september 6, 2010

Behöver banksektorn ett ”nedrustningsavtal”?

Igår skrev SvD:s Andreas Cervenka att man borde skrota bankernas massförstörelsevapen – och syftade förstås på bankernas trading. Han påpekade i sin artikel att ”medan terrorister av den skäggiga typen ofta väljer att möta undergången tillsammans med sina offer, har deras kostymklädda motsvarigheter i finansbranschen besvärande ofta lindat sina laddningar av derivat och andra explosiva finansiella instrument runt kroppen på kollegor, kunder, aktieägare och skattebetalare medan de själva befunnit sig på betryggande avstånd när det smällt.” Det låter inte särskilt trevligt för oss andra som inte har ett jobb på bankers tradingavdelning. Och det kanske också är en av anledningarna till att Finansinspektionen idag uppger att de ska granska bankernas egenhandel.

Dessa derivat har dock varit aktuella i diskussionerna under de senaste månaderna. Redan i juni beskrev Sven Hagströmer – apropå krisen i HQ Bank – att banken hade sysslat med finansiella massförstörelsevapen som man inte har förstått sig på.

Tidigare idag rapporterade dessutom Affärsvärlden, som citerar en artikel i Bloomberg News, att Goldman Sachs planerar att lägga ned sin handel i egen bok, det vill säga enheten Principal Strategies. Nedläggningen ska vara en anpassning till den nya finansiella lagstiftningen i USA.

Däremot har denna trading inte kommenterats i någon större utsträckning av representanter från bankerna. Det är lite förvånande, eftersom eventuella regelförändringar i hög grad skulle påverka hur de får hantera sitt kapital. Kanske är det dags för ett ”finansiellt nedrustningsavtal” inom banksektorn? Om inte annat skulle ett initiativtagande från bankerna egen sida när det gäller bankernas trading antagligen öka deras möjligheter att själva påverka utformningen av reglerna för bankers egenhandel än om frågan helt överlämnas till politikerna samt tjänstemännen på Finansdepartementet och Finansinspektionen.

Petra Wahlstrom
Translate:
augusti 19, 2010

Kan finanskrisen leda till en renässans för lokalbanken?

Svenska Dagbladet skrev igår att för de alternativa bankerna i Sverige har kristiderna varit goda tider. I artikeln intervjuades Annika Laurén som är vd på Ekobanken. Banken bygger sin affärsidé på att de som sparar sina pengar där ska vara säkra på att de används till projekt som bidrar till ett hållbart samhälle – ekologiskt, socialt eller kulturellt. De erbjuder bara in- och utlåning, ingen placering i finansiella instrument, och de lånar inte upp pengar på någon finansmarknad för att låna ut, och är därför befriade från krisproblemen.

Enligt Annika Laurén såg de en tillströmning av nya kunder när krisen bröt ut 2008.  Främsta argumenten som folk använder för att gå med i banken är att de tycker att det är skönt med en bank som inte finns till för att någon annan ska tjäna pengar på dem.

Denna begynnande trend med ökat intresse för alternativa banker kan man även se i USA. Där har Arianna Huffington, grundare av den stora bloggtidningen ”Huffington Post”, varit med och dragit i gång the ”Move your money” movement. Move your money-rörelsen är en ideell kampanj som uppmanar enskilda och institutioner att flytta sina pengar från landets största Wall Street banker och sätta in de på lokala banker eller finansinstitut istället.

I ett blogginlägg på Huffington Post skriver, ekonomikolumnisten Don McNay, att USA fick välja mellan en finansiell hjärtattack eller en finansiell cancer, och den amerikanska regeringen valde det senare. Han menar dock att det fick till konsekvens att medan de som arbetar på Wall street upplevde en ”dip” i ekonomin så föll de vanliga människorna på gatan hela vägen ner till botten och har stannat där sen dess.  Don McNay uppmanar därför sparare och placerare att överge jättarna på Wall Street genom att flytta sina pengar till lokala banker och finansinstitut, dels för att rösta med fötterna och visa sitt missnöje med hur de stora bankerna har agerat, dels för att det är troligare att de lokala bankerna kommer försöka sprida ut mer pengarna i lokalsamhället eftersom de inte har några miljonbonusar som ska delas ut till de själva.

