Titta gärna på inlägget på

http://svt.se/2.22620/1.1628709/mikrolan_-_nu_aven_i_sverige?lid=is_search527895&lpos=1&queryArt527895=mikrofinans&sortOrder52
7895=0&doneSearch=true&sd=47225&from=siteSearch&pageArt527895=0 

En av de mest spännande diskussionerna som fördes var kring definitionen av vad mikrofinans egentligen är i den västeuropeiska kontexten.  Den sedvanliga definitionen är ”tillhandahållandet av anpassade finansiella tjänster till människor i utanförskap”.

Men vad betyder mikrofinans i Europa? Och vad betyder det att mikrofinanstjänsterna ska växa i omfattning? Betyder det att det ska skapas en alternativ sektor med nya institutioner som tillhandahåller finansiella tjänster till människor i utanförskap? Att vi ska bygga ett antal s.k. mikrofinansinstitutioner à la Grameen Bank? Eller betyder det att befintliga finansiella aktörer ska bli mer inkluderande och skapa finansiella tjänster som passar även människor som i dagsläget inte har en relation till etablerade banker och försäkringsbolag?

Jag skulle rösta för det senare. Erfarenheten i Europa är att det är i stort sett omöjligt att få en mikrofinansinstitution lönsam eftersom klienter som befunnit sig i utanförskap ofta behöver inledande stöd och utbildning. Det lysande undantaget är ADIE, en fransk organisation som efter 20 års verksamhet har mer än 20 000 aktiva klienter (www.adie.org).  Men deras modell är svår att replikera. Istället bygger de flesta framgångsrika initiativ på samarbete mellan banker eller försäkringsbolag och ideella stödorganisationer samt myndigheter som tillsammans ger individen de förutsättningar som krävs för att denne ska kunna bli entreprenör eller fullvärdig försäkringstagare eller kanske bara vanlig bankkund.

Vad tycker vi i Sverige? Hur ska vi arbeta för att människor i utanförskap ska få tillgång till de finansiella tjänster som de behöver? Diskussionen fortsätter…

Den 1 juli 2009 blir Sverige ordförandeland i EU. 2010 är the European Year of Combating Poverty and Social Exclusion. En viktig uppgift för Sverige är att bereda dessa frågor. ”Financial inclusion”, är en av många förutsättningar för ”social inclusion”. Vår förhoppning är därför att Sverige, under sitt ordförandeskap, ska vara med och lyfta frågan om tillhandahållandet av anpassade finansiella tjänster till alla, även de som befinner sig i ”utanförskap”.  Låt oss alla vara med och bidra till att frågan om ”financial inclusion” hamnar på agendan och tas på det allvar som den förtjänar.

Senast igår besökte ABC Norrtälje där Roslagens Sparbank samarbetar med Baltic Fem, Arbetsförmedlingen och NyföretagarCentrum i ett spännande initiativ som syftar till att ge arbetslösa möjlighet att starta egna företag. Läs mer eller se inslaget på http://svt.se/2.33538/1.1543626/
mikrokrediter_ska_fa_fart_pa_norrtalje?lid=puff_1543626&lpos=lasMer

Initiativet hade redan tidigare fått uppmärksamhet i Norrtelje Tidning på http://www.norrteljetidning.se//nyheter/artiklar/id/8012

Även SparbanksAkademins pilotprojekt som drivs i samarbete mellan Sörmlands Sparbank, Basta, Neem/MFI, Dagöholm och K.R.I.S. har skildrats i Kyrkornas Tidning i två artiklar

http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/datum/mikrokrediter_
kan_ge_ny_chans_i_livet_0_9237.news.aspx

och

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/
ocksa_sma_lan_kan_ge_stora_mojligheter_0_9236.news.aspx

Läs artiklarna, se inslaget och låt oss hoppas att vi får se ännu mer diskussion kring problematiken! 

I Sverige finns JAK medlemsbank (www.jak.se) som erbjuder lån utan ränta. Problemet är att den avsättning som JAK gör för att omfattas av bankgarantin är placerad i räntebärande papper. Därför är det oklart om de somaliska kvinnorna kan använda sig av JAK.

