I förra veckan kunde vi även läsa på SIND att det finns förväntningar på att försäkringsbolagen ska betala för skador i samband med sjönära boende. Försäkringsförbundet har för branschens räkning i samband med Klimat- och sårbarhetsutredningen framfört att om ett bostadsområde gång efter annan utsätts för översvämning kommer bolagen först att höja premien och därefter – om skadorna blir alltför stora eller frekventa – avstå från att meddela försäkring. Redan i dag förekommer omfattande regresser på översvämningsskador från försäkringsbolag mot kommuner för brister i kommunal planering av bl a VA-nät. Kommunerna får nu anses ha kunskap över de konsekvenser som klimatförändringarna medför i form av stigande vattendrag. Inträffar översvämningsskador på nybyggda strandnära fastigheter i områden med översvämningsrisk så kan kommunen räkna med att få stå kostnaden för brister i planeringen.

Det förefaller mycket oansvarigt att bygga bostäder på sådan riskutsatt mark. Om ett helt område drabbas under vintertid kan detta leda till att det inte bara blir svårt att ta sig in i fastigheten, utan elektriciteten kan slås ut med risk för frostskador i lägenheterna. Dessa lägenheter kommer sedan bli obeboliga under en längre tid, lång tid efter det att vattnet sjunkit undan och reparationsarbete kan sättas i gång. Var ska bostadsområdets invånare ta vägen? Det är inte bara de på bottenvåningen som drabbas. Har kommunen ett nytt bostadsområde som är bättre höjdlagt som kan ta mot dessa? Det kan röra sig om flera hundra hushåll som drabbas.
Vad händer med värdet på bostaden? Vem vill flytta dit? Vilken upplysningsskyldighet har kommunerna om risken för skador genemot den som ska köpa sig en bostad i riskutsatt område?

En sak är säkert. Med den ökade kunskapen försäkringsbranschen inhämtat om ökade klilmatrisker kommer det sannolikt bli svårt att finna försäkringsbolag som är villiga att utan omfattande reservationer teckna fastighets- och hemförsäkringar för strandnära bebyggelse i Vänerområdet. Miljövinsterna med att klimatanpassa städer kommer ätas upp av kostnaden för de skador som inträffar när strandnära bostadområden översvämmas.

/Staffan Moberg
Försäkringsförbundet

Den utmaning världen står inför i form av klimatförändringar har med all rätt uppmärksammats i allehanda forum de senaste åren. Till stor del har fokus legat på hur man kan begränsa utsläppen av växthusgaser. Frågan om hur man kan anpassa samhället till de klimatförändringar som är oundkomliga, oavsett hur mycket vi minskar utsläppen, har dock äntligen också börjat diskuteras. Den statliga Klimat- och sårbarhetsutredningen tillsattes år 2005 med uppdraget att utreda hur det svenska samhället kommer att påverkas av kort- och långsiktiga klimatförändringar samt extrema väderhändelser. Utredningen skulle även föreslå åtgärder för att minska svenska samhällets sårbarhet för dessa fenomen. Klimat- och sårbarhetsutredningen presenterade ett delbetänkande hösten 2006, vilket behandlade översvämningsrisker kring Vänern, Mälaren och Hjälmaren, samt sitt slutbetänkande hösten 2007. Klimat och sårbarhetsutredningens del- och slutbetänkande visar bland annat att:• Översvämningsrisken i sjöar och vattendrag ökar betydligt i västra Götaland, västra Svealand samt i delar av Norrland. Bebyggelse och teknisk infrastruktur, särskilt vägar, järnvägar och dagvattensystem drabbas.
• Ras- och skredrisken ökar betydligt i västra Götaland, östra Svealand samt längs med Norrlands kust. Infrastruktur och bebyggelse, men även människoliv, kommer att riskeras.
• Havsnivåhöjningen leder till ökad översvämningsrisk vid kustområden, särskilt i Götaland. I strandnära områden ökar även risken för omfattande kusterosion.