Här i Sverige kunde de 64 fristående sparbankerna i Sparbankernas riksförbund dessutom konstatera att medan flera av de stora affärsbankerna i Sverige gjorde miljardförluster under 2009 blev den sammanlagda vinsten för de fristående sparbankerna över två miljarder kronor.
En möjlig konsekvens av finanskrisen skulle därför kunna bli en renässans för den lokala banken – om än i begränsad utsträckning. Där visserligen inte vinsterna är lika höga under de goda tiderna, men där spararna slipper uppröras över det de anser vara oskäliga bonussystem eller riskerar att behöva rädda banken via skattsedeln i kristider.

Petra Wahlstrom
Translate:
augusti 8, 2010

Miljöfonder utan krav och kontroll

Veckan Affärer skrev förra veckan om att tio procent av alla fonder inom PPM är miljömärkta och på Pensionsmyndighetens hemsida står att myndigheten ställer krav på hur fondbolagen hanterar sina placeringar. Men när VA frågade Pensionsmyndighetens pressekreterare Kristina Kamp om vilka kraven var så svarade hon att de inte ställer några särskilda krav eller gör några specifika granskningar av fonderna. Det innebär alltså att miljöfonder mycket väl kan investera i alla globala oljeföretag.

Samtidigt menade Torbjörn Isacsson i en krönika förra veckan att de svenska fondförvaltarna länge har fört spararna bakom ljuset med sina så kallade miljö- och etikfonder. Han kritiserade också fondbolagens argument att fondförvaltarna sätter press på bolag som inte sköter sig, för att på så sätt genomdriva förbättringar. Enligt Isacsson påminner i praktiken ett svenskt fondbolags inflytande på en internationell oljegigant mer om en oljedroppe i Atlanten än de massiva effekter som Shell har i Nigerdeltat, eller BP i mexikanska golfen. Han uppmanade därför fondspararna att ställa hårdare krav på förvaltarna – eller byta fond.

Frågan är dock hur kunderna ska kunna hitta de miljö-etiska fonder som placerar pengarna på ett sätt som de anser är förenligt med miljö-etiska principer i dagens enorma fonddjungel. För två år sen lät Pensionsmyndigheten analysföretaget GES Investment Services göra en bedömning av de miljö-etiskt märkta fonderna. En liknande analys ska upphandlas av myndigheten i höst. Kanske kan denna nya analys ge lite vägledning för de kunder som vill veta vilka bolag som spararnas pengar faktiskt placeras i.

Petra Wahlstrom
Translate:
augusti 2, 2010

Skillnad på snälla och ansvarstagande företag?

I en krönika i SvD Näringsliv skriver Olle Nygårds att snälla företag inte existerar. Mot bakgrund av de nya globala riktlinjerna för Corporate Social Responsibility (CSR), som ska sammanfattas i standarden, ISO 26000, skriver Nygårds att storföretagen redan har en alltför splittrad självbild. Å ena sidan lägger företagen ner resurser på viktiga förmåner för de anställda, som subventionerade gymkort, ergonomiska kontorsmöbler och näringsanpassade menyer i matsalen. Å andra sidan är företagets vd och toppsäljare ute i världen och enbart fokuserar på en sak  – att sälja, dvs tjäna så mycket pengar som möjligt. Och på dessa säljmöten är varken ergonomer eller dietister med. Nygårds slutsats är därför att när företag låtsas vara goda är det lika mycket hyckleri som att låtsas att wrestling är en sport utan koreografi.

Samtidigt påpekar, dock Bengt Mattson som arbetar som CSR- och miljöchef på Pfizer AB, i ett blogginlägg att även om  han i stort håller med Nygårds resonemang om att företagen har som främsta uppgift att tjäna pengar så är det viktigt att komma ihåg att det inte betyder att socialt och miljömässigt ansvarstagande företag inte skulle existera. “Snällism” och CSR-arbete är inte samma sak. Han påpekar också att den största delen av ett modernt CSR-arbete idag är väl integrerat i den direkta affären. Företagen skall tjäna pengar, men det går att göra gott för samhället samtidigt.

