mars 17, 2009
Ekobanken arbetar med olika sociala projekt. Det är en i grunden samhällsnyttig satsning utan eget vinstintress. Ett annat alternativ är www.jak.se. JAK har under ett antal år arbetat för en bank där sparande och lån hänger ihop. Oscar Kjellberg har under lång tid poängterat betydelsen av att ditt sparande också ska investeras lokalt. Istället för att dit sparade kapital sätts in i redan överkapitaliserade börsföretag på andra sidan jorden är det enligt Oscar bättre att investera dem i nya lokala projekt. Tanken med JAK är att genom ett sparande ska det också finnas möjlighet att låna. Och det räntefritt. JAK har ett annat system än Islamic Banking, som också är räntefritt, men vars system i alla fall innebär att en finansiell institution kan kamma hem pengar på att låna ut pengar. Det kan tyckas som om JAK är ett aningens idealistiskt system, men dess överlevnadsförmåga visar att det finns ett intresse. I vilket fall är diskussionen om användningen av kapital och överkapitaliseringen av vissa affärsidéer av stort intresse.
mars 17, 2009
Den spektakulära Swedbanksagan har under de senaste veckorna skördat nya offer. Sparbanksstiftelserna som genom samverkan med Folksam och visar det sig även statliga myndigheter har hamnat i stora problem.
Swedbanks nye verkställande direktör lyckas i snabb takt fälla två oberoende kommentarer som utifrån sett tycks lite märkliga. Rent generellt hävdar han att svenska folket borde binda sina räntor för att inte riskera sin privatekonomi. Vad han inte säger är att historiskt sett är det inte lönsamt för individen att binda sina räntor, däremot mycket lönsamt för banken. Att binda sina räntor är att ta en försäkring. För att ta en försäkring måste kunden betala en premie. Den institution som erbjuder denna försäkring räknar med att tjäna en hacka på affären. Vad den nye verkställande direktören säger är att ni borde köpa våra produkter, men han försöker att få det att framstå som en social välgärning. Det låter som den Electroluxdirektör som tyckte att svenska folket borde köpa nya kylskåp för att spara på miljön. Välartat men lätt genomskådat.
Den andra kommentaren som fälldes var att problemen för sparbanksstiftelserna är ett ägarproblem som inte har med banken att göra. Det är förvisso en intressant utsaga. Om banken går bra får cheferna bonus och om bankerna går dåligt är det ett ägarproblem (och cheferna får löneförhöjning för att kompensera utebliven bonus). Det ska i och för sig noteras att den nye verkställande direktören knappast kan lastas för Swedbanks problem, men det kanske är klokt att fundera ett varv till innan uttalanden av den kalibern.
Att Stålberg nu har satt sig i biktstolen och nästan konstaterar att ledning och styrelse är medskyldiga till Baltikumexpansionen får i sammanhanget ses som ett genombrott i ansvarsfrågan.
För att återgå till rubriken dock. Att Sparbanksstiftelserna har fått problem med sitt för stora innehav av Swedbankaktier är inte ett anonymt problem för en okänd ägare. Allmänheten bör se detta som att det faktiskt är deras pengar som har försvunnit. Sparbanksstiftelsernas kapital är ihopskrapat under ett och ett halvt århundrade utifrån sparbankernas avkastning. Syftet med kapitalet är att skapa samhällsnytta. Det kapital som nu har försvunnit är därmed dina och mina pengar i någon mening. Det finns oändligt mycket att säga och skriva om varför sparbankerna gjorde denna satsning som nu har gått fel. Det var inget självklart val. Vissa av stiftelserna gick inte in i nyemissionen. Det finns också en hel del att säga om moralen i Folksams agerande. Att först agera som en del av rörelsen för att därefter mer eller mindre bokstavligen sätta Sparbanksstiftelserna i stora problem. Varför? På grund av internt tryck? För att chansen fanns? Var finns moralen?
Att dessutom staten har gått in via en statlig enhet som ska garantera export är en historia för sig. Det kan konstateras att det finns stort fog för frågetecken även här.
december 10, 2008
En tolkning av föregående inlägg är att det finns olika typer av företagande. En ansats är att se socialt företagande som en generationsfråga. En annan är att det krävs olika typer av socialt ansvar beroende på vilken funktion företaget har på marknaden. Utifrån entreprenörens synvinkel kan hela CSR-prylen framstå som rätt konstigt. Mindre företag har i allmänhet vare sig resurser, tid eller plats för CSR. Det är mer rättvist att se det mindre företagets uppgift som att ta sig in på marknaden och helst förnya den. Om Gringo meckar runt på sin marknad, bryter ny mark och får Svensson att sätta kaffet i vrångstrupen så uppfylls både det ena och det andra. De flesta som har en susning om realiteterna för mindre företag inser nog att det inte går att bli för nogräknad med samhällspatoset som ny och liten.
