februari 16, 2009
Vi har ju en lagstiftning för både ekonomiska föreningar och aktiebolag som skyddar styrelser och ägare i fall av konkurs. Men kånkar din ideella förening blir du som styrelsemedlem återbetalningsskyldig. Hur ska ideella föreningar våga ta risker under såna omständigheter? Och varför fortsätter man under omständigheterna att driva sin verksamhet som ideell förening?
Antingen så måste ju föreningarna börja tänka om kring sin juridiska form, eller så måste man omformulera de ideella föreningarnas villkor. Det måste väl många gånger vara viktigare för Sverige att föreningsstyrelser vågar investera och satsa stora summor pengar med den lilla risken att gå back som det innebär, än att aktiebolag gör det?
januari 19, 2009
Som tjugofemåring som inte springer runt i kostym och kränger skit är det ibland svårt att få förtroende från bankerna. I dessa tider, när hela världen är i kris på grund av bankernas faibless för att låna pengar till kostymklädda luftsäljare, känns det ännu mer aktuellt att ta ett färskt exempel på hur jag själv blev helt nonchalerad, vilket ledde till att jag bytte bank.
När jag 2007 skulle byta bank frågade jag min svärfar om råd kring vad jag skulle tänka på. ”Det viktiga är att du får en bra kontaktperson på banken”, sa han och tipsade mig om den han själv hade på Handelsbanken i Gamla stan. Hon bemötte mig toppen och vi var på samma våglängd och jag kände att saker stämde. Jag fick de olika krediterna jag behövde och saker började rulla bra. Hon blev ledig, och jag fick en ersättare som också var bra och bemötande. Sen fick ersättaren jobb i Tyskland och jag fick att göra med nummer tre, som till synes var en ung soft bankir men som visade sig tänka mer mossigt än stenen jag har utanför min trapp.
Ett av mina företag som jag hade som kund på banken, Medborgaranalysen, behövde i våras ett lån på 70.000 för att skapa en säkerhetsbuffert inför att vi behövde projektanställa en person till ett uppdrag som vi ännu inte hade börjat få betalt för. Vid det laget hade vi det året bara dragit in 25.000 kronor till Medborgaranalysen, men hade stora uppdrag i pipeline, vilket vi också redovisade i affärsplanen. Dessutom kunde min ägarpartner säkra det hela med en lägenhet på Sveavägen som var värd över en miljon. Tidigare hade sånt här gått i en handvändning, men nu kändes det genast som att hon upplevde det som krångligt när jag mejlade. Så vi sågs för att jag skulle berätta mer och förklara och träffen gick i förvåningens tecken. Hon tyckte att det kändes osäkert att låna ut till ett företag där ägarna inte hade gjort en kapitalinsättning själva och tyckte affärsiden var luddig och allt verkade osäkert. Hon menade att vanligtvis så handlar man ju och säljer någonting och när jag förklarade att hela mitt affärstänk bygger på att inte investera några pengar förrän jag har tjänat dom som såg hon ut som ett frågetecken. Det som kändes som ett rutinjobb där vi bara behövde en spottstyver för att inte behöva skramla småslantar innan faktureringen blev oerhört stressigt och ifrågasättande från hennes sida. Hon kunde inte lita på mig. Vi avslutade mötet med att dom skulle titta på möjligheterna och höra av sig, vilket dom aldrig gjorde. Så jag bytte bank till SEB, för både Medborgaranalysen och mina två andra bolag, fick en bra bankkontakt och när förra året tog slut hade alla de överflyttade verksamheterna omsatt över en miljon, lånat hundratusen och hade en kvarts mille liggandes på kontona i väntan på investering som vi såklart kan komma att göra på inrådan av banken. Och det har ju bara gått ett år.
Banker med personal som beter sig som dom gjorde i Gamla Stan-Handelsbanken är dödsdömda. Jag undrade vilken sten hon hade legat bakom, om hon som sagt inte själv helt enkelt var en sten, när hon menade att det krävdes kapitalinsättning motsvarande lånebeloppet, istället för att kräva en hållbar ide med säkra kunder och en produkt det finns efterfrågan om. Även om den inte gick att ta på. I Medborgaranalysens fall så säljer vi förbättrad kommunikation mellan kommuner och medborgare. När halva det här århundradet har gått kommer med all sannolikhet den typen av sociala företag som utvecklar samhället parallellt socialt och marknadsmässigt vara de som dels tagit upp folk ur arbetslöshet, skapat de nya marknaderna och med all säkerhet lyft hela områden och nationer ur en u-landsstatus. Omsättningen på pengar kommer att vara brutal och resultaten superviktiga. Att såna som Handelsbanken lirar in små käppar i hjulet hindrar nog vissa, men mest gör den nog bara folk trötta på att insikten än så länge är så låg.
”Vi kan inte ta några risker”, sa hon på Handelsbanken. Nä men du, förklara vad det är bankerna gjort hela tiden, när de pumpat ut luftpengar till kostymnissar med noll socialt patos?
december 10, 2008
För att bara kort kommentera Erika Augistinssons reply på mitt inlägg:
Att hitta en definition är toppen. När jag kom på Modellen, så pratade jag först om sociala entreprenörer. Så fort jag satte igång hörde jag från KK-stiftelsen och lite andra håll att begreppet samhällsentreprenör var ”det nya” som verkade bli också det samlande begreppet och började använda det istället. Att ha en gemensam lingo gör det alltid enklare att göra sig förstådd.
