Hur kombinerar fondsparare en målsättning om hög avkasting med en vilja att investera ansvarsfullt? Det är temat för en ny doktorsavhandling som lags fram av Jonas Nilsson vid Umeå universitet. Forskningen tar utgångspunkt i teori om hur beslutsprocessen för ett köp typiskt sett ser ut.
Avhandlingen bekräftar vad som redan lyfts fram ett flertal gånger här på sind.nu, nämligen att det är svårt för konsumenter att göra ett informerat val av SRI-fond. Men där Nilsson och jag är överens om lägesbilden så är vi inte helt ense om anledningen därtill – Nilsson lyfter nämligen fram avsaknaden av en SRI-standard som ett problem. Han menar att det faktum att det inte finns en ”SRI-märkning” krånglar till det för spararen som försöker jämföra fonder.
Men jag ifrågasätter om det verkligen är nödvändigt – eller ens en bra idé – att strömlinjeforma SRI på det sättet.
Tvärtom så menar jag att det är fullt rimligt att SRI-produkter har olika form och innehåll, så att den sparare som helst vill undvika vissa sektorer (tex vapen) kan göra det och den investerare som tycker det är viktigt att kapitalet styrs mot miljöprogressiva företag kan göra det, och så vidare. Vi behöver både shariafonder, gröna fonder, fonder som tycker det är ok med oljebolag men som vill påverka dem att bli bättre, och fonder som tar bestämt avstånd från oljebolag och därför aldrig skulle investera en krona där.
Vad vi uppfattar som ”etiskt” och ”ansvarsfullt” förändras ju dessutom över tid, och vi kommer alltid att (pö om pö) omformulera våra förväntningar både på företagsansvar och på utformningen av fonder varigenom vi kan investera i företag.
I nämnda avhandling konstateras dessutom: ”When actually deciding how to invest, different groups of consumers value different aspects of the offering.” (sid 70). Inte så konstigt – det hör väl till vanligheten att konsumenter har olika preferenser, och därmed finns det också en marknad för olika utföranden av samma produktkategori.
Så, en homogenisering av SRI genom en standard är nog ingen bra idé. Vad vi däremot behöver är bättre transparens från de kapitalförvaltande bolagen gentemot spararen. Vi behöver få veta hur man tänkt när man satt samman fonden, och vad vi som sparare kan vänta oss att pengarna gör när vi sover (som det ju heter i reklamen).
När Petra Wahlström här på sind.nu tidigare i år skrev ett inlägg som ifrågasatte hur KPA (m.fl.) tänkt kring sin investering i oljesand fick hon en utförlig förklaring från KPA:s miljöchef. Den typen av utläggningar skulle spararna behöva få tillgång till på fondbolagens hemsidor och produktbroschyrer, för bara då kan man göra ett informerat val om vad det egentligen är man investerar i. Och då behöver inte konsumenten hamna i en fullt så ”complex decision environment” som Nilssons avhandling beskriver.
Det må vara bloggarnas era just nu, men det hindrar inte att ett nytt forum för hållbara och ansvarsfulla investeringar är på gång i den gamla skolans format, nämligen en papperstidning. Nästa år är det premiär för tidskriften Journal of Sustainable Finance & Investment. Den kommer att ha fokus på vetenskapliga artiklar, men vänder sig för den skull inte främst till navelskådande forskare. Redaktören Matthew Haigh utlovar följande:
”The journal will help to develop a broad understanding of sustainable investment theory and practice by providing a venue for in-depth discussion and offering a range of accessible, impartial perspectives for professionals operating in the field. “
Det låter det. Vi får hoppas att den blir läsvärd.
Tidskriften söker nu bidrag till det första numret. Den som känner sig manad att skicka in ett alster kan läsa mer här.
Två tredjedelar av jordens yta är täckt av vatten, så visst vore det konstigt om affärsverksamhet inte skulle ha något med vatten att göra? Tvärtom, så är de flesta företag i dag beroende av vatten och påverkar vatten, på ett eller annat sätt. Om man betänker att det enligt vissa beräkningar går åt 148 000 liter vatten för att tillverka en bil så förstår man ju att vatten är inblandat i vår urbana vardag långt mer än vad som syns på ytan.
