enligt Carbon Disclosure Project går stora företags klimatarbete för långsamt för att nå uppsatta mål.
En närmare titt på de individuella mål som världens 100 största bolag satt upp ger ett kombinerat mål om minskade utsläpp av växthusgaser på 1,9 % per år. Det är knappt hälften av de 3,9 % per år som skulle krävas för att de totala utsläppen ska minska med 80 % till 2050, mätt från 1990 års nivå – det som den internationella klimatpanelen IPCC menar är nödvändigt för att undvika allvarliga klimatförändringar.
I rapporten ”The Carbon Chasm” skriver Carbon Disclosure Project att om inte företagen börjar öka tempot kommer målet om 80 % att uppnås först 2089, vilket kan få dramatiska konsekvenser.
Yttermera problematiskt är att de flesta företag inte satt upp mål som sträcker sig längre än till 2012; få tycks ha siktet inställt på en horisont längre fram i tiden. Troligen väntar många bolag på vad Köpenhamnsmötet kan tänkas ge vid handen.
Men, lilla snigel akta dig! Klimatansvar är inte bara en börda att bära på ryggen, det är en möjlighet till effektivisering, innovation, och ledarskap. Dags alltså att höja blicken och öka steglängden.
Är ansvarsfulla investeringar på väg att lämna sin status som nischmarknad för de specialintresserade hållbarhetsivrarna, för att istället bli finansiell vardagsmat?
Enligt en ny rapport från Robeco Investment Management och Booz & Company, kommer ansvarsfulla investeringar att utgöra 20 % av den totala mängden investerat kapital i världen år 2015. Det kan jämföras med år 2007 då motsvarande siffra var 7 %.
Med ”ansvarsfulla investeringar” avses här en investeringsprocess som tar hänsyn till sociala och miljömässiga konsekvenser och som även ser till governance-frågor.
Trenden mot en ”mainstreaming” av den här typen av investeringar drivs, enligt rapportförfattarna, av en ökande medvetenhet om CSR i företagssektorn, ökande priser på energi och råvaror, ett växande medieintresse för miljöfrågor och socialt ansvar, samt lagstiftning som gynnar ansvarsfulla investeringar.
I dagsläget står pensionsfonder och andra institutionella ägare för merparten av ansvarsfulla investeringar, men rapporten förutspår att privatmarknaden kommer att öka sin andel, motiverade av frågor som cleantech, klimatförändringar och vatten.
Värt att notera är förstås att rapportförfattarna inte är någon oberoende part i sammanhanget; Robeco är en fondförvaltare och Booz & Co en konsultbyrå, som förstås har allt att vinna på en växande marknad inom det här området; men intressant läsning är det alltjämt!
Rapporten, som bär titeln Responsible Investing: A Paradigm Shift , finns att ladda ner här.
På Financial Times mycket läsvärda Brysselblogg har Tony Barber listat de 5 punkter han anser ska vara toppprioriteringarna för den kommande EU-kommissionen, de tre översta är följande:
1. Vikten av att försvara, och om möjligt en förstärka EU:s inre marknad. Detta är den Europeiska unionens ryggrad och utgör grunden för EU:s kollektiva tyngd i världen.
2. Konstruktiva reformer av EU:s finansiella reglering. Barber betonar ”användbara” regler, eftersom de lagförslag som lagts fram hittills enligt honom spänner från såväl mycket bra till mediokra.
3. En tydligare definition av kommissionens politik för klimatförändringarna och energisäkerhet. Barber vill bl.a. att kommissionen ska utse en ”super-kommissionär” för energi och klimatförändringar.
Min undran är dock om punkt 2 och 3 behöver vara två separata punkter? I viss mån bör förstås delar som rör reglering av finansmarkandens struktur och villkor behandlas avskilt från andra politiska områden, men på ett generellt plan bör regelsystem som ska främja stabila och hållbara finansmarknader utformas så att det också främjar en hållbar utveckling i samhället i stort. Detta är också en tanke som Pontus Schlutz verkar vara inne på. Han har spikat 10 teser i ett kapitalistiskt manifest, där den 4e punkten belyser att om kapitalismen ska bli samhällsbärande måste kapitalisterna också ta samhällsansvar.
