- Antalet kvinnliga riksdagsledamöter har ökat från 49 till 165.(SCB)

- 1970 producerades ca en tredjedel av den svenska elen från olja. 2010 står kärnkraften för ca hälften av elproduktionen. Vattenkraften stod för huvuddelen av resterande del både 1970 och 2010. (SCB)

- Antalet dödade i trafiken har minskat med 70% sedan 1970.(SCB)

- Andelen överviktiga vuxna har ökat från ca 30 %, 1970 till ca 45%, 2010.(SCB)

- Andelen av befolkningen 20-64år som får sin försörjning från offentliga trygghetssystem har ökat från ca 12%, 1970 till ca 20%, 2010.(SOU 2006:86) 

Mycket i den svenska välfärden har förstås blivit bättre sedan 1970 men det är definitivt på tiden att socialförsäkringssystemen ses över och att välbehövliga reformer så småningom genomförs. Det är därför glädjande att den sedan länge aviserade parlamentariska socialförsäkringsutredningen nu kommer till stånd med Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson som ordförande. Bland övriga ledamöter finns många bra personer och valet av Irene Wennemo (LO) som utredningssekreterare lovar gott. 

För snart fyra år sedan presenterade Anna Hedborg slutbetänkandet från sin hyllade socialförsäkringsutredning vars syfte var att skapa ett brett kunskapsunderlag för den parlamentariska utredning som nu är aktuell. Många olika parter har sedan dess krävt att denna utredning ska startas under innevarande mandatperiod, inte minst de tunga fackliga organisationerna. Vid sommarens Almedalsvecka var också framtidens socialförsäkringssystem ett tema för flera seminarier. En positiv slutsats därifrån är att det verkar finnas ett genuint intresse från båda de politiska blocken att inte omedelbart låsa sig i tvärsäkra åsikter kring lösningar, utan istället först försöka enas om problembilden. 

Utredningsdirektiven är relativt öppna och omfattar i princip alla socialförsäkringar relaterade till sjukdom och ohälsa. Även frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ska utredas, vilket främst är ett intresse från alliansens sida. Översynen ska dessutom belysa samspelet mellan de allmänna, de kollektivavtalade och de privata försäkringarna. Eftersom det snart är riksdagsval är det förstås troligt att direktiven kommer att kompletteras vid ett eventuellt regeringsskifte. 

För försäkringsbranschen är kanske arbetsskadeförsäkringen av störst intresse. Direktiven ger här utrymme för helt nya lösningar där även privatisering är ett alternativ. Branschen har därför all anledning att på olika sätt bidra med kunskap och synpunkter i lämpliga former. Utredningen ska pågå till maj 2013.

Jag vill därför återkomma till problemet med de oklara förhållandena för vattenkraften som helt saknats i debatten. Förvisso har dammägare sk strikt ansvar för eventuella skador men utöver detta finns inget ordnat system med tex obligatorisk försäkring eller bestämda krav på ansvarsbelopp etc. Det enda som är säkert är att de ansvarförsäkringar som tecknas för dammbrott inte är i nivå med den skaderisk som finns vid en allvarlig dammolycka. Huruvida staten är beredd att finansiellt träda in i ett sådant fall är obesvarad. Slutsatsen är således att den uppmärksamhet som statsmakterna ägnat försäkrings- och ansvarsförhållandena för kärnkraftsindustrin saknar motsvarighet för vattendammarna, vilket är mycket oroande.

Sveriges Kommuner och Landsting har också bedrivit ett ambitiöst program kring välfärdens finansiering och publicerade i förra veckan rapporten ”Framtidens utmaning – välfärdens långsiktiga finansiering”. Rapporten ger ett brett perspektiv och det är intressant att notera att man lyckats nå partipolitisk enighet i den sk programberedningen. I sammanfattningen nämns att man lyckats skapa en gemensam problembild men att det förstås fortsatt råder oenighet kring hur problemen ska lösas. Därför belyser också rapporten ett flertal alternativa lösningar. Genom detta angreppssätt hoppas man att debatten ska komma igång på allvar. Den brandfackla i rapporten som hittills fångat rikstidningarnas huvudintresse(DN och SVD) är slutsatsen att ”välfärdens finansiering år 2035 motsvarar 13 kronor mer i skatt”.    

