Det fanns något nyfiket i luften, många ville veta vad är samhällsentreprenörskap, varför uppstår det nu och vem är samhällsentreprenör? Andra som sedan många år arbetat med samhällsfrågor i företagsform och försökt arbeta gränsöverskridande över sektorer, vittnade om att de äntligen känner en tillhörighet, att det nu finns en plattform och en växande skara människor som kallar sig samhällsentreprenörer.

Nätverksmötets inledningstalare, Pamela Hartigan från Skoll centre for social entrepreneurship i Oxford, gjorde en stor pedagogisk insats genom att sätta in begreppet i ett helhetsperspektiv. Hon jämförde, och förvånades över att intresset för samhällsentreprenörskap också växer i Sverige och Norden, tidigare har det mest utvecklats i fattigare länder där samhällsutmaningar är desto större. Men konstaterade att även i välfärdsländer har man börjat förstå att det krävs nya grepp för att lösa de samhällsproblem vi står inför idag.

Andra fokus under dagen var också att se över hur kapitalmarknaden ser på och ser ut för samhällsentreprenörer och hur man till exempel kan arbeta med olika former av partnerskap mellan traditionella företag och samhällsentreprenörer för att brygga över gapet mellan sektorerna.

Det finns dokumentation från dagen i form av filmer, bloggar och artiklar på www.samhallsentreprenor.se

Jag kan rekommendera filmen från nätverksmötet som gjorts av samhällsentreprenörerna Fanzingo.

20 miljoner kronor satsar stiftelsen i forskningsprojekt inom samhällsentreprenörskap. Begreppet samhällsentreprenörskap definieras idag som ”innovativa samhällsnyttiga initiativ” som syftar till att öka Sveriges förmåga att arbeta med hållbar utveckling, i ekonomisk, social och ekologisk mening.

För oss som jobbar för att öka det hållbara företagandet i Sverige är denna forskningssatsning särskilt glädjande. Forskning ger ökad kunskap och legitimitet till området och innebär i förlängningen att Sveriges samhällsentreprenörer får ökad trovärdighet och en mer etablerad plats i det svenska samhället.

Att samhällsentreprenörskap behövs råder det ingen tvekan om. Bara för att vi en gång i tiden byggde det svenska Folkhemmet och välfärdssystemet innebär det inte att vi kan luta oss tillbaka och sitta nöjda, en tendens jag tycker vi sett alltför mycket av. Tvärtom, en ökad globalisering, miljöutmaningar och behovet att arbeta tvärsektoriellt utmanar vårt traditionella sätt att tänka och samhällsentreprenörer är på många sätt innovatörerna som kan hitta nya lösningar på komplexa problem.

Forskningssatsningen visar vikten av att satsa på samhällsentreprenörer. En riktigt bra julklapp.

 Hur definiera en innovatör och mönsterbrytare utan att hämma dennes utveckling är alltså en knäckfråga? Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte är så att en entreprenör i dess olika skepnader behöver just definitioner och att bli kategoriserad för att kunna vara mönsterbrytare?

 Så snart en myndighet eller den offentliga apparatens kvarnar malt sig fram till en definition, så vet samhällsentreprenörer som Carlos Ejemyr Rojas, vilka gränser och normer de ska bryta och ifrågasätta för att ytterligare föra diskussionen framåt. Det kan kallas demokrati eller utveckling.

Det finns såklart en risk att diskussionen kring vad som är en samhällsentreprenör eller ett socialt företag resulterar i alltför snäva definitioner som snarare utesluter än inkluderar olika former av entreprenörskap. Och visst kan det vara för att vi i Sverige är oerhört ovana vid att kombinera entreprenörskap och företagande med ord som samhälle eller humanism.

För 80-talister som Carlos Ejemyr Rojas, som vuxit upp i ett mer nedmonterat folkhem utan en fluortant i sikte och med trippel-återvunna skolböcker, finns det ingen tvekan om att det krävs nya grepp för att lösa samhällets utmaningar år 2008. För de flesta andra är det fortfarande en skrämmande och alltför annorlunda tankegång för att man ska omfamna den förbehållslöst. Därför vill vi begränsa, definiera och etikettera och föra in resonemanget i en kontext som vi förstår. Iallafall till en början. Jag tror att man måste se det som ett steg på vägen, mot ett mer gränsuppluckrat samhälle där vi använder olika logiker och verktyg för att förändra världen. Och ha överseende med och minnas att, det är en mycket svår konst att låta bli att definiera eller placera in en person eller ett fenomen i ett fack eller i en kategori.