Ödets ironi har dessutom gjort att vi har kunnat läsa om vikten av att hitta långsiktiga lösningar för våra samhällen och marknader samma vecka som det rapporteras om rekordbonusar på Goldman Sachs. Om vinsten håller i sig betyder det att banken kommer att betala ut i genomsnitt över 6 miljoner kronor till sina 29 400 anställda. Det är nytt rekord och högre än under boom-åren. Men bonusfesten väntas väcka stark kritik i USA, enligt FT eftersom Goldman Sachs tvingades ta emot 10 miljarder dollar i statligt stöd för att klara sig igenom krisen. Amerikanska politiker menar att det inte räcker med att banken betalat tillbaka de miljarder de erhöll i statsstöd. Eftersom det stora risktagandet ses som en orsak till finanskrisen som skapat en global recession, måste bankerna inse att de inte kan fortsätta som vanligt och agera som före krisen. Det riskerar att utlösa ett folkligt uppror.
Men varför används inte bonuspengarna – eller i alla fall en del av dem – till olika projekt för att främja hållbara lösningar för företaget och samhället i övrigt, istället för att enbart ge extra kontanter till de enskilda medarbetarna?
Det behöver inte betyda att de enskilda anställda inte främst ska gynnas av dessa satsningar. På WWF:s hemsida finns tipps om hur vi enskilda kan agera klimasmart. En av punkterna är t.ex. att: Jobba hemifrån om du kan – då slipper du resorna till och från jobbet och får dessutom mer tid över till annat. Att företag satsar extra pengar på att ta utforma organisationsformer och system för att gynna distansarbete verkar således som en satsning som gynnar såväl de enskilda medarbetarnas möjlighet till flexibilitet och vårt klimat. Ett annat område som bör utvecklas är de produkter och tjänster inom finansiella sektorn som inte finns ännu. Även om banker och försäkringsbolag har jobbat aktivt med hållbarhetsprodukter under de senaste åren vilket bl.a. kan illustreras med Swedbanks Världsnaturkort (Varje gång du betalar med Världsnaturkortet skänker banken 50 öre till Världsnaturfonden WWF) samt olika former av miljöbils- och vindkraftslån, så känns det som om potentialen på detta område är mycket större. Här kanske banker, finansinstitut och försäkringsbolagen ska snegla på en av de populäraste arbetsplatserna enligt svenska studenter – nämligen Google. På Google får alla medarbetare använda 20 procent av arbetstiden för att satsa på egna projekt. En idé skulle därför kunna vara att låta medarbetarna driva kreativa projekt inom finansiella tjänster – där hållbarhet ur både ekonomiskt, socialt och ekologiskt perspektiv är en ledstjärna.
Nya klimatsmarta lösningar inom finanssektorn kan gynna samhället på flera sätt, bl.a. genom att ge upphov till nya gröna jobb och förstås bidra till en bättre miljö. Det borde också ge bättre argument för politikerna att ställa upp även nästa gång om bankerna i framtiden skulle hamna i en situation där de blir tvungna att gå till staten och be att få låna skattebetalarnas pengar.
Det mest intressanta med den här rapporten är inte allt som upprör i bolagets exploatering av miljön och understöd till militären; historien är redan alltför välbekant. Det som står ut här är istället att organisationerna väljer att vinkla den här nyheten till en fråga för AP-fonderna. Rubriken på pressmeddelandet lyder Svenska AP-fonder försöker påverka kritiserat gruvbolag. Organisationen välkomnar pensionsfondernas påverkansförsök, samtidigt som man påpekar att det finns en bortre gräns där man hellre bör sälja av innehavet om ingen förändring sker.
Även SVT:s Uppdrag Granskning har nyligen intresserat sig för AP-fonderna och deras förhållningssätt till ”smutsiga” bolag. I reportaget anades att journalisten tyckte att AP-fonderna hellre helt borde avstå från att äga vissa bolag än att försöka påverka dem att bli bättre.
Vidare skrev SvD häromdagen om AP-fondernas innehav i oljebolag, och menade i en kommentar att fonderna istället borde satsa mer på företag som framställer miljövänligare energi.