Nygårds avslutar sin krönika med att konstatera att alla älskar en målskytt. Även om den spelar fult. Och det brukar förvisso stämma, men samtidigt skulle man kunna hävda att målskyttens prestation bara kommer bli riktigt stor om man även lägger till en viktig pusselbit – nämligen ett samhälle som fungerar väl och därmed ger förutsättningar för många människor (dvs en en stor publik) att lägga sina pengar, sin tid och sitt engagemang på att följa matchen och bry sig om resultatet.

Petra Wahlstrom
Translate:
juli 7, 2010

Spännande rapport om välfärdens framtida finansiering

På ett mycket välbesökt seminarium i samband Almedalsveckan i Visby presenterade igår
tankesmedjorna Arena Idé och Timbro sin slutrapport Vi har råd med framtiden. Rapporten har författats av en kommission, som tankesmedjorna har tillsatt för att lyfta upp frågan om framtidens finansiering av välfärden. Kommissionens arbete har letts av f d statssekreteraren, Per Borg.

I kommissionens rapport konstaterar man att medborgarnas efterfrågan på vård och omsorg ökar mer än vad dagens skattefinansiering klarar. En bit in på 2020-talet kommer ett ansenligt finansieringsgap uppstå. Det gäller därför att prioritera vilka behov som är så angelägna att de ska finansieras offentligt. Dessa ska gälla alla medborgare och ingå i ett offentligt åtagande, som ska vara tydligt, förutsägbart och begripligt. Samtidigt anser kommissionen i sin rapport att det som inte faller inom det offentliga åtagandet blir medborgarnas eget ansvar, ett ansvarstagande som ska underlättas och inte försvåras.

I de efterföljande kommentarerna så poängterade först folkhälsominister, Maria Larsson (kd), att man på socialdepartementet har gjort beräkningar som visar att vi i Sverige skulle kunna få fram stora belopp genom effektiviseringar inom hälso- och sjukvård samt äldreomsorgen. Samtidigt invände Ylva Johansson (s) starkt mot den delen av rapporten som talar om medborgarnas eget ansvarstagande och möjligheten att komplettera de offentliga tjänsterna med egna försäkringar eller andra privata betalningslösningar.

Vid seminariet påpekade även kommissionsledamoten Jens Magnusson, som också sitter med i SInd:s inspirationsråd, att även om man har pratat om att vi behöver arbeta längre i flera decennier nu, så har den faktiska pensionsåldern bara höjts marginellt de senaste 30 åren. Det innebär att även om politikerna ofta pratar om att en lösning på detta problem är att vi ska arbeta längre, både genom att människor ska komma ut på arbetsmarknaden tidigare samt stanna kvar i arbetskraften längre innan de går i pension, så ville rapportförfattarna ändå betona inga finansieringslösningar bör förkastas innan man har analyserat dem djupare, inklusive privata finansieringslösningar som ett komplement till att finansiera välfärdstjänster i framtiden.

Det var tydligt på seminariet att detta är en mycket ideologiskt fråga, men oavsett om vad deltagarna tyckte om rapportens slutsatser så var de alla överens om att frågan om välfärdens framtida finansiering är väldigt viktig och bör lyftas högre upp på den politiska dagordningen. Och på denna punkt har Borgkommissionen givit ett spännande bidrag till den kommande debatten.

Petra Wahlstrom
Translate:
juni 21, 2010

Problem med enkla riskmått när det osannolika inträffar

Just nu pågår en spännande diskussion om risker och riskanalyser inom såväl traditionell media som på ett antal bloggar.
Per Lindvall frågar i en analys idag i SvD Näringsliv om banker ens vet vad risker är. Han konstaterar att de personer som har till yrke att förvalta eller handla med andras pengar anser att begreppet risk är volatiliteten, standardavvikelsen, men Per Lindvall tycker istället att riskmått bör fokusera på huvudfrågan: nämligen risken att göra en permanent förlust på sin investering. Det riskmåttet är dock svårt att sätta en siffra på.