På Balimötet, Cop 13 i december 2007 beslutade man att fortsätta arbetet som ska leda fram till ett nytt klimatavtal i Köpenhamn 2009. Det är idag endast ett år kvar tills att ett nytt globalt klimatavtal ska vara klart och godkännas för att ta över efter Kyoto-avtalet. Tiden är alltså knapp. I Poznan är det tänkt att man ska fastställa ramverket för det nya klimatavtalet. Runt 9000 personer förväntas deltaga under mötet, men det är först i slutet av mötet runt 11-12 december då världens alla miljöministrar finns på plats som de stora och svåra besluten kommer att fattas.

Men finanskrisen överskuggar just nu oron inför klimatet. Det har i sin tur lett till en splittring inom EU då vissa länder, bland annat Polen hotar med veto i förhandlingarna. EU är en av de absolut viktigaste aktörerna i klimatförhandlingarna, med en uppgift att agera länk och medlare mellan länder som Kina, USA och utvecklingsländer.

Fallande börser och stigande arbetslöshet kan leda till att i-länderna inte kan stötta utvecklingsländerna i lika stor utsträckning som man tidigare sagt och därmed rasera förtroendet mellan Nord och Syd i klimatförhandlingarna.

Tre resultat kan enligt miljöminister Carlgren förväntas av mötet i Poznan:

*att politisk vägledning ges så att förväntningarna på Köpenhamnsmötet upprätthålls.

*framgång i de för ett nytt klimatavtal viktiga frågorna om anpassning och avverkning av världens skogar.

*att ett ambitiöst arbetsprogram med sikte på verkliga förhandlingar sjösätts.

Det brukar kallas för socialt entreprenörskap, samhällsentreprenörskap och socialt företagande – de senaste åren har detta nya sätt att driva företag fått allt större genomslag. Det handlar om människor som använder företagandets mekanismer för att förändra världen.

Termen socialt entreprenörskap har myntats av Bill Drayton, grundare av den amerikanska organisationen Ashoka och betyder ”entreprenörer som arbetar för social förändring genom entreprenöriella lösningar”.

Sociala entreprenörer kan man finna i all sektorer i samhället. Det är människor som ser ett problem inom det sociala/ekologiska området som de vill lösa. Ofta drivs dessa sociala entreprenörer av att de vill förändra en hel struktur, ett helt system och i slutändan hela världen. Många av dessa sociala entreprenörer har valt att driva sin verksamhet i företagsform, så kallade sociala företag där man bygger in olika funktioner för att få in kapital. Dessa bolag genererar vinst precis som andra bolag men istället för att dela ut vinsten till aktieägare investerar man den i den egna verksamheten eller liknande nya produkter, bolag eller tjänster.

På många sätt är sociala entreprenörer och samhällsentreprenörer föregångare för hur man jobbar tvärsektoriellt och bryter ner de traditionella motsättningarna mellan ideellt och kommersiellt som så länge präglat vårt samhälle.

 För dessa unga visionärer är framtidens företag hållbart i ekologisk, ekonomisk och social mening. Vinst på bekostnad av miljö och etik är både omodernt och olönsamt. Utvecklingen av CSR, Corporate social responsibility var ett första steg på vägen mot ett mer hållbart samhälle och företagande, men det räcker inte. Idag måste ett företag vara hållbart i grunden.

Idag utgår vi fortfarande från att samhället består av vinstgivande och icke-vinstgivande organisationer. Ett företag ska generera vinst till ägarna, medan en ideell organisation arbetar för ” det goda”. Men gränserna mellan dessa två organisationsformer håller på att suddas ut. Det går inte längre att skilja på humanism och kommersialism.

Men en av de största utmaningarna för denna växande skara samhällsentreprenörer är tillgången till kapital. Svenska banker och finansinstitut är dåliga på att förstå och stötta dessa hållbara företagsinitiativ. Man hävdar att återbetalningsgraden inte är hög nog och risken för stor. Samma sak som Nobels fredspristagare Muhammad Yunus fick höra då han i Grameen bank ville utveckla ett system för mikrolån till fattiga.