De stora koncernerna har dock en annan uppgift. Utifrån samhällets perspektiv fungerar det inte så lysande om Electrolux/Volvo/Atlas Copco/Sandvik packar ihop verksamheten och drar till ett lågkostnadsland utan att ens släcka lyset. Även om det finns lagar och regler kan det finnas skäl för dessa att ta ett särskilt ansvar om de har 800 anställda på en ort med 5 000 invånare. Det finns till och med skäl att förvänta sig ett ansvar från de som har råd. Här får helt enkelt storföretaget (och dess ägare) vänja sig vid vissa sociala avvecklingskostnader. Som mogen, välbärgad och gammal i gården blir kraven på socialt ansvar större.
december 10, 2008
Carnegiefallet kan ses som ett naturligt led i finanskrisen, men det är en enkel förklaring. Carnegie fick redan i den förra vändan en klar indikation om att Finansinspektionen menade allvar. Då detta inte hjälpte var det naturligt att Finansinspektionen den här gången tog i ordentligt. Samtidigt kommer Carnegie att bli en perfekt ”fall guy” i finansbranschen. Det är utifrån Finansinspektionens perspektiv ett enklare beslut att ta i med hårdhandskarna mot en finansiell institution vars verksamhet inriktas mot en liten del av ekonomin än att agera mot en storbank. Samtidigt blir Carnegiefallet en tydlig varning till den finansiella sektorn om att Finansinspektionen kommer att ta till storsläggan om så krävs. Finansinspektionen profilerar sig även som myndighet vilket på något sätt gör situationen till en win-win-win situation för FI.
SMS-lånekarusellen döljer dock en mer komplicerad verklighet. SMS-lån kommer med största sannolikhet att regleras än hårdare på sikt. Det är lätt att utmåla de mindre företag (och ibland inte så små företag) som står för SMS-lånen som bovar och banditer, men där bakom döljer sig en kultur med kortkrediter och försäljning på avbetalning som många, även väl respekterade, företag sysselsätter sig med. För lagstiftaren blir det ett problem att sätta avgränsningen rätt.
Som en något bisarr företeelse kan det konstateras att till för en tid sedan huserade bluestep (svenskt subprimeinstitut) i samma portuppgång som Finansinspektionen. Frågan är vem som spanade in vem.
oktober 24, 2008
Det finns ett elegant konstaterande i en forskningsartikel om Corporate Social Responsibility: ”CSR is charity with other people’s money”. Det är ett grundläggande konstaterande. För ett börsbolag är det en kritisk fråga. Varför ska en aktieägare tycka att det är bättre att det bolag som hon eller han äger aktier i ägnar sig åt samhällsnyttig verksamhet än att aktieägaren själv får fatta detta beslut? Vilket mandat har företagsledningen att själv besluta om aktieägaren pengar ska satsas i helt andra verksamheter, och dessutom verksamheter där det är svårt att tydligt räkna hem avkastning. Francisca Van Dijken gör i sin artikel i Managerial Law från 2007 upp med en del andra föreställningar. Exempelvis det faktum att nu när CSR som begrepp har vunnit den ideologiska debatten så är det självklart för varje företagsledning att ägna sig åt CSR. När detta diskuteras i ledningsrummen är det inte långt mellan dessa insatser och marknadsföring.
Hur syns vår insats bäst? För vem ska vi synas? Aktiägarna, pressen, statliga reglerare eller kunderna? Risken är naturligtvis att det mer blir en övning i att lindra symptomen än att bota sjukdomen. På samma sätt som att alla hjälporganisationer vill vara först med att skicka filtarna till en jordbävningskatastrof trots att de kommer för sent, men få är lika intresserade av att påverka husbyggnationer i området så att färre hus rasar samman till att börja med. Det finns tyvärr än så länge för lite diskussion om vad som är lämpligt att vinstdrivande organisationer ska ägna sig åt, respektive inte ägna sig åt.
oktober 24, 2008
Finansmarknaderna ser onekligen skakiga ut för närvarande. Trots att riksbanker över hela världen försöker begränsa krisen är aktiemarknaderna i olag. Som ett brev på posten får tidigare kritiker ”rätt” när de har förutspått att det kommer en kris. Investmentbankirer hamnar inte först på inbjudningslistorna längre. Samtidigt har vi sett kriser innan och de har förlopp som liknar varandra. Bankkrisen i början av 1990-talet är fortfarande den absolut allvarligaste för svensk ekonomi, den hotade det svenska finansiella systemet i grunden, bidrog till kris i många svenska småföretag och skapade ett stort hål i den svenska ekonomin. Internetkrisen var mer begränsad då den aldrig kom att hota det svenska finansiella systemet, kapitalet i dessa internetbolag var främst riskkapital som kunde förloras. Men den krisen stoppade effektivt den svenska boom som hade varit i många kunskapsintensiva bolag. Den kris som kommer nu är internationell i första hand. Givet att de svenska storbankerna inte har fingrarna i fel syltburkar, eller att den psykologiska dimensionen av krisen sprider sig, kommer den med största sannolikhet inte bli mer än (krasch)introduktionen till en lågkonjunktur.