Ett huvudtema för konferensen var naturligt nog en återblick på de senaste 18 månadernas finanskris där Norge är ett av de länder som drabbats minst. Förutom Norges allmänt goda förutsättningar angavs som ett viktigt framgångsrecept ett gott samspel mellan branschen, myndigheterna och politiken. Många lärdomar från Norges finansproblem i början på 90-talet kunde nu användas.

Ett annat tema för konferensen handlade om samhällsansvar där finansbranschen på ett mycket tydligare sätt än i Sverige tagit gemensamma grepp.

Norge står inför en betydande pensionsreform vilket diskuterades i en specifik session. Detsamma gällde skadeförsäkringens framtid som innehöll anföranden avseende förtroendet för branschen, klimatfrågan och idéer till nya försäkringsområden.  

Det talas allmänt om vikande deltagarsiffror på seminarier och konferenser i kölvattnet av finanskrisen. Det gäller inte Socialförsäkringsklubbens möten. Det kan kanske se ut som en tanke att i lågkonjunkturens spår ökar intresset för socialförsäkring i största allmänhet. Jag tror dock att förklaringen delvis är en annan, även om förändringarna i sjukförsäkringen fortsatt tilldrar sig stort intresse. Huvudskälet är istället att Socialförsäkringsklubbens styrelse, med Svenskt Näringslivs Sofia Bergström i spetsen, ofta lyckas träffa helt rätt i sin strävan att diskutera aktuella samhällsfrågor. Igår var temat ”Åtgärder för sjukförsäkrade som förlorat rätt till ersättning” dvs en genomgång av aktuella samverkansmetoder mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.  Myndigheterna företräddes av sina Generaldirektörer Adriana Lender och Angeles Bermudez-Svankvist. Båda gjorde utmärkt jobb med att förklara hur både nya och gamla samspelsformer är tänkta att fungera. Dessutom gavs en på många sätt uppmuntrande bild av hur resp. myndighet arbetar med att minska de sk utanförskapet. Det är onekligen positivt att det sk ohälsotalet minskat med hela 10 dagar de senaste sex åren.

Den smått tvångsmässigt snabba reaktionen från ministern blev att utredningens förslag inte kan genomföras(ett valår!, min anm.) pga att den resulterar i för stora kostnader(premiehöjningar) för bilisterna. Här kan nämnas att det för normalbilisten handlar om ca en krona per mil vilket inte är mer än normala marknadsmässiga svängningar i bensinpriset. Dessutom var regeringen väl bekant med dessa siffror redan innan utredningen tillsattes 2007.

 Jag ska dock inte polemisera mot regeringen eftersom det är uppenbart politiskt taktiska överväganden som ligger till grund för dess agerande. Däremot vill jag gärna framhålla några av utredningens många förtjänster. Jag har tidigare på sind.nu skrivit om de stärkta incitament för rehabilitering som uppstår vid en utvidgad trafikförsäkring. Utredningen har i hög grad kommit till samma slutsats och förstärker snarast argumenten för detta. Utredningen ser också tydliga fördelar för den enskilde när ansvaret för trafikskadorna kommer att koncentreras till en part, nämligen den skadades försäkringsbolag. På lite sikt antas även detta leda till ökad effektivitet och därmed sänkta administrativa kostnader.

Att genomföra en reform med utvidgad trafikförsäkring är således väl i linje med regeringens strävanden för att minska utanförskapet genom att förbättra de sjukskrivnas möjligheter att återgå till arbete baserat på en välplanerad rehabilitering. På DN debatt idag argumenterar också Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrsson fortsatt för denna linje.

I botten finns ett väl fungerande försäkringssystem genom olika nationella/regionala försäkringspooler. I Sverige finns ”Nordiska kärnförsäkringspoolen” som försäkrar kärnkraftsrisker i Sverige och Finland. I poolerna ingår ett stort antal försäkringsbolag som gemensamt svarar för riskerna inom respektive land/region. För att kunna bära så stora risker som möjligt återförsäkrar poolerna varandra. Trots poolsystemet krävs vid mycket stora skador ytterligare kapacitet från de stater som deltar i det nämnda konventionssamarbetet. Detta ansvar är väl reglerat i förskott.  

2 november 2009 presenterades delbetänkandet SOU 2009:88 benämnt ”Kärnkraft – nya reaktorer och ökat skadeståndsansvar”. I betänkandet föreslås ett skärpt skadeståndsansvar och man ger också förslag till alternativa lösningar för finansiering av detta. Samma dag publicerade DN Debatt ett inlägg från Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson under rubriken ”Sveriges nya kärnkraftverk kommer att subventioneras”. Med tanke på kärnkraftens risker och dess politiska sprängkraft är det förstås sunt att ansvarsfrågorna belyses genom öppen debatt. 