Istället efterfrågas lösningar som påminner om den som exempelvis Islamic Bank of Britain använder sig av (www.islamic-bank.com). I slutet av 2007 publicerade Helsingborgs dagblad artikeln ”Islamiska lån utmaning för bankerna” (http://hd.se/ekonomi/2007/12/28/troende-muslimer-vill-ha-laan-2/). I denna artikel förklaras lösningen på följande sätt:

”Enkelt förklarat köper banken villan och säljer den sedan till kunden genom avbetalningar. Slutpriset är fast och kunden vet exakt hur stor kostnaden kommer att bli. Under avbetalningsperioden ökar kundens andel av villan samtidigt som bankens minskar. Och istället för ränta på utlånade pengar kommer bankens förtjänst från hyra av kunden som bor i villan under avtalsperioden.”

Problemet i Sverige är att banker exempelvis inte får äga fastigheter och ett avtal om köp av fastighet i framtiden är inte juridiskt bindande. Frågan är också hur många av Sveriges ca 450 000 muslimer som de facto efterfrågar lån utan ränta.

Seminariet och diskussioner som jag fört efteråt har fått mig att fundera på om det finns behov av lånelösningar utan ränta i Sverige. I så fall; kan de legala hindren överbryggas? Är marknaden tillräckligt stor? Det skulle vara spännande att få veta om diskussionen ens förs på affärsbankerna kring denna potentiella möjlighet. Eller har man missat ett helt marknadssegment?

1. När man är under skuldsanering kan man inte driva företag. Detta stämmer inte helt och hållet, men det är sant att det är lite mer komplicerat att driva företag om man är under skuldsanering. Man får inte vara näringsidkare när man söker om skuldsanering och får beslutet. Däremot kan man bli näringsidkare under själva skuldsaneringen. Problemet uppstår om du exempelvis driver enskild firma. Då betraktas företagets överskott som inkomst av tjänst, vilket kan föranleda att dina borgenärer begär omprövning av din betalningsplan även om du inte tar ut pengarna utan vill investera dem i företaget. Hur detta ska hanteras vet inte ens skuldsaneringsenheten. Här måste det utarbetas en ny praxis eftersom det naturligtvis måste vara möjligt att bygga upp ett kapital i ett bolag även under en skuldsanering.
2. Det tar mycket lång tid att få skuldsanering eftersom beslutet måste fattas av tingsrätten. Det beror på vad man menar med lång tid. Den genomsnittliga tiden från ansökan till beslut är 5,5 månader. Det är inte längre tingsrätten som fattar beslut om skuldsanering. Generellt sett fattar Kronofogdemyndigheten alla beslut. Endast i undantagsfall överklagas beslutet till tingsrätten.
3. Man måste ha kontaktat alla man står i skuld till (borgenärerna) innan man kan få skuldsanering. Så var fallet innan lagstiftningen ändrades och proceduren förenklades. Nu kan du kontakta Kronofogdemyndigheten direkt, de gör en annonsering i Post- och Inrikes Tidningar.
4. Man betalar tillbaka till Kronofogdemyndigheten. Tyvärr stämmer inte detta. Man måste själv ansvara för att betala tillbaka till alla enskilda borgenärer (de som man står i skuld till). Det kan innebära att man månatligen måste göra mer än 30 olika inbetalningar till olika personer och institutioner.
5. Man kan få skuldsanering hur många gånger som helst. Detta stämmer inte. Man kan bara få skuldsanering en gång. Därför är det mycket viktigt att man inte ansöker om skuldsanering förrän man känner att man har kommit till en punkt i livet där man inte kommer att dra på sig fler skulder som man inte kan betala.

Men om jag ändå ska säga något så skulle jag vilja säga detta: kundanpassning.

Jag sitter med i styrelsen för Kyrkornas U-fond (www.ufond.org) som är en del av Mikrofinanshuset där även Jamii Bora Scandinavia ingår (www.jamiibora.se). Jamii Bora är en kenyansk mikrofinansorganisation. När upploppen i Nairobi var som värst agerade Jamii Bora medlare mellan stridande grupper. Hjälpte FN med att dela ut nödpaket till befolkningen. Jamii Bora, säger vår styrelseordförande Tomas Brytting, är en extremt kundorienterad organisation. Om kunderna behöver mikrofinans, då tar man fram mikrofinanstjänster. Om de behöver försäkringar, ja då tar man fram skräddarsydda försäkringslösningar som passar invånarna i Nairobis slum. Behöver de bostäder? Då bygger man ett nytt bostadsområde. Och man kan agera medlare eller i nödfall hjälpa internationella organ som inte når utsatta människor. 