Richard H Thaler är inne på samma spår som Per Lindvall i en krönika i New Your Times (11/6) för han anser att eftersom oljeutsläppet i Mexikanska golfen följer hack i häl på den finansiella krisen kan man urskilja ett giftigt recept för katastrofer. Ingredienserna består av risker som felaktigt tros vara försvinnande små, komplicerad teknik som inte förstås fullt ut av antingen ledningen eller tillsynsmyndigheter, och knepiga relationer mellan företag som inte vet hur mycket de kan lita på sina partners. Han menar att dessa faktorer kan förklara kriserna för både försäkringsbolaget AIG under finanskrisen och dagens kris för BP.

Thaler får dock till viss del mothugg av ekonomiprofessorn Rajiv Sethi som i ett inlägg på sin blogg betonar att det kan det uppstå en betydande tidsskillnad (tidslagg) mellan det tillfälle då man beslutar att ta en risk och inträffandet av en katastrof. Under tiden mellan dessa två händelser (dvs. accepterandet av risken och inträffandet av en katastrof), kommer de som accepterat risken att generera ovanligt höga vinster och samtidigt sätta sina mindre risktagande konkurrenter i den svåra situationen att antingen följa deras exempel eller acceptera en successivt minskande marknadsandel. Det resulterar i ett flockbeteende där hela branscher agerar som om de alla har samma förväntningar som de som är allra mest optimistiska. Rajjiv Sethi menar därför att det snarast är konkurrenstrycket som gör att företag agerar på detta sätt, och handlingarna utförs ofta mot deras bättre vetande.
Läs resten av inlägget här.

Petra Wahlstrom
Translate:
juni 8, 2010

Håller det svarta guldet på att bli till sand?

SvD Brännpunkt skriver idag ett antal företrädare för både näringslivet och miljöorganisationer att oljeutvinning av oljesand i Kanada är på väg att bli världens största planlagda miljökatastrof. Ägarna har därför all anledning att avstå, särskilt med katastrofen utanför USA i färskt minne.

Dessutom meddelade ju Nordea igår att banken rensar ut sina innehav av aktier i oljebolaget BP från sina fonder och sätter stopp för framtida investeringar i BP. På Nordeas hemsida skriver man att totalt omfattas ett 20-tal Nordeafonder av BP-utrensningen.

Samtidigt pågår en diskussion om oljans roll i världsekonomin, bl.a. i samband med ABCDE-konferensen (31/5-2/6), förkortningen står för Annual Bank Conference on Development Economics. I år var Sverige värd för konferensen och man lyckades samla många prominenta akademiker på området, varav fem Nobelpristagare (Elinor Ostrom, Joseph Stiglitz, Eric Maskin, James Mirrlees och Robert Solow) som tillsammans med beslutsfattare diskuterade ”Development Challenges in a Post-Crisis World”. Läs mer om vad som diskuterades på bloggen Ekonomistas.

Men än mer intressant är Mats Perssons tänkvärda inlägg på samma blogg om Oljeskatter och budgetunderskott (19/5). Han ställer frågan om vad ekonomisk teori har att säga om en skattehöjning på olja och bensin? I sitt svar antar han att världens oljereserver är givna och konstanta. Han menar då att om utbudet av olja på världsmarknaden är ”helt oelastiskt” så skulle en oljeskatt som införs samtidigt av alla oljeimporterande länder inte leda till någon prishöjning för konsumenterna. I stället skulle det pris producenterna får för oljan falla med hela skattebeloppet.  Skatten skulle alltså driva en ”kil” mellan vad konsumenterna betalar och vad producenterna får; detta gör det mindre lönsamt för producenterna att öppna nya oljekällor. Det skulle i sin tur leda till att världens sammanlagda oljeproduktion skulle bli lägre på lång sikt än den annars skulle ha varit. Och enligt skribenten ligger den långsiktiga miljövinsten just här.

