På ett seminarium som Cision arrangerade i torsdags lyssnade jag till Anna Ryott, insamlingschef på Unicef. Hon berättade många intressanta saker och visade exempel på lyckade insamlingskampanjer från Unicef och deras partners H&M och Ikea.

Vad som dock är problematiskt när representanter för frivilligsektorn talar om företagens ansvar är att deras svar allt som oftast verkar vara att företagen bör utforma huvuddelen av sitt hållbarhetsarbete som sponsring av humanitära organisationer.

Det är att kasta hållbarhetsutvecklingen ungefär 10 år tillbaka i tiden då företagen ”köpte sig fria” genom att göra något snällt vid sidan av kärnverksamheten. Hållbarhetsarbete handlar om att förändra den egna kärnverksamhet och anpassa kärnan till den tid, den miljö, det klimat och det samhälle som vi lever i. Det är självklarheter men kan sägas hur många gånger som helst; det går inte att sponsra sig fri från en icke hållbar verksamhet. Det handlar om att göra det man gör med på ett juste sätt och inte till vilket pris som helst.

Men – det som var härligt på seminariet var att Anna Ryott berättar att svenska företag lägger 54 miljarder om året på CSR och 70% av företagen planerar att öka anslagen under nästa år (Ryott angav inte källan varför inte heller jag kan göra det). 54 miljarder är hyfsat mycket pengar och visar att frågan tas på allvar. Hur bör då dessa 54 miljarder fördelas? Internt eller externt? Miljö? Klimat? Mänskliga rättigheter? HR? Mångfald?

Om man väljer att lägga hela potten internt skulle en topp 3 kunna se ut så här:

- Identifiera klimatpåverkan och minska CO2-utsläppen

- Interna ledarskapsprogram för att öka antalet kvinnliga chefer och chefer med invandrarbakgrund (det är lönsamt)

- Tyliga krav på samtliga underleverantörer, säkra hela leverantörskedjan

Men vad tycker du? Hur bör svenska företag fördela de 54 miljarderna år 2009?

Han antyder något som jag hör många tro och säga, men som ingen riktigt kan motivera annat än med magkänsla. CSR-arbetet, miljön, klimatet, etiken och dylika frågor kommer stå som segrare när krisen är över. Hörde någon säga häromdagen ”vi tycker det är viktigt att tjäna pengar, men det är lika viktigt hur vi tjänar våra pengar”. Förhoppningsvis kommer just detta hur att bli nyckeln till att klara de närmsta åren. Eller hur?  

Det gör att vi i dessa rapporteringstider inte bara kan se fram emot maffiga, dyra, tjocka årsredovisningar som bränner massor av papper utan också fina tryckta hållbarhetsrapporter. En lustig sak är att dessa trycka hållbarhetsredovisningar ofta rapporterar om hur mycket företaget sänkt sin pappersförbrukning. Hmmm.

I grunden står två saker: alla vill framstå som duktiga på att ta ansvar för etik och miljö och alla vill framstå som transparanta.

Somliga siffror är lätta att tyda, sjukfrånvaro, andel kvinnor i ledande ställningar etc. – de siffrorna talar sitt tydliga språk. Men t.ex. energiförbrukning och koldioxidutsläpp blir fullständigt omöjliga för en lekman att tyda. Exempelvis Vattenfall har en superseriös hållbarhetsredovisning som säkert är kanon men ögonen går i kors när jag kommer till ”energy use”. Pröva själv här.

Det är bra att vi företag rapportera hur hållbart vårt företag är. Men vi måste rapportera så folk förstår! Nu vädjar jag. Ge mig en riktigt grymt bra hållbarhetsredovisning som inte ögonen går i kors av, som gör att alla förstår vad företaget uppnått, vad de behöver fokusera mer på och vilka av sina mål de faktiskt nått. Som tydligt kommunicerar hur ledningen på lång och kort sikt avser göra sitt företag mer hållbart.

Den som kan ge mig ett bra tips får en lunch.

Af Sandeberg konstaterar att finansbraschen, precis som så många andra branscher är oerhört mansdominerad och är övertygad om att Lehman Sisters hade gått ett annat öde till mötes om det funnits. Men frågan är om ansvarskänsla egentligen är könsbestämd, eller om det helt enkelt bara är så att mångfald skapar ett mer reflekterande klimat och höjer taket (och då syftar jag på samtalets tak och inte bonusens). För visst är finansbranchen mansdominerad, men likriktningen är inte bara könet. Männen som bestämmer är också vita, kommer från samma kultur, har pluggat på samma skolor och är ungefär lika gamla.

Förhoppningsvis kommer vi ur denna finanskris som en bransch som speglar vårt samhälle lite mer än idag.  

I princip alla större aktörer på den svenska finans- och försäkringsbranschen erbjuder kunderna en eller flera etiska fonder, somliga i stor utsträckning och andra mer som ett hobbyprojekt. På detta sätt läggs ansvaret helt på kunden, ”välj etik eller inte”. Mycket sällan konkretiseras vad det innebär att inte välja en etisk fond, tex. att sparpengar placeras i tobaksbolag, företag som tillverkar klusterbomber eller bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Genom FNs principer för ansvarsfulla investeringar breddas fokus till hela investeringsportföljen – och ansvaret förflyttar sig därmed från kundnivå till företagsnivå. Istället för att be kunden välja har pensionsbolaget eller banken redan gjort det åt kunden, genom en etisk och miljömässig lägstanivå.

Genom en väl kommunicerad SRI-policy som gäller alla egenförvaltade medel tar företaget själva ställning i sociala och miljömässiga frågor – något som borde efterfrågas än mer nu när förtroendet för finansiella aktörer av förklarliga skäl skakar något.

Som kund vill jag veta min banks lägstanivå i etiska spörsmål – inte hur långt de kan gå i en enskild etisk fond. Är jag ensam om det?