Men jag tror inte att definitionen per definition skapar fler av den definitionen. Fler blir inte samhällsutmanande ”2008” för att de upptäcker samhällsentreprenörskap. Folk på varsitt håll sitter och kommer på affärsidéer eller samhällsinsatser som de sen upptäcker kan bli samhällsinsatser eller affärsidéer också. Nu när tillräckligt många gjort det på varsitt håll har man börjat träffas och delat erfarenheter och inspirera varandra. Och det är ju såna möten, sen också med folk som ännu inte plussat ihop 1 och 1 utan kanske bara är på 1, som kommer skapa fler samhällsentreprenörer. En hårt satt definition är ingen förutsättning för såna möten, utan det är vårat engagemang, vår energi och vår lust som är det. Det enda en för hårt satt definition riskerar att göra med oss som är förutsättningen för dessa möten är att vi blir hämmade, ängsliga och mindre kreativa när vi måste förhålla oss till en massa regler och ordningar, skrivna eller oskrivna.
Eller så är jag bara allmänt allergisk mot att bli definierad på ett sätt som gör att jag känner mig underskattad.
december 5, 2008
En gång när jag satt och käkade frukost med en av stans klokaste människor och berättade lite om hur vi tänkte med Latifeh, företaget som vi drev Gringo och tidningens kringverksamheter med, sa hon: ”men ni är ju ett socialt företag”. Jag hade absolut ingen koll på det begreppet vid det laget men tyckte det lät okej. Vi själva hade börjat prata om kommersiell humanism eftersom humanism var vår riktning och vi såg att det var kompatibelt med ett kommersiellt tänkande. Både att produkterna och tjänsterna vi sålde byggde på humanism och att sättet vi drev företaget på baserades på ett humanistiskt förhållningssätt. Och nej, lika lite som vi som grundade företaget visste om socialt företagande, visste vi om pressetik eller kollektivavtal. Eller att föreningen Humanisterna är ganska wack. Humanism för oss är att ha ett humanistiskt förhållningssätt utifrån definitionen att allt bygger på människans välmående och därmed respekten för oss som folk oavsett vilka attribut vi har.
På samma sätt fick jag också höra att jag var entreprenör många år efter att jag startat mitt första projekt, som var en webbutik för piratkopierade cd-skivor som jag gick back runt hundratusen spänn på efter ett fett skadestånd. Det tog också ett tag innan jag fattade att jag var mentor åt en massa folk. Och när jag tänker på all tid jag levt utan att bli etiketterad, så har den alltid varit mycket mer behaglig och lugnare. Jag har sluppit bli störd.
För det är som att varje etikett man får på sig har en massa mystiska krav och förväntningar som följe. I det här numret av Neo skriver jag lite om hur förvirrad både vänstern och högern blev av Gringo, till exempel. Som samhällsrevoltör skulle jag ju inte tjäna pengar, och som samhällsrevoltör kunde vi inte vara höger, och som aktiebolag kunde vi inte göra samhällsrevolt och…
Det vi rödvinsyrar om som socialt företagande är ett steg bort från de här definierade mallarna, men än så länge ett väldigt kompromissat och litet steg. Framförallt för att vi lugnar vårt samvete genom att sätta nya mallar som ska hejda oss från alldeles för mycket kapitalistiskt beteene. Iso-märkningen som håller på och stöts och blöts och KK-stiftelsens försök att definiera både det sociala företaget och samhällsentreprenören är sätt att skapa en logik som lugnar alla samhällsförbättrare som upptäckt företagandet som form men ändå är lite oroliga för att vara osunt kapitalistiska.
Visst kan jag fatta poängen med en definition, det kan få rådande storföretag att sträva efter den, precis som man gjorde med alla miljömärkningar som hittills funkat bra. Men för oss som från början är idealister och gillar kapitalistprylen? Jag pallar inte ställa mig in i något led för att bli bedömd som socialt god eller inte. Antingen så gör ju det jag gör någon nytta eller så gör det inte det. Och antingen så märks det eller så märks det inte. Jag vill inte få några subventioner för att jag är ett socialt företag för jag behöver det inte. Att driva socialt förbättrande företag är ju den bästa affärsidén sen mobilringsignalen.
Jag är öppen för att hamna där, men just nu står jag långt ifrån att fatta poängen med att mäta mina företagaraktiviteter mot någon sorts skala av social godhet. Om jag vill starta en revolution under 20-talet så kanske jag kommer ägna de närmsta 11 åren åt att kränga bilar, ringsignaler eller något annat som bara genererar snuskigt mycket pengar. Ska jag behöva förklara under de elva åren varför jag säljer bilar och inte koldioxidkuponger? Eller om jag har ett socialt företag och ett år väljer att plocka ut en massa vinst för att softa med min familj istället för att investera i handikappade eller något smart välgörenhetsprojekt? Får jag softa ett år kanske jag blir ännu klokare och kan tredubbla vinsten året därpå och då lägga pengarna på världsvettiga saker.
Jag menar bara att det där iakttagande ögat från det socialt företagande-posse som börjar bildas kan skada mer en hjälpa. Vi måste lita till varann och se saker i längden. Och är det nån som ballar ur och skiter i att rädda världen, so be it – synd för den! Jag trejdar gärna det mot att behöva känna att jag tar mig från en norm till en annan och behöva ha nya strukturer att förhålla mig till och kanske till och med finna mig i.
