november 5, 2008
Igår (4 november) hölls det första seminariet i regi av SIND. Temat var Public Private Partnerships (PPP) på välfärdsområdet. Diskussionen handlade om det möjliga och önskvärda i att komplettera de offentligt finansierade välfärdssystemen med privata inslag.
Från mitt perspektiv (som en deltagarna i diskussionen) var det en väldigt givande eftermiddag! Det är alldeles för sällan som representanter från de akademiska, politiska och privata sektorerna slår sig ihop och diskuterar viktiga framtidsfrågor. Även publiken bestod av välfärds- och försäkringsintresserade personer från alla samhällssektorer, inklusive den i sammanhanget så viktiga ideella sektorn. Den mixen bidrog i väldigt hög grad till värdet på diskussionen och gjorde dessutom att gårdagens seminarium verkligen levde upp till den bärande SIND-tanken, att fungera som mötes- och diskussionsplats för olika discipliner med gemensamma intressen!
När det gäller diskussionens innehåll kan vi konstatera att det åsikterna gick isär en hel del men att de flesta ändå verkade överens om problembilden, dvs. att vi i Sverige p.g.a. den demografiska och ekonomiska utvecklingen har stora välfärdsutmaningar framför oss. Jag själv argumenterade för att PPP kan och bör vara en del av lösningarna på dessa utmaningar medan några av politikerna menade att problemen i första hand bör hanteras genom höjda skatter och tillåtande av perioder med budgetunderskott. Oavsett vem som har rätt tror jag det viktiga är att diskussionen nu har kommit igång och att den fortsätter framöver. Ni som var där kunde konstatera att jag själv hade så mycket att säga i frågan att jag trots att jag pratade med ljusets hastighet ändå lyckades försena kaffepausen och fick hoppa över en tredjedel av presentationen! Sorry, jag ska ta det lugnare och kortare nästa gång.
Jag vill rikta ett stort tack till Jessica Dymén på SIND, moderator Erika Augustinsson, Joakim Palme och övriga panelister samt ett minst lika stort tack till alla er i publiken som kom och lyssnade till den här diskussionen i välfärdsutvecklingens framkant. PPP är ett stort och utmanande ämne och jag ser fram emot både kommande seminarier och diskussioner och fler inlägg här på SIND.NU. Ha det gott och ett stort tack till er alla!
Jens Magnusson, SEB
oktober 31, 2008
Det blir allt tydligare att den svenska välfärdsmodellen står inför stora utmaningar. Mängder av siffror, analyser och utredningar visar att framtidens skatteutrymme inte kommer att kunna finansiera våra högt ställda välfärdsförväntningar. Siffrorna ser ungefär likadana ut oavsett om de kommer från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), den statliga Långtidsutredningen, från regeringen eller från någon annan privat eller offentlig aktör. Diagnosen är tydlig; det svenska välfärdssystemet lider av tilltagande brist på finansiering och nu gäller det att sätta in åtgärder för att undvika ytterligare försämringar och en övergång till ett kroniskt tillstånd.
Diagnosen att välfärdsområdet kommer att få finansieringsproblem är numera så väl beskriven och diskuterad att den snarast kan betraktas som okontroversiell. Detsamma gäller dock inte behandlingen. Jag tror att vi måste ägna mycket tid, kraft och diskussion åt att hitta samarbetsformer mellan det offentliga och det privata välfärdssverige.
Den svenska traditionen har varit alltigenom offentligt organiserade, producerade och finansierade välfärdssystem. När det gäller produktionen av välfärdstjänsterna har en viss uppluckring skett och fler aktörer än de offentliga har släppts in på arenan. Det är nu dags att börja tänka om även när det gäller finansieringen.
Jag menar att det som ibland kallas Public Private Partnership (PPP) eller på svenska Offentlig Privat Samverkan (OPS) kommer att vara en nödvändig del i räddningsaktionen av den svenska välfärdspatienten. Vi behöver sluta betrakta välfärdsdebatten som en dragkamp mellan offentliga och privata lösningar. Det är inte längre antingen privat eller offentligt som gäller. Det är både och. Det finns ingen anledning att förvandla fungerande offentliga lösningar till privata. Men det finns heller ingen anledning att motverka privata komplement inom vård, omsorg, pensioner, socialförsäkringar eller annat, för den som så önskar.
Utmaningarna för den svenska välfärdsstaten är för stora för att endera det offentliga eller det privata Sverige ska klara av dem på egen hand. I stället behöver vi hitta samverkansformer där människor i Sverige, enskilda eller arbetsgivare, uppmuntras att ta ett eget ansvar för välfärden. Finansieringen av välfärden kommer att behöva komma från fler håll än bara skattsedeln och den som med hjälp av försäkringar, sparande eller avgifter är beredd att skjuta till extra finansiering måste välkomnas att göra så.
För att klara detta krävs att både politiker, arbetsgivare, enskilda medborgare och privata aktörer som banker och försäkringsbolag tar bort gamla skygglappar och vågar tänka nytt. Jag är glad att SIND har tagit inititativ till ett seminarium (4/11) om PPP inom välfärdsområdet och jag hoppas att det följs av en fortsatt intensiv och konstruktiv diskussion. Den svenska välfärdspatienten har fått sin diagnos, nu måste vi hjälpas åt med behandlingen.
Jens Magnusson
september 26, 2008
Alliansregeringens budgetar har hittills präglats av både piska och morot för att främja arbetslinjen. När regeringen nu halvvägs in i mandatperioden presenterar sin tredje budgetproposition kan vi konstatera att det är morötter för hela slanten. Med finanspolitisk stimulans och mer pengar åt alla hoppas man nu vända både en nedåtgående konjunktur och svaga opinionsiffror.
När Alliansregeringen tillträdde för två år sedan drogs ett intensivt förändringsarbete igång. Ett förändringsarbete som visserligen till stora delar överensstämde med utfästelserna man gjort inför valet, men som ändå överraskade många. Sänkt skatt på arbete kombinerades med höjda avgifter till a-kassan, sänkt sjukpenning, lägre ålderspensionsrätt för dagens förtidspensionärer, hårdare krav vid sjukskrivning och en rad andra tuffa åtgärder.
I den budget som presenterades i måndags är den beska medicinen borta. Nu är det skattesänkningar som gäller, såväl för alla som jobbar som för företag och pensionärer. Detta samtidigt som man lanserar stora satsningar på t.ex. infrastruktur och forskning. Kritiken från oppositionen handlar inte längre om att någon får det sämre utan att vissa inte får det lika mycket bättre som andra. Särskilt orättvist anser oppositionen det är att pensionärernas skattesänkningar uppgår till mellan 68 och knappt 300 kronor i månaden medan inkomsttagarnas skattesänkningar blir högre (mellan drygt 300 och 1 100 kronor i månaden beroende på lönenivå).
Det finns sunda ekonomiska argument för att blåsa på med finanspolitisk stimulans i en begynnande lågkonkunktur. Det kan lindra konjunkturnedången genom att upprätthålla en bättre efterfrågan på både arbetskraft och på varor och tjänster. Samtidigt är det tydligt att årets budget (och självklart även oppositionens kritik mot densamma!) också kan ses som en tidig upptakt till valrörelsen 2010. Sannolikt har regeringens ekonomiska piskor nu lagts i garderoben och morötterna kommer att dominera framöver. Både för konjunkturens och opinionssiffrornas skull.
