Vad som inte nämns i ledaren är att företag med högst 10 anställda får undanta två nyckelpersoner vid fastställandet av turordningen. Knappt 90 procent av alla företag har högst 10 anställda och får således undanta två personer vid uppsägning. Dessutom, vilket nämns i ledaren, får LAS redan idag avtalas bort – om arbetsgivaren önskar att andra anställda ska lämna företagen än de som ska sluta enligt turordningsreglerna kan arbetsgivaren göra en överenskommelse med facket om att undantag ska ske från turordningen. Ofta är det äldre, som har långa anställningstider och därmed skyddas från uppsägningar genom LAS, som arbetsgivaren önskar bli av med. Att förhandla bort anställda från turordningslistan är förstås inte gratis för företaget, vid sådana överenskommelser är ofta (men inte alltid) förbehållet att den uppsagde ska få en ersättning och rör det en äldre arbetstagare att ersättning ska utgå fram till pension. Om man följer DNs ledares råd att avskaffa LAS och istället införa lokala avtal som reglerar uppsägningarna skulle således samma personer som idag få lämna anställningarna vid neddragningar, men utan att få ersättning från företaget. Redan marginaliserade grupper skulle således bli än mer marginaliserade p.g.a lägre inkomster. Räcker det inte att de blir av med jobbet, ska man även ta bort den eventuella ersättning de får från företaget för att de blir bortförhandlade?

Vad som inte nämns i debattartikeln är dock att det finns flera viktiga undantag vad gäller just de äldre på arbetsmarknaden i diskrimineringslagen.

För det första gäller inte lagen om anställningsskydd när man har fyllt 67 års. Från 67 års ålder måste man lämna anställningen om arbetsgivaren vill det.

För det andra kan man inte få a-kassa från och med 65 års ålder. En arbetslös som fyllt 65 år och som önskar att arbeta till åtminstone 67 års ålder är hänvisad till att ta ut sin ålderspension medan denne söker jobb.

För det tredje får man diskriminera p.g.a. ålder när någon söker ekonomiskt stöd, tillstånd, registrering, godkännande etc. som kan behövas för att man ska kunna starta och bedriva näringsverksamhet.

För det fjärde får man diskriminera mot äldre vid beviljandet av statligt studiestöd.

Lyckas man inte bli av med den äldre arbetskraften genom att säga upp den vid 67 försöker man effektivt att få de äldre att lämna arbetslivet genom att strypa a-kassan, försvåra start av företag, försvåra drivandet av företag samt försvåra omskolning i äldre aktiv ålder. Så mycket för den skärpta lagstiftningen mot åldersdiskriminering i arbetslivet!

De flesta är överens om att finansieringen av våra sociala skyddsnät inte går ihop på lång sikt utan fler måste arbeta och den faktiska pensionsåldern måste höjas. Frågan är hur man kan få befolkningen att acceptera att gå i pension senare om samhället fortsätter att trumma in 65 som pensinsålder? Varför inte höja åldersgränsen åtminstonne till 67, eller ta bort den helt, i arbetslöshets- och sjukförsäkringen och även ta ut arbetsgivaravgifter för att finansiera detta? Det är frågor som denna som kommer att ligga på DOs bord under våren.

I februari gick statsministern ut med att regeringen inte kommer att genomföra den 75-procentiga takbegränsningen. Reinfeldt sa att han litade på att arbetsmarknadens parter skulle ta sitt ansvar och inte avtala fram nya förhöjda kompletterande sjukförsäkringsersättningar och sjukavtalsersättningar som enligt regeringen skulle motverka jobbpolitiken.

Tog då arbetsmarknadens parter och de privata försäkringsbolagen sitt ansvar? Vad gäller arbetsmarknadens parter har inga avtalsförändringar gjorts för att motverka jobbpolitiken; t.ex. får LO-kollektivets AGS-anslutna en ersättning som motsvarar ca 10 procent av lönen under taket i socialförsäkringen vare sig de får sjukpenning eller förlängd sjukpenning (givet att övriga villkor om ersättningsperioder etc. är uppfyllda). I det statliga avtalet sjunker ersättningen från ca 80 till ca 75 procent på lönedelar över taket i socialförsäkringen då sjukpenningen byts ut mot tillfällig sjukpenning och ersättningsnivån i ITP-avtalet för privatanställda tjänstemän ligger kvar på 65 procent över taket.

Däremot har de privata försäkringsbolagen över lag inte ändrat sina maximala ersättningsnivåer för de periodiska sjukförsäkringarna. Här kan man fortsatt teckna privata tilläggsförsäkringar som tillsammans med den statliga socialförsäkringen och den kollektivavtalade sjukförsäkringen/ersättningen enligt bolagens regler får uppgå till 90 procent, i en del fall 100 procent, av lönen. De privata försäkringsbolagen har således valt att inte följa Reinfeldts vädjan.

Anställda med kollektivavtal har som anställningsförmån ett kompletterande tillägg till den statliga sjukförsäkringen i form av en försäkring eller en avtalad ersättning (som betalas direkt av arbetsgivaren).  I en studie över hur stora andelar av LO-kollektivet samt de anställda i kommuner och landsting som faktiskt fick den avtalade försäkringsersättningen då de var berättigade till den visas att mellan 25 och 30 procent inte får ut någon försäkringsersättning när de får sjukpenning och mellan 15 till 40 procent (beroende på avtalsområde) inte får försäkringsersättning vid sjukersättning (f.d. förtidspension). En förklaring till detta är informationsbrist, d.v.s. de försäkrade är dåligt informerade om de olika avtalsförsäkringarna. För att ansöka om en försäkringsersättning måste man veta om att man har försäkringen. Är det rimligt att så många missar försäkringsersättning och vems ansvar är det?

Den privata sjukförsäkringsmarkanden växer. Privat sjukförsäkring ger antingen en periodisk ersättning (månadsersättning) eller en kapitalersättning och tecknas individuellt eller som en gruppsjukförsäkring. T.e.x. så erbjuder de flesta fackföreningar sina medlemmar någon form av kapitalförsäkring som gruppförsäkring vilken faller ut i form av en engångsersättning när en person blir långtidssjukskriven (karensen ligger vanligtvis runt 30-36 månader). Den här kapitalförsäkringen är ofta en del av en livförsäkring. År 2004 hade 2,13 miljoner personer en privat gruppsjukförsäkring som gav engångsersättning vid långtidssjukdom. Detta motsvarade 40 procent av alla registrerade försäkrade hos Försäkringskassan. Frågan är om de som har en privat sjukförsäkring vet om det och till vilken del de ansöker om försäkringsersättningen?