Problem med enkla riskmått när det osannolika inträffar
Just nu pågår en spännande diskussion om risker och riskanalyser inom såväl traditionell media som på ett antal bloggar.
Per Lindvall frågar i en analys idag i SvD Näringsliv om banker ens vet vad risker är. Han konstaterar att de personer som har till yrke att förvalta eller handla med andras pengar anser att begreppet risk är volatiliteten, standardavvikelsen, men Per Lindvall tycker istället att riskmått bör fokusera på huvudfrågan: nämligen risken att göra en permanent förlust på sin investering. Det riskmåttet är dock svårt att sätta en siffra på.
Richard H Thaler är inne på samma spår som Per Lindvall i en krönika i New Your Times (11/6) för han anser att eftersom oljeutsläppet i Mexikanska golfen följer hack i häl på den finansiella krisen kan man urskilja ett giftigt recept för katastrofer. Ingredienserna består av risker som felaktigt tros vara försvinnande små, komplicerad teknik som inte förstås fullt ut av antingen ledningen eller tillsynsmyndigheter, och knepiga relationer mellan företag som inte vet hur mycket de kan lita på sina partners. Han menar att dessa faktorer kan förklara kriserna för både försäkringsbolaget AIG under finanskrisen och dagens kris för BP.
Thaler får dock till viss del mothugg av ekonomiprofessorn Rajiv Sethi som i ett inlägg på sin blogg betonar att det kan det uppstå en betydande tidsskillnad (tidslagg) mellan det tillfälle då man beslutar att ta en risk och inträffandet av en katastrof. Under tiden mellan dessa två händelser (dvs. accepterandet av risken och inträffandet av en katastrof), kommer de som accepterat risken att generera ovanligt höga vinster och samtidigt sätta sina mindre risktagande konkurrenter i den svåra situationen att antingen följa deras exempel eller acceptera en successivt minskande marknadsandel. Det resulterar i ett flockbeteende där hela branscher agerar som om de alla har samma förväntningar som de som är allra mest optimistiska. Rajjiv Sethi menar därför att det snarast är konkurrenstrycket som gör att företag agerar på detta sätt, och handlingarna utförs ofta mot deras bättre vetande.
Det är uppenbart att riskanalyser eller kanske snarare bristen på komplexa och nyanserade riskanalysmodeller är ett ämne som engagerar många. Det kan till och med noteras när man betraktar vårt Googleanvändande, där vanligaste sökningen på sökmotorn som är relaterade till riskanalys är just riskanalysmall .
En sak som börjar bli allt tydligare är dock att staterna i Europa har tröttnat på att gå in med skattepengar när bankernas riskanalytiker misslyckas med sina riskkalkyler. På senaste EU-mötet mellan medlemsländernas finansministrar fastställdes bland annat att medlemsländerna bör införa ett system för bankavgifter, liknande det som finns i Sverige, för att bankerna själva ska kunna täcka kostnader för eventuella konkurser.