Men visst finns frågor som kan ställas. Varför hyllas finansiella instrument som sägs sprida risker, men som i princip försvårar överblick av risker, befrämjar spekulation och skapar ett beroende av instrumentens korrekthet? Det finns generellt en mångårig övertro på kvantitativa finansiella instrument inom finansvärlden. Att paketera risk har under den senaste tioårsperioden setts som framtiden, denna kris visar på nackdelarna. Optionshandel kan vara ett effektivt sett att försäkra sig mot negativ risk, men används framför allt för spekuation. Det finns överlag en övertro på att med finansiella tekniker skapa mervärde i företagande. Ratinginstituten Standard & Poor och Moody gav svenska banker högsta betyg månaden innan den svenska finanskrisen i början av 1990-talet. Dessa institut har sin del även i denna kris.
Ett särskilt kapitel är Island. De isländska bankerna spred sig formidabelt snabbt över den finansiella världen under de senaste åren. Vänner av klusterteori brukar hävda att det finns möjlighet att skapa nya klusterbildningar som kan ge dragkraft till en lokal ekonomi med en målmedveten satsning på en sektor. Inom forskning brukar detta kritiseras då det inte finns särskilt många fall där det går att påvisa hur kluster har skapats med mindre än att det finns goda naturliga förutsättningar. I princip finns två typer av traditionella kluster, de som har skapats under mycket lång tid genom olika lokala specifika förutsättningar (till exempel Gnosjö i Sverige) eller de som har skapats genom en naturlig interaktion mellan högskola och näringsliv (se Ideon i Lund eller Kista).
Då kan vi fundera över vilka särskilda förutsättningar det finns för ett finansiellt kluster på Island. Utan att gå in närmare på detta, kan det konstateras att förutsättningarna för att just bankerna på Island skulle ha en komparativ fördel verkar minimala. Nu får inte alls oväntat medelislänningen betala notan för expansionen. Det kommer inte att bli billigt. Å andra sidan kommer islänningarna att ha lärt sig mer om finansmarknaden om några år än de flesta andra. På samma sätt som svenska riksbanksföreträdare kom att resa runt jorden som experter på krishantering efter den svenska bankkrisen. Inte något ont som inte har något gott med sig. Men vad gjorde den isländska finansinspektionen under denna tid?
Kompensationssystemen är ett kapitel för sig. Jag lyssnade på ett anförande av Michael Menzies som är företrädare för amerikanska småbanker. Han krävde en ordentlig rannsakning på Wall Street. Kompensationssystemen innebär i praktiken att det för den individ som har en hög position i investmentbanker gör en utomordentlig affär i att driva en huvudlös expansion, raka in bonusen för detta och sedan bli avskedad med fallskärm och allt. Tyvärr är det nog så att det personliga ansvaret är lågt inom finansbranschen.
Samtidigt är inte denna kris så mycket märkligare än någon annan. Alla finansiella kriser bygger på att förtroendet för det finansiella systemet vacklar. Först är det inte så farligt. När det står klart att det måste till en intervention är det dags att måla upp krisen ordentligt, för det gäller ju att få skattebetalarna att acceptera notan. När det finns tillräckliga garantier är det bara att sopa upp i resterna. Mitt i all den kritik som finns kan det dock vara väsentligt att komma ihåg att det finansiella system som INTE tar risk inte är effektivt. I viss mån är finansiella kriser oundvikligt.
oktober 9, 2008
CSR kan ses som en lyx i detta tidevarv då finansvärlden hotar rämna. CSR är ju fint och vackert när det finns en stor kostym där perifera verksamheter kan tillåtas, men nu är det dags att skära ner på det som inte är kärnverksamheten. Visserligen borde i rimlighetens namn behovet av CSR vara som störst när nöden är som störst, men det finns ju prioriteringar. Hur många projekt kommer att gå i stå när konjunkturen viker? Ett svar är att de organisationer som har sett CSR som en biverksamhet vilken inte har särskilt mycket att göra med kärnan kommer vara de som först drar sig ur. Kanske är det i sammanhanget lika bra. En organisation som ändå inte kommer att göra CSR till en integrerad del av de inre värderingarna gör knappast det mest insiktsfulla jobbet.