Hur gör svenska banker och försäkringsbolag? Ser man det som att banken eller försäkringsbolaget finns där för att ge kunderna de tjänster som de behöver? Eller är kunderna endast ett medel för att förbättra bankens eller försäkringsbolagets nyckeltal? I viss mån är det naturligtvis två sidor av samma mynt – utan kundanpassning, inga kunder och ingen försäljning. Men varför finns det så få arabisktalande banktjänstemän? Hur många erbjuder kundservice på fler än ett språk? Hur många finansiella institutioner har satt sig in i de fördomar som nyanlända kan ha gentemot banker? I vissa länder är det både billigare och säkrare att ordna såväl försäkring som sparande och lån genom privata kontakter. Hur etablerar svenska banker och försäkringsbolag relationer med de stora flyktinggrupperna i Södertälje (och otaliga andra grupper som befinner sig utanför det finansiella systemet)?

Min kanske lite provocerande fråga är: vill bankerna och försäkringsbolagen nå dessa grupper? Eller kan det vara så att det är enklare att arbeta med det som vi slarvigt skulle kunna kalla för Medelklass-Svensson? Kanske till och med mer lönsamt? Anser sig banker och försäkringsbolag ha ett socialt ansvar att tillhandahålla tjänster till alla grupper i samhället eller är deras samhällsansvar bara att maximera sin avkastning på gjorda investeringar? Om man ser det som att försäkringsbolagens och bankernas sociala ansvar faktiskt handlar om att göra det man är bäst på; ge alla människor tillgång till försäkrings- och banktjänster så är det ett uppdrag som förpliktigar. Då krävs en lyhördhet och en kundanpassning. Och för detta krävs relationer med kundgruppen. Ett relationsbyggande som kräver investeringar i rätt personal, rätt kunskap och rätt nätverk.

Vad är rimligt i kontakten med en bank? Vad ska jag som kund kunna kräva?

Min sambo har svensk bakgrund och är utrustad med en ängels tålamod.

På dagarna arbetar jag med mikrofinans. Som en del av detta pilotprojekt har vi tagit fram något som vi kallar för en ”entreprenörsutbildning”, men deltagarna behöver knappast utbildas till att bli entreprenörer. De har akademiska examina och lång arbetslivserfarenhet och är långt mer drivna än mina gamla klasskompisar från Handels. Jag umgås dagligen med en framgångsrik politiker från Libanon, kemi- och civilingenjörer från Irak, en rörmokare med 30 års arbetslivserfarenhet m.fl. Samtliga lever på försörjningsstöd.

Och civilingenjören från Irak vägrar att ringa till kommunen för att stämma av vilka tillstånd han behöver för att starta sitt företag. Han har försökt och de är bara otrevliga mot honom. En annan deltagare är övertygad om att han aldrig kommer att få lån ifrån banken även om det finns en särskild produkt, framtagen speciellt för detta projekt. Tilliten till det svenska systemet är liten efter erfarenheter av tidigare bemötanden.

Varför blir det så här? Varför kan inte den som sitter på andra sidan telefonluren eller andra sidan skrivbordet inse att dessa personer kanske inte talar flytande svenska, men ofta besitter en unik kompetens, fantastisk drivkraft och en vilja att lyckas.  Det är så lätt att förminska personer när språket är ett hinder. Man skulle kunna tro att fler företag skulle inse att i Södertälje bor mer än 10 000 välutbildade, arabisktalande personer som ibland kan tala sex språk eller mer, men kanske inte alltid har helt felfri svenska.

Hur bemöter vi i bankvärlden dessa människor? När min sambo orkar ringa 14 gånger på en dag, eftersom han känner att han faktiskt har rätt till ett respektfullt bemötande, har många andra givit upp för länge sedan. Hur gör bankerna för att locka till sig kunder som i många kontakter med svenska institutioner fått ett så nedlåtande bemötande att man hellre sköter sina angelägenheter själv?