Lyckligtvis finns det åtgärder som kan vidtas för att minska risken för negativa klimateffekter.
Klimat- och sårbarhetsutredningen presenterar en rad förslag på åtgärder, vilka kan minska samhällets sårbarhet. Utredningen föreslår bl.a. att:

• Kommunernas skyldighet att ta hänsyn till risker för översvämningar, ras och skred i den fysiska planeringen bör bli tydligare i lagstiftningen. Kommunernas ansvar för detaljplaner och bygglov utökas till 20 år vad gäller skadeståndsansvar för översvämningar, ras, skred och erosion.
• Särskilda klimatanpassningsdelegationer inrättas på länsstyrelserna. Delegationerna får till uppdrag att stödja kommunernas klimatanpassningsarbete.
• Avtappningsmöjligheterna för Vänern utökas. Detta kan ske antingen genom att en avtappningstunnel byggs eller att större tappning möjliggörs i Göta älv genom ytterligare förstärkningar av älvsidorna.

För att nödvändiga klimatanpassningsåtgärder ska kunna implementeras på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt krävs dock att olika samhällsaktörer i hög grad samarbetar. Privata försäkringsbolag kan initiera och pådriva implementeringen av vissa åtgärder genom att ställa krav på stat och kommuner.

Hushåll med hemförsäkringar är i dagsläget försäkrade mot skador från extrema väderhändelser som översvämning, ras, skred och storm. Försäkringsbolagen gör i dagsläget ingen riskdifferentiering vad gäller olika typer naturskador, något som däremot är vanligt i flera europeiska länder. Det innebär att hela försäkringskollektivet delar på riskpremien avseende naturskador. Fördelarna med detta system är försäkringarna generellt blir billigare, då försäkringsbolagen inte behöver göra kostsamma riskinventeringar i samband med att försäkringen ska tecknas. Nackdelen är att försäkringskollektivet får står för de kostnader försäkringstagare, som utsätter sig för stora risker, ådrar sig. I dagsläget fungerar detta ”solidariska” försäkringssystem, men vad händer om risken för naturskador drastiskt ökar i ett förändrat klimat? Översvämningsrisken för Vänern är ett tydligt exempel på hur situationen kan utvecklas. Risken för att Vänern översvämmas är överhängande redan i dagsläget. I ett framtida klimat kommer återkomstiden för ett hundraårsflöde, d.v.s. ett högt vattenflöde som sannolikt inträffar en gång eller oftare per hundra år, kanske ha minskat till 20 år. Risken för översvämning kommer med andra ord att femdubblas. Skadekostnaderna för en översvämning, motsvarande ett hundraårsflöde, beräknas i dagsläget uppgå till 10,5 miljarder, exklusive indirekta kostnader. En stor del av dessa kostnader utgörs av skador på privata bostäder.

Kommer försäkringskollektivet vara lika villigt att solidariskt fördela kostnaderna för att försäkra hushåll mot naturolyckor när risken, och därmed antagligen även kostnaderna, femdubblas? En kvalificerad gissning är att solidariteten inte sträcker sig hur långt som helst, utan att krav på åtgärder gör sig gällande. Försäkringsbolagen bör i ökad grad villkora tecknandet av försäkringar. Försäkringsbolagen kan t.ex. tydligt markera att bostäder vilka byggts på mark vilken är olämplig för bebyggelse, då risken för naturolyckor är överhängande, inte kommer erbjudas hemförsäkring såvida inte nödvändiga förebyggande åtgärder vidtas. Genom att i ökad grad villkora tecknandet av försäkring kan försäkringsbolagen pådriva klimatanpassningsarbetet. Kommuner och stat kommer att tvingas vidta anpassningsåtgärder för att inte bli mål för allmänhetens missnöje.