Mats Persson skulle därför gärna se att dagens internationella budgetkris blir en katalysator till en samordnad skattehöjning, som kan föra över inkomster från producentländerna till konsumentländerna. På olika internationella krismöten borde dagordningens första punkt därför vara: ”Hur ska vi – inklusive Grekland, Spanien och Portugal – åstadkomma en samodnad höjning av skatten på olja?”
Även om den dagordningsändring som skribenten efterfrågar kanske inte inträffar i närtid är det fortfarande uppenbart att oljans plats i världsekonomin ifrågasättas allt mer, både ur etiska/miljömässiga och mer traditionella säkerhetspolitiska perspektiv.  Frågan som dock uppkommer samtidigt är att om det svarta guldet håller på att bli sand, vad ska vi då ersätta det med? 

Petra Wahlstrom
Translate:
maj 24, 2010

Kanske etiska kvalificeringskriterier är viktigare än uteslutningskriterier?

Det är onekligen en intressant debatt som SvD har initierat genom sina kritiska granskningar av bankers och fondbolagens etiska placeringar. Sasja Beslik kommenterade denna debatt i SvD Näringsliv (18/5) med att det blir allt tydligare att etiska fonder i dag inte motsvarar förväntningarna från omvärlden. Han sa också att svenska fondbolag måste få fram fler integrerade produkter där relevanta miljö- sociala och affärsetiska aspekter är integrerade från början. Det är precis samma resonemang som Gunilla Hjalmarsson hade i sitt inlägg.

I sin mycket intressanta och detaljrika kommentar till mitt förra inlägg om den här frågan skriver Kerstin Grönwall att KPA sorterat bort ett stort antal energibolag innan de valde vilka bolag de skulle placera sina kunders pengar i och att de har en bestämd strategi att bråka med de företag de väljer att investera i. Det låter som ett både väl övervägt och konstruktivt agerande. Men samtidigt verkar det vara svårt att övertyga omvärlden om att det finns en klar och tydlig distinktion mellan vilka bolag som kan anses kvalificerade att ingå i de etiska fondernas aktieportföljer och vilka som inte platsar i dessa aktieportföljer. I en artikel i SvD Näringsliv i dag (24/5) skriver t.ex. Per Lindvall och Torbjörn Isacson att det är direkt pinsamt att KPA gör reklam om miljökämpar i hängmattor, när de i själva verket investerar i oljesandsbolag.

Krönikören Carolina Neurath på SvD Näringsliv skrev i en kommentar (18/5) att det bästa sättet att spara etiskt är att själv sätta ihop en egen aktieportfölj, vilket måste anses vara ett ganska grovt underbetyg till de etiska fonderna eftersom tar betalt för att göra det här åt oss.

I debatten verkar de flesta vara överens om utsållningskriterierna, dvs. vilka bolag som absolut inte bör ingå i etiska fonders aktieportföljer t.ex. bolag som tillverkar vapen, alkohol eller tobak samt spelbolag. Utmaningen verkar istället vara att enas om vilka kriterier som bolag ska leva upp till för att kunna kvalificera sig som potentiella investeringsobjekt för de etiska fonderna. Här skulle kanske en mer strukturerad integrering från början av sociala, miljö- och affärsetiska aspekter kunna bidra med en gemensam referensram. Det i sin tur skulle i bästa fall även kunna göra det lättare för kunderna att veta vilka bolag som överhuvudtaget kan komma i fråga för de etiska fondernas aktieportföljer.

Petra Wahlstrom
Translate:
maj 17, 2010

Etisk retorik vs praktik

Den 14e maj skrev SvD Näringsliv om pensionsförvaltaren KPA som profilerar sig som etisk, men investerar i vad som av miljögruppen Environmental Defence har beskrivits som det mest destruktiva projektet på jordklotet. Dagen efter följdes artikeln upp med en liknande artikel som hade rubriken ”Tveksam etik när banken själv får välja” och i artikeln kan man läsa att när reportrarna besökte de fyra storbankerna föreslog de ett flertal fonder som, i likhet med KPA:s, investerar i den hårt kritiserade kanadensiska oljesanden. Och idag har de ytterligare en artikel på samma tema med den ganska uppseendeväckande rubriken ”Miljömärkta fonder investerar i miljöbovar”.