Den här sortens uppmärksamhet sätter förstås tryck på AP-fondernas gemensamma etikråd att visa vad de kan lyckas åstadkomma med sina försök att påverka portföljbolagens hållbarhetsarbete.De årliga rapporterna från rådet är en bra början, men mitt tips är att vi kommer att få se betydligt mer information på det här temat inom de närmsta åren, för att fondernas påverkansarbete ska uppfattas som berättigat. Den hypotesen bygger förstås på att AP-fonderna vässar sitt arbete ytterligare – de behöver bli ännu mer aktiva i att utmana sina portföljbolag att höja ribban på CSR-området, och de behöver föra den här typen av dialog med fler bolag.
Värt att notera i sammanhanget är också att AP-fonderna har kritiserats för att deras aktiva förvaltning (som är en strategi för att försöka slå index och därmed få en överavkastning) är för kostsam i förhållande till sitt resultat. Därför är det rimligt att anta att fonderna kommer att öka sin indexförvaltning. Med detta följer också ett minskat utrymme att förändra sitt innehav. Då blir ett mer engagerat ägande i de befintliga portföljbolagen en attraktiv möjlighet för att försöka öka värdet på desamma. Detta kan mycket väl leda till att CSR får ett större utrymme i AP-fondernas förvaltning, som ett sätt att skapa värde och hantera risk. Men det kräver att fondernas analytiker och förvaltare tar ett aktivt tag om frågan i mycket större utsträckning än idag, och lär sig se kopplingarna mellan CSR och värdeskapande.
Ett lästips för den som intresserar sig för AP-fonderna och deras uppdrag att ta hänsyn till etik och miljö i sina placeringar är rapporten från Statens Offentliga Utredning som kom i höstas: Etiken, miljön och pensionerna.
Den spektakulära Swedbanksagan har under de senaste veckorna skördat nya offer. Sparbanksstiftelserna som genom samverkan med Folksam och visar det sig även statliga myndigheter har hamnat i stora problem.
Swedbanks nye verkställande direktör lyckas i snabb takt fälla två oberoende kommentarer som utifrån sett tycks lite märkliga. Rent generellt hävdar han att svenska folket borde binda sina räntor för att inte riskera sin privatekonomi. Vad han inte säger är att historiskt sett är det inte lönsamt för individen att binda sina räntor, däremot mycket lönsamt för banken. Att binda sina räntor är att ta en försäkring. För att ta en försäkring måste kunden betala en premie. Den institution som erbjuder denna försäkring räknar med att tjäna en hacka på affären. Vad den nye verkställande direktören säger är att ni borde köpa våra produkter, men han försöker att få det att framstå som en social välgärning. Det låter som den Electroluxdirektör som tyckte att svenska folket borde köpa nya kylskåp för att spara på miljön. Välartat men lätt genomskådat.
Den andra kommentaren som fälldes var att problemen för sparbanksstiftelserna är ett ägarproblem som inte har med banken att göra. Det är förvisso en intressant utsaga. Om banken går bra får cheferna bonus och om bankerna går dåligt är det ett ägarproblem (och cheferna får löneförhöjning för att kompensera utebliven bonus). Det ska i och för sig noteras att den nye verkställande direktören knappast kan lastas för Swedbanks problem, men det kanske är klokt att fundera ett varv till innan uttalanden av den kalibern.
Att Stålberg nu har satt sig i biktstolen och nästan konstaterar att ledning och styrelse är medskyldiga till Baltikumexpansionen får i sammanhanget ses som ett genombrott i ansvarsfrågan.
För att återgå till rubriken dock. Att Sparbanksstiftelserna har fått problem med sitt för stora innehav av Swedbankaktier är inte ett anonymt problem för en okänd ägare. Allmänheten bör se detta som att det faktiskt är deras pengar som har försvunnit. Sparbanksstiftelsernas kapital är ihopskrapat under ett och ett halvt århundrade utifrån sparbankernas avkastning. Syftet med kapitalet är att skapa samhällsnytta. Det kapital som nu har försvunnit är därmed dina och mina pengar i någon mening. Det finns oändligt mycket att säga och skriva om varför sparbankerna gjorde denna satsning som nu har gått fel. Det var inget självklart val. Vissa av stiftelserna gick inte in i nyemissionen. Det finns också en hel del att säga om moralen i Folksams agerande. Att först agera som en del av rörelsen för att därefter mer eller mindre bokstavligen sätta Sparbanksstiftelserna i stora problem. Varför? På grund av internt tryck? För att chansen fanns? Var finns moralen?