Det är dock värt att komma ihåg att ansvarsläget faktiskt är oklarare för skador som orsakas av ett genombrott från en vattenkraftverksdamm. En studie, som genomfördes av ett antal svenska skadeförsäkringsbolag för ca 15 år sedan, ledde till slutsatsen att de potentiella skadebeloppen från ett dammgenombrott vid någon av de största vattenkraftsdammarna var för stora att bära för den svenska försäkringsindustrin. Detta gäller även vid omfattande inköp av återförsäkringsskydd. Således är skador till följd av dammgenombrott starkt begränsade i svenska försäkringsvillkor. Istället har lagstiftning införts om s.k. strikt ansvar för ägaren till kraftverksdammar. Således kommer dammägaren att bli skadeståndsskyldig för de skador som orsakas av ett dammgenombrott. Problemet med detta är att de potentiella skadorna överskrider både tillgänglig ansvarsförsäkringskapacitet och dammägarnas kapitaltillgång. Dammägarna kan således inte leva upp till det strikta ansvaret vilket borde leda till motsvarande debatt som för kärnkraften. Inom vattenkraftsområdet är det faktiska ansvaret således oklart, inte minst statens. Man kan bara spekulera kring vem som slutligen kommer att betala skadorna efter ett dammgenombrott från en stor kraftverksdamm i Sverige.

Denna typ av undantag gäller också, i vart fall i teorin, även andra våldshändelser där samhället/statsmakterna har huvudansvaret både för händelseutvecklingen och för att skydda sina medborgare på olika sätt. Jag tänker på upplopp och uppror av olika slag och där frågan om försäkringsskyddet ska gälla ibland aktualiseras. Försäkringsbolagen har ofta valt att ersätta skador från begränsade upplopp för att värna den privata försäkringens roll i samhället. Senast det diskuterades att eventuellt undanta denna skadetyp var i samband med Göteborgskravallerna i juni 2001. Slutresultatet blev dock att bolagen ersatte skadorna på försäkrad egendom.

Man kan förstås ställa sig frågan om inte terrorism också är en krigsliknande händelse? Här finns olika tolkningar, men av två skäl är det naturligt att ansvaret för terrorrisker främst ska bäras av staten.

1. Det är omöjligt att beräkna risken för en terrorkatastrof och därmed också omöjligt fastställa en försäkringspremie för denna risk.

2. Endast fantasin sätter gränser för vad en terroristattack kan orsaka i form av skadebelopp.

Den privata försäkringsindustrin kan aldrig teckna risker med ”obegränsade” försäkringsbelopp och därför finns det begränsningar i skyddet för terrorskador särskilt på företagsförsäkringsområdet. Huruvida den svenska staten kommer att ersätta skador som överskrider försäkringsskyddet vid en eventuell terrorhändelse är för närvarande oklart. För att undvika denna typ av oklarhet har ett antal andra länder infört system med särskilda försäkrings-pooler för terrorskador ofta i form av ett samspel mellan stat och den privata försäkringsindustrin.

Följande slutsatser sammanfattar några punkter i rapporten:

- Riskaversion, ömsesidighet och stordriftsfördelar i riskspridning kan förklara kollektiv riskspridning i stor skala, dvs ett statligt ansvar allmänt kallat ”socialförsäkring”.

-Skador till följd av okända risker vars förlopp inte kan påverkas bör staten ansvara för.

-Kända olycksrisker som är påverkbara, förutsebara och/eller försäkringsbara bör inte staten ansvara för.

-Solidaritesfonden ESF inom EU bör kunna utvidgas från att enbart hantera naturkatastrofer till att även dela risker inom kärnkrafts-, kemi- och bioteknikindustrin.

Det jag saknar i rapporten och i dess slutsatser är främst ett resonemang kring statens ansvar vid terrorhandlingar. Dessutom tycker jag att genombrott av vattenkraftdamm borde ha tagits med bland exemplen. Ett dammgenombrott kan leda tilll mycket allvarliga konsekvenser och innehåller dessutom oklara ansvarsförhållanden. Jag kommer därför själv att återkomma till dessa ämnen här på sind.nu.