Kort sagt det verkar vara ett glapp mellan såväl bankers som pensionsbolagens retorik och praktik. Eller kanske snarare skillnad mellan företagens retorik och kundernas tolkning av vad det innebär i praktiken.

För ca ett halvår sen skrev Gunilla Hjalmarsson här på Sind om hur europeiska investerare alltmer integrerar Environmental, Social & Governance (ESG)-frågor för att bättre kunna uppskatta företagens framtida avkastning. Hon poängterade då att den svenska modellen riskerar medföra svårigheter för svenska investerare att konkurrera avkastningsmässigt med sina europeiska kollegor – om den inte kompletteras med en integrering av ESG-aspekter i investeringsprocessen.

De senaste dagarnas artiklar har ytterligare understrukit vikten av en mer strukturerad integration av ansvarsfrågorna i placeringarna. Idag verkar det främst vara upp till kunderna att själva läsa på, jämföra och dubbelkontrollera fonder för att se vilka som verkligen placerar pengarna i de bolag som kunden själv anser vara förenligt med etiskt sparande. Det innebär att banker och pensionsbolag förväntar sig en hel del av de kunder som vill ha ett etiskt sparande. De ska vara beredda att satsa ordentligt med tid och själva identifiera de fonder och bolag som verkar använda samma form av definition av ”Etik” som de själva tillskriver det begreppet.

Petra Wahlstrom
Translate:
april 25, 2010

Uppnås hållbarhet bäst med morötter eller myndighetskrav?

Apropå den aktuella bonusdebatten skriver Sasja Beslik i en intressant krönika i senaste numret av Veckans Affärer att han vill ha hållbara morötter som grund för bonusar. Krönikan avslutas med den tänkvärda frågan om det är bonusarna som det är fel på – eller om det är moroten som bör omdefinieras?
Liknande resonemang för Robert G Eccles på en av HBR:s bloggar . Han har noterat att i den aktuella floden av årsrapporter redovisar samtidigt ett växande antal företag – särskilt i Europa och Japan – Corporate Social Responsibility (CSR) eller hållbarhetsrapporter. Tyvärr brukar dock inte de ekonomiska samt hållbarhetsrapporterna addera upp till någonting som är större än summan delarna.

Därmed uppstår frågan hur aktieägare och andra intressenter då ska kunna veta om ett företags engagemang för ett hållbart samhälle också kommer att skapa värde för aktieägarna på lång sikt. Robert G Eccles svar på den frågan är att de årliga ekonomiska och CSR /hållbarhetsrapporterna borde kombineras i något han kallar ”En rapport,” som skulle samla all viktig information om ett företags ekonomiska, miljömässiga och sociala prestationer samt ge en bild över företagets corporate governance och slutligen påvisa relationen mellan dessa olika faktorer.

Eftersom hållbarhet är en sådan fundamental fråga, anser Eccles också att övervakningsmyndigheter borde kräva integrerade ekonomiska- och hållbarhetsrapporter av företagen. En integrerad rapport skulle vara ett sätt att se till att företagen tar en aktiv roll i processen att uppnå en hållbar utveckling.

Både Sasja Beslik och Robert G Eccles belyser vikten av att hitta relevanta och mätbara nyckeltal och indikatorer för att uppnå en långsiktig hållbar utveckling. Däremot har de lite olika angreppssätt. Sasja fokuserar främst på att företagen själva ska kunna identifiera bättre morötter, som gynnar en långsiktig hållbar utveckling både ekonomiskt, miljömässigt och socialt, men Robert tror istället att det enda sättet att få företagen samt investerare att ta tag i de här frågorna ordentligt är genom att myndigheterna börjar kräva det.

Petra Wahlstrom
Translate:

Tidigare