Som jag skrivit om tidigare så tror jag att just vatten är nästa stora grej, efter den nu så dominerande klimatfrågan, även om de två områdena förstås hänger ihop.
Vad betyder det för investerare? Åtminstone två saker:
1.Investerare behöver bli mer insattai hur de kan identifiera och värdera vattenrelaterade frågor. Detta gäller försås för enskilda bolag likväl som för olika branscher och sektorer, och för aktieanalys likväl som kreditgivning. Det är inte svårt att hitta material att läsa för den som är intresserad; ett bland flera exempel är FN-rapporten ”Challenges of Water Scarcity – A Business Case for Financial Institutions”.
2.Investerare behöver mer information från företagom hur de hanterar vattenrelaterade frågor som är av betydelse för verksamheten. Här kan projekt som The Water Disclosure Project komma att få stor betydelse, eftersom det vill stimulera företag till mer transparens på området. Läs gärna rapporten ”The Case for Water Disclosure”.
Idag (22 mars) firas Världsvattendagen, som instiftades av FN 1993. Kanske kan det vara en bra startdag för den investerare som vill rycka tag i detta affärsmässigt relevanta men ännu inte (i finanskretsar) så uppmärksammade område?
Enligt Harvard Business Review leds endast 29 av världens 2,000 bäst presterande företag av kvinnor. Hemma i Sverige har hälften av Stockholmsbörsens 254 bolag inte en enda kvinna i ledningsgruppen och 15 bolag har enbart män i styrelsen, uppger Veckans Affärer.
Mer intressant än dessa (tyvärr) osensationella fakta är dock vad som kan göras åt saken. Sarah McPhee, vd för SPP och med på VA:s lista över näringslivets mäktigaste kvinnor menar att genusutbildning borde vara självklart för varje företag. Jag håller med, men jag skulle också vilja tillägga att genusutbildning borde vara självklart för varje lärosäte som skolar framtidens makthavare.
En aning bekymrande är förstås det dåliga föredöme som HHS själv utgör på ledningssidan, med enbart två professurer som innehas av kvinnor, varav nummer två installerades så sent som höstas. Hur kan det komma sig, undrar man? Inte är det på grund av en blomstrande genusmedvetenhet inmurad i skolans nu hundraåriga väggar i alla fall.
Men under tiden som de som inte ännu lyckats modernisera sina organisationer på den här punkten försöker göra något åt saken, så kan vi sätta hoppet till dem som står på näringslivets tröskel med förväntningar om en mindre mossig könsstruktur. Jag gillar handelsstudenten Luisa Orres uttalande till E24 förra året om hur hon ser på framtiden:
– Det kommer inte att vara så gubbigt på toppen i min generation.
I höstas lanserades projektet Hållbart Värdeskapande av 13 svenska institutionella investerare och ägare. Projektet innebar i ett första steg att man skickade ut en enkät till styrelseordförande för de 100 största bolagen (mätt i börsväre) på Nasdaq OMX Stockholm, för att ta reda på hur bolagen arbetar med hållbarhetsfrågor.
Nu har man också sammanställt resultaten, som presenteras i en rapport på projektets hemsida. Det finns egentligen inget att förvånas över i företagens svar, men jag drar ändå tre slutsatser av det jag läser:
1. Samordnade investerarprojekt är vägen framåt.
Den höga svarsfrekvensen på 84 % måste betyda att bolagen tycker att det var mödan värt att svara på enkäten trots att de troligen redan drunknar i andra enkäter från olika håll och kanter från analytiker, studenter och andra som vill veta mer om bolagens CSR-arbete.
Vad är det som gör att just den här enkäten besvarades? Sannolikt att man kunde ge information till tretton investerare på ett bräde.