Att dessutom staten har gått in via en statlig enhet som ska garantera export är en historia för sig. Det kan konstateras att det finns stort fog för frågetecken även här.
På ett seminarium som Cision arrangerade i torsdags lyssnade jag till Anna Ryott, insamlingschef på Unicef. Hon berättade många intressanta saker och visade exempel på lyckade insamlingskampanjer från Unicef och deras partners H&M och Ikea.
Vad som dock är problematiskt när representanter för frivilligsektorn talar om företagens ansvar är att deras svar allt som oftast verkar vara att företagen bör utforma huvuddelen av sitt hållbarhetsarbete som sponsring av humanitära organisationer.
Det är att kasta hållbarhetsutvecklingen ungefär 10 år tillbaka i tiden då företagen ”köpte sig fria” genom att göra något snällt vid sidan av kärnverksamheten. Hållbarhetsarbete handlar om att förändra den egna kärnverksamhet och anpassa kärnan till den tid, den miljö, det klimat och det samhälle som vi lever i. Det är självklarheter men kan sägas hur många gånger som helst; det går inte att sponsra sig fri från en icke hållbar verksamhet. Det handlar om att göra det man gör med på ett juste sätt och inte till vilket pris som helst.
Men – det som var härligt på seminariet var att Anna Ryott berättar att svenska företag lägger 54 miljarder om året på CSR och 70% av företagen planerar att öka anslagen under nästa år (Ryott angav inte källan varför inte heller jag kan göra det). 54 miljarder är hyfsat mycket pengar och visar att frågan tas på allvar. Hur bör då dessa 54 miljarder fördelas? Internt eller externt? Miljö? Klimat? Mänskliga rättigheter? HR? Mångfald?
Om man väljer att lägga hela potten internt skulle en topp 3 kunna se ut så här:
- Identifiera klimatpåverkan och minska CO2-utsläppen
- Interna ledarskapsprogram för att öka antalet kvinnliga chefer och chefer med invandrarbakgrund (det är lönsamt)
- Tyliga krav på samtliga underleverantörer, säkra hela leverantörskedjan
Men vad tycker du? Hur bör svenska företag fördela de 54 miljarderna år 2009?
Att socialt entreprenörskap och samhällsentreprenörskap, är buzzwords just nu märktes tydligt när KK-stiftelsen arrangerade ett stort internationellt nätverksmöte för omkring 200 svenska och internationella samhällsentreprenörer. På mötet fanns forskare, aktivister, entreprenörer, kulturarbetare och tjänstemän som alla förenades av en sak, intresset för nya former av gränsöverskridande entreprenörskap.
Det fanns något nyfiket i luften, många ville veta vad är samhällsentreprenörskap, varför uppstår det nu och vem är samhällsentreprenör? Andra som sedan många år arbetat med samhällsfrågor i företagsform och försökt arbeta gränsöverskridande över sektorer, vittnade om att de äntligen känner en tillhörighet, att det nu finns en plattform och en växande skara människor som kallar sig samhällsentreprenörer.
Nätverksmötets inledningstalare, Pamela Hartigan från Skoll centre for social entrepreneurship i Oxford, gjorde en stor pedagogisk insats genom att sätta in begreppet i ett helhetsperspektiv. Hon jämförde, och förvånades över att intresset för samhällsentreprenörskap också växer i Sverige och Norden, tidigare har det mest utvecklats i fattigare länder där samhällsutmaningar är desto större. Men konstaterade att även i välfärdsländer har man börjat förstå att det krävs nya grepp för att lösa de samhällsproblem vi står inför idag.
Andra fokus under dagen var också att se över hur kapitalmarknaden ser på och ser ut för samhällsentreprenörer och hur man till exempel kan arbeta med olika former av partnerskap mellan traditionella företag och samhällsentreprenörer för att brygga över gapet mellan sektorerna.
Michael Moore är i grävartagen igen, och den här gången sätter han tänderna i finanskrisen. Snart är det premiär för nya filmen ”Capitalism: A Love Story”.