Läs den på http://stockholm.city.se/nyheter/2009/01/12/Han_fick_inte_satta_in_pengar_pa_banken/

Det var en intressant artikel. Jag arbetar ju med mikrofinans med betoning på finansiering av små, nystartade företag som drivs av personer som befinner sig i vad som slarvigt skulle kunna benämnas som utanförskap. Men Taner Bayrak som inte fick sätta in förtjänsten från sin taxirörelse på sitt bankkonto i Nordea är inte ensam om att har problem med att få tillgång till sparandelösningar.

I just Taners fall vet vi inte särskilt mycket om de enskilda omständigheterna och EUs lagstiftning kring penningtvätt är besvärlig även för bankerna. Jag har träffat banktjänstemän som visserligen förstår poängen med lagstiftningen, men också med jämna mellanrum råkar ut för den jobbiga situationen att kunderna upplever att banktjänstemannen ställer kränkande frågor som han eller hon ”inte har att göra med”. Vid penningtransaktioner från utlandet kan man exempelvis ibland behöva tillhandahålla skriftliga bevis på vart pengarna kommer ifrån. Mer information om lagen och vad den innebär finns på http://www.bankforeningen.se/upload/penningtv%C3%A4tt2005.pdf För det mesta ställer lagstiftningen inte till problem, men för den som inte kan de svenska institutionerna kan den innebära mycket krångel.

Det är spännande även i övrigt det här med sparande. Hur kan uteliggare exempelvis förvara sina pengar på ett säkert sätt? I Situation Stockholm läste jag för ett par månader om Grand Central Savings i skotska Glasgow som riktade sig just till uteliggare (läs mer på http://www.situationsthlm.se/sv/Containers/Senaste-numret/Senaste-nummer–136/) I den artikeln beskrevs hur uteliggare ofta drabbas av överfall och rån eftersom de bär omkring med alla sina tillgångar.

Och jag känner en man som har en högt uppsatt position på en organisation och som på fritiden driver ett litet företag. Han har betalningsanmärkningar och kan därför inte få ett sparkonto till sitt företag. Som individ har banken inte rätt att neka honom, men för sin enskilda firma kan han inte få ett särskilt konto.

Det finns stora behov av innovativa lösningar på finansiella tjänster för människor i ”utanförskap”.

PS. På hemvägen läste jag Starta-företag-broschyren (http://www.arbetsformedlingen.se/GO.ASPX?AP=72930&A=72930). Inte lika spännande men fostrande läsning. Det är mycket att tänka på när man ska starta företag.

I den föreslagna modellen har de ideella organisationerna följande uppgifter:
 
• Identifierar entreprenörer
• Ger handledning, stöd och råd samt praktiskt utbildning i nyföretagande och entreprenörskap
• Följer upp de nystartade affärsverksamheterna

Organisationernas ”kollektiva folkrörelsekapital” innebär inte bara en säkerhet för banken
(”grupptryck”), utan organisationssammanhanget kan också utgöra en första marknad för
entreprenörerna. Kanske vill Basta Arbetskooperativ öppna en kafeteria som kan drivas av en entreprenör, kanske ska en byggnad renoveras och då kan den nyetablerade entreprenören anlitas för ett första referensuppdrag. Dessutom har organisationerna en unik möjlighet att ge handfast stöd till individerna. Med andra ord: genom mikrofinans omsätts det kollektiva folkrörelsekapitalet i ”individuellt ekonomiskt kapital.”

Banken gör det man är allra bäst på, det vill säga utformar skräddarsydda finansiella tjänster för entreprenörerna och kan eventuellt bistå med utbildning till organisationerna. Beslut om vilka som ska beviljas lån fattas i dialog mellan sparbanken och organisationerna.

Genom samarbete med myndigheter som Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten och Kronofogdsmyndigheten ges individen bättre möjligheter att starta företaget. På sikt är målsättningen också att skapa en samhällsentreprenörsskola som utformas i samarbete mellan universitet i Stockholmstrakten och de ideella organisationerna.