Detta tror jag är framtidens melodi – samordnade SRI-initiativ. Både för att det är mest resurseffektivt för företagen att mötas av en större grupp investerare samtidigt (vare sig det gäller enkäter eller ägardialoger) – och för att ägarna ändå är intresserade av samma information (för ingen hade väl tänk öppna den där hemliga mappen märkt insiderinformation, om det nu finns någon sådan i CSR-hyllan) så varför inte samordna sig och dela databank?
2. Mänskliga rättigheter upplevs fortfarande som det mest snåriga CSR-området för bolagen att förstå sig på.
47 % av företagen uppger att de har ledningssystem och målstyrning för mänskliga rättigheter, mot 72 % på miljöområdet.
Som jag skrivit om tidigare tycks området mänskliga rättigheter ibland upplevas som något av ett mysterium för en del företag; ett fluffigt område som det är svårt att få grepp om. Men det skulle inte behöva vara så. Klarar man att bedriva ett hållbarhetsarbete över huvudtaget så borde man klara att ta reda på vilka de mänskliga rättigheterna är, identifiera hur den egna verksamheten relaterar till dessa, samt bestämma sig för vad bland detta man vill prioritera och vilka mål man vill uppfylla.
3. Att skriva riktlinjer är lätt men att följa upp arbetet är svårt.
90 % av bolagen uppger att de har riktlinjer för sitt hållbarhetsarbete. Samtidigt saknar 40 % systematisk uppföljning. Men kanske är det inte så enkelt som att det ena är lätt och det andra svårt – kanske handlar det helt krasst om att det ena kostar relativt lite tid och pengar och det andra – uppföljningen – kräver betydligt mer resurser?
Kanske beror en eventuell ovilja att satsa resurser på uppföljning i sin tur på att man inte ser den direkta kopplingen mellan hållbarhetsarbete och affärsmöjligheter för det egna bolaget? En grupp respondenter, oklart från rapporten hur stor, såg inte sådana kopplingar, medan en annan grupp gjorde det.
Jag spekulerar fritt här, men kan hända skulle mer uppföljning ske om fler bolag kunde identifiera en möjlig affärsnytta med CSR? Det vore bra, för då blir inte CSR-arbetet ett skott ut i rymden, utan i bästa fall ett strategiskt och operativt verktyg för en affärsmässigt, miljömässigt och socialt hållbar utveckling.
Om klimatförändringar har – eller så smånginom kan tänkas få – några konsekvenser på börsnoterade bolag så är det i alla fall inget som vare sig kortsiktiga eller långsiktiga investerare behöver bry sig om.
Så ligger det tydligen till om man får tro förvaltarna själva. Enligt en ny undersökning från Ceres svarar nästan hälften av 86 deltagande kapitalförvaltare (som återfinns bland världens 500 största dito) att de inte beaktar klimatrisker alls, eftersom de inte anser att klimatförändringar har någon finansiell materialitet.
Det står förstås i bjärt kontrast mot de många företag som i sin finansiella rapportering uppger klimatförändringar som en materiell risk…
Vad betyder det här nu då? Har inte förvaltarna fattat grejen? Eller vet de något som inte vi andra vet?
Enligt Ceres så kan förvaltarnas ointresse för klimatet bero på att många kapitalägare helt enkelt inte bett förvaltarna att göra en bedömning av klimatrelaterade risker och möjligheter i sin due diligence. Ett annat problem är att incitamentsstrukturen och benchmarks som ägarna använder för att utvärdera förvaltarna tenderar att premiera kortsiktig prestanda och kvartalsresultat, och då har klimatrisker oftast inte någon större betydelse.
Men alla förvaltare är förstås inte så o-uppkopplade på klimatrisker som de som refereras till ovan; Ceres undersökning visar också att de allra flesta kapitalförvaltarna trots allt är i någon form av uppstartsfas för att börja inkludera klimatperspektivet i sin due diligence-process.
Gott så. Men visst känns det ibland som att klimatfrågan uppstod så sent som förra året? När den egentligen har varit aktuell i flera decennier. Var har förvaltarna varit hela den här tiden? För att inte tala om företagen?
Dags att vakna upp. Väckarklockan har ringt och det är inte läge att somna om. Det är 2010 nu.