Därför arrangerade KK-stiftelsen och svenska Social Entrepreneurship Forum nyligen ett seminarium på temat tillgång till kapital för samhällsentreprenörer, med syfte att samla samhällsentreprenörer och investerare på en gemensam plattform.

 Seminariet fokuserade på tre viktiga frågeställningar kring socialt entreprenörskap: Vad är en social entreprenör, hur bedriver sociala entreprenörer affärer och vad krävs för att investerare ska satsa på sociala entreprenörer?

Medverkade gjorde Karl Palmås, forskare på Handelshögskolan i Göteborg, som gav sin tolkning på varför det talas så mycket om socialt företagande dessa dagar och vad skillnaden egentligen är mot ”vanliga företag”. Paul O’Hara från inkubatorn Ashoka, gav en inblick i den sociala entreprenörens vardag och gav exempel på sociala entreprenörer och hur Ashoka arbetar för att stötta sociala entreprenörer. Jan Segerfeldt från Svenska Riskkapitalföreningen berättade hur han ser på socialt företagande utifrån ett investerings- och riskkapitalperspektiv och gav konkreta råd om vad som krävs av en social affärsidé för att den ska kunna få finansiering.

Jag har skrivit mer om socialt entreprenörskap och samhällsentreprenörskap bland annat för SparbanksAkademin och KK-stiftelsen.

Dessa tre ”hard truths” levererade Karl Rose, chefsstrateg på Shell International när han bjöds in till Sverige av Globaliseringsrådet för några veckor sedan.

Vad gör då Shell för att möta upp en allt osäkrare framtid? De arbetar med scenarios, Shell Energy scenarios, det vill säga målar upp olika bilder av hur energifrågan kommer att se ut i framtiden. Allt för att företaget ska vara beredda att agera snabbt, en i tid som är skakig och orolig.

Rose poängterade att nästa 10-årsperiod kommer bli än mer föränderlig än det senaste decenniet och kraftiga svängningar är något vi måste lära oss att hantera. Satsningar på förnybar energi är absolut nödvändig och han såg Europas roll som ledande då det gäller att komma fram till ett nytt globalt klimatavtal och storskaliga satsningar på ny teknologi.

Om några veckor startar det stora klimatmötet, Cop 14 i Poznan, Polen där världens länder ska försöka enas om en agenda för ett nytt klimatavtal. Det återstår att se om Europa och Sverige, verkligen kan ta ledningen och föra ett avtal i hamn i Köpenhamn nästa år.

Ett längre referat från Shells chefsstrategs besök finns här

Det var ett gediget tre-dagars program, med en mängd spännande föreläsare men också besök hos diverse olika ryska institutioner och företag.  Jag fick äran att besöka det ryska företaget Urban Environment Research and Design Institute – UERDI, som jobbar med miljöforskning och implementering av forskning kring miljöfrågor, framförallt i relation till olika byggprojekt i Moskva-området.

Att Ryssland har en avgörande roll i hur vi ska nå en hållbar utveckling och i de framtida diskussionerna kring klimatfrågan är de flesta idag medvetna om. Just därför blev besöket hos en av de ledande organisationerna då det gäller just miljö och hållbar utveckling i Ryssland lite av ett skrämmande wake up call. 

* Ordet hållbar utveckling var, enligt företagets ledande forskare, i stort sett icke-existerande i Moskva, liksom arbetet med alternativa energikällor.

* En utbredd korruption gör att det spelar ingen roll om UERDI, försöker göra miljöanalyser som är korrekta men som kanske kostar mer. Pengarna styr, och det är enkelt att betala någon annan för att ge en bättre version av verkligheten.

* En av UERDI största utmaningar är att övertyga sin omgivning, i första hand finansiärer, om att en investering i miljön kommer löna sig på längre sikt.

* Eftersom det kortsiktiga vinstperspektivet är det rådande i Ryssland, arbetade UERDI med att hitta mekanismer och modeller för att göra satsningar i områden som inte ger maximal avkastning intressanta för investerare.

* De absolut största problemen som Moskva har idag är en kraftigt förorenad mark, eftersom man inte har en policy för hur man ska hantera avfall, liksom de ständigt ökande luftföroreningarna, till följd av en växande biltrafik. Det handlar i många fall om att släcka bränder och ta hand om de mest nödvändiga miljöproblemen som är direkt livsfarliga för de Moskvaborna. Att då diskutera hållbar utveckling och förnybar energi är lite av ett ”västerländsk lyxproblem”.