Svenska försäkringsbolag måste samtidigt bli mer medvetna om vilka offentliga aktörer som ansvarar för vad, och veta hur man påverkar dessa aktörer. Privata aktörer är många gånger inte medvetna om vad som är statligt- och vad som är kommunaltansvar. Ofta används begreppet ”staten”, lite diffust, när man pratar om offentliga aktörer. Denna hopblandning av offentliga aktörer får konsekvensen att kritiken, mot att nödvändiga åtgärder inte vidtas, blir missriktad och inte får avsedd effekt. Inom den offentliga sfären pågår en ständig kamp mellan stat och kommuner om vem som ska ansvara för vad och, kanske ännu oftare, vem som ska betala för vad. Vänern kan återigen fungera som ett illustrativt exempel. Samtliga aktörer, stat såväl som berörda kommuner, är överens om att avtappningen från sjön måste öka. Föga förvånande har man dock olika syn på vem som bör finansiera åtgärderna. Ska kommunerna som ger bygglov betala, eller ska staten som har det övergripande ansvaret för rikets säkerhet betala? Genom att öka sina kunskaper om vem som ansvarar för vad kan försäkringsbolagen rikta mer specifik och därmed mer verkningsfull kritik mot offentliga aktörer. Förhoppningsvis medför detta att den offentliga sektorn får en injektion av den effektivitet som oftare förknippas med den privata än den offentliga sektorn.

Storbritannien kan i detta avseende fungera som ett föredöme. I Storbritannien har staten och försäkringsbolagen ingått ett avtal, ett s.k.. ”Statement of Principles” om hur man ska man hantera riskerna för översvämning. Avtalet stadgar i korthet att försäkringsbolagen lovar att erbjuda samtliga hushåll i Storbritannien försäkring mot översvämning mot att staten lovar att vidta nödvändiga förebyggande åtgärder. Storbritanniens förvaltningssystem, med direkt ministerstyre, erbjuder vissa handlingsmöjligheter som inte är möjligt i Sverige, med vårt decentralistiska förvaltningssystem men den principiella idén är dock lovvärd och intressant även för svenska förhållanden. Systemet pådriver utvecklingen då försäkringsbolagen kan initiera och pådriva anpassningsåtgärder genom att vägra erbjuda försäkringar i vissa riskområden, såvida inte nödvändiga förebyggande åtgärder vidtas.

Klimatutmaningen erbjuder nya och spännande affärsmöjligheter för försäkringsbolagen. Verksamheter som i dagsläget inte har något försäkringsskydd mot naturolyckor, t.ex. är mycket kommunal infrastruktur i dagsläget inte försäkrad, kommer i framtiden, i takt med ökade skadekostnader, säkerligen ändra uppfattning. För försäkringsbolagen finns det dock all anledning att vara ansvarstagande och inte i för hög grad profitera på den allmänna upplevda riskutsattheten för naturolyckor, extrema väderhändelser och klimatförändringar. Paralleller finns till den situation som rådde när miljöskadeförsäkringen infördes 1989. Miljöskadeförsäkringen infördes för skadelidande skulle kunna få ersättning för miljöskador om skadan i inte kunde ersättas av den ansvarige. Vid denna tidpunkt bedömdes risken för miljöskador vara mycket stor. I samband med utvärderingen av miljöskadeförsäkringen (SOU 2007:21) framkom att under den tid försäkringen verkat hade över 250 miljoner kronor inbetalats i premier för försäkringen medan endast en utbetalning, på 6 000 kronor, skett. När Försvarsdepartementet utredde hur kommunernas kostnader i samband med naturkatastrofer skulle hanteras, var försäkringar på den öppna marknaden länge ett lockande alternativ. När kritiken av miljöskadeutredningen kom i dager blev detta alternativ mindre attraktivt då de potentiella försäkringstagarna inte längre hade förtroende för en sådan lösning.

Offentliga såväl som privata aktörer måste verka för att Sverige ska anpassas till ett förändrat klimat. Försäkringsbolagen spelar en av huvudrollerna när det gäller att initiera och pådriva arbetet . Agerar man ansvarsfullt och effektivt tjänar man inte endast pengar utan även det svenska folket.

Philip Thörn
tidigare utredningssekreterare Klimat- och sårbarhetsutredningen
tidigare ämnessakkunnig Försvarsdepartementet