Marknaden för fonder och index som tar hänsyn till bolags CSR-prestanda i sin analys och förvaltning har växt stadigt i ekonomiskt utvecklade länder de senaste 10 åren. Men hur ser det ut med den saken i Kina?
En ny rapport visar att det börjar hända saker även här, om än i liten skala.
Många förespråkare av CSR som en affärsrelevant dimension (jag erkänner mig själv villigt till denna skara) vill ju gärna framhålla att det kan vara lönsamt och på andra sätt finansiellt vettigt att anamma det bredare perspektiv på affärsverksamhet som ett CSR-arbete i sin mest sofistikerade form innebär. Nu har vi fått ytterligare vatten på vår kvarn:
En ny forskningsstudie baserad på svensk data visar ett positivt samband mellan företags prestanda inom miljö och socialt ansvar och företagens börvärde. Sambandet är specielt starkt för miljösidan. Författarna (från Åbo respektive Umeå universitet) förutspår att företags prestanda inom CSR-området kommer att uppfattas som allt mer finansiellt relevant av investerare i takt med en ökande miljömedvetenhet och en mer fullskalig prissättning av externaliteter.
Läs mer på SIND-kollegan Erika Augustinssons klimatblogg.
Veckans Affärer har lanserat en aktieportfölj med tio aktier som ”håller etikfanan högt” och som man tror är bra investeringar på 3-5 års sikt.
VA förklarar att urvarlet både bygger på traditionellt fundamentala finansiella kriterier och att företagen ”har möjligheten att klara av de omställningar som krävs och även kan dra nytta av de ökade kraven i en alltmer globaliserad och miljöstressad värld.”
Vad är det man ska investera i då, tycker VA? Här är listan:
Portföljen är inte den enda nya hållbarhetsprodukten som dykt upp i veckan; Ethix SRI Advisors har lanserat ett nordiskt hållbarhetsindex, SIX STAR. I pressmeddelandet framhåller Ethix att indexet inte bara är tänkt att vara till nytta för investerare, utan att det även ska generera värde till de listade företagen själva. SIND ser fram emot att följa upp hur det kommer att gå med den saken!
Mänskliga rättigheter är något av en global moralisk impuls – vi vet med ryggmärgen att de är värda att respektera och att kämpa för om de bryts. Men vad ÄR de egentligen?
När jag bestämde mig för att börja volontärarbeta för Amnesty för tre år sedan, så hade jag inte någon vidare koll på vad mänskliga rättigheter innebar. Visst, jag skulle nog kunna räkna upp några av dem och jag visste att de är viktiga och att de gäller alla människor. Men jag visste inte att de antogs av FN:s generalförsamling 1948, och jag visste inte att FN:s allmäna förklaring innehåller 30 artiklar. Inte heller visste jag att det så tydligt framgår att även företag har ansvar för mänskliga rättigheter.
Jag upplever överlag att begreppet mänskliga rättigheter uppfattas av många som något ganska diffust och fluffigt – man vet inte riktig vad det är eller vad det har för konsekvenser. Ännu mindre klart är det för många vad det är för mänskliga rättigheter som företag har ansvar för egentligen, eller varför investerare skulle ha anledning att bry sig om detta (om man nu inte är en csr-ansvarig eller liknande person till professionen förstås).
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Utöver §23 finns många andra artiklar som också kan relatera till företag beroende på kontext, till exempel yttrandefrihet (något för internetbolag att fundera över), rätt till utbildning (svårt att kombinera med barnarbete…) och att ingen godtyckligt får fråntas sin egendom (till exempel sitt hus, om ett företag bestämt sig för att bygga en damm just där).
Den här videon går igenom alla artiklar på dryga fyra minuter – skicka vidare till kollegorna och hjälp till att avmystifiera de mänskliga rättigheterna!
Hur kombinerar fondsparare en målsättning om hög avkasting med en vilja att investera ansvarsfullt? Det är temat för en ny doktorsavhandling som lags fram av Jonas Nilsson vid Umeå universitet. Forskningen tar utgångspunkt i teori om hur beslutsprocessen för ett köp typiskt sett ser ut.