Det var med en skara lätt modfällda och deppiga besöksdeltagare som lämnade UERDI den där dagen. Att miljö- och klimatdiskussionen i detta land är så lågprioriterad var nog för de flesta av oss en stor överraskning.

Men i Sverige är PPP-diskussionen inom välfärdsområdet i stort sett obefintligt. Därför arrangerar Sind.nu och IFU/IFL ett första seminarium på temat med bland andra Joakim Palme på Institutet för framtidsstudier och Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB. Under seminariet kommer vi bland annat att diskutera hur vi ska kunna hitta samarbetslösningar där det privata och det offentliga kompletterar varandra istället för att se varandra som konkurrenter. 

Är skatten det enda sättet att finansiera välfärden eller finns det en öppning i debatten för andra lösningar?Är till exempel vård och pensioner två möjliga området där PPP-samarbeten skulle kunna vara framgångsrika? Inom vilka andra välfärdsområden skulle PPP-samarbeten fungera väl?

Vi kommer också diskutera vad det finns det för väl fungerande PPP-samarbeten i Sverige och världen i dag och vad kan vi lära av dem. Samt ta upp risker och möjligheter kring PPP- finns det en risk att de privata lösningar tar över alltför mycket inom ramen för PPP-samarbeten och hur kan man i så fall undvika detta?

Nu vill vi veta vad du tycker. Är Public Private Partnerships en framtida välfärdslösning för Sverige?

 ”På Wall Street har man enligt olika beräkningar hittills förlorat mellan 1 och 1,5 tusen miljarder dollar i finanssektorn. Sanningen är att vi för närvarande förlorar åtminstone mellan 2 och 5 tusen miljarder dollar per år i naturkapital”.

Det säger ekonomen Pavan Sukhdev som är på väg att besöka Stockholm för att prata om den studie som han leder, The Economics of Ecosystems and Biodiversity.

Stern-rapportens genomslag då det gäller att göra oss medvetna om klimatförändringarna och vilka kostnader det innebär,  gjorde att klimat plötsligt blev ett ord på allas läppar. Nu vill EU-kommissionen göra samma sak då det gäller våra ekosystem. Därför har de bjudit hit rapportförfattaren Pavan Sukhdev, tisdagen den 21 oktober. Studien har likt ”Stern-rapporten” (The Stern Review on the Economics of Climate Change) räknat på vad förlusten av biologisk mångfald kostar jämfört med kostnaderna för att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Studien initierades under det tyska EU-ordförandeskapshalvåret i 2007 på uppdrag av Tysklands miljöminister, Sigmar Gabriel, och EU:s miljökommissionär, Stavros Dimas med syfte att öka förståelsen för de reella ekonomiska värden som naturen ger oss, och att visa vilka ekonomiska verktyg som kan användas för att mäta dessa värden. En första delrapport har presenterats, en andra delrapport kommer ut 2009 och slutrapporten presenteras 2010.

Det är i samband med larmrapporter om klimatförändringar och utarmade ekosystem som tanken om ekotjänster och ekosystem blir alltmer aktuell. Vi kan inte längre ta för givet att naturen ska förse oss med rening av vatten och luft, reglering av klimat eller pollinering av växter. Dessa så kallade ekotjänster är satta ur spel, beroende på människans framfart, växande befolkning och klimatförändringar, och är oftast inte inräknade i ekonomiska kalkyler. Vi förutsätter att de ska fungera som vanligt.

Men enligt FN-studien Millenium Ecosystem Assessment är världens ekosystem under hårt tryck. De senaste 50 åren har över 60 procent av världens ekosystem förstörts eller utarmats kraftigt.

Under seminariet deltar även Ladislav Miko, direktör vid EU-kommissionens generaldirektorat för miljö och Åsa Norrman, departementsråd på miljödepartementet.

Visst, man ska inte slå på den som redan ligger ner (läs: finansmarknaden), men det finns många poänger i det som Sasja Beslik talar om, det vill säga att när alla pratar om samhällsansvar så fortsätter finansaktörerna som vanligt utan att bry sig? Är det så illa att finanssektorn är den mest bakåtsträvande och konservativa bransch som finns i samhället idag? 

Här kan du se Sasja Beslik prata om finanssektorns ansvar