Arkiv
juni 21, 2010
Just nu pågår en spännande diskussion om risker och riskanalyser inom såväl traditionell media som på ett antal bloggar.
Per Lindvall frågar i en analys idag i SvD Näringsliv om banker ens vet vad risker är. Han konstaterar att de personer som har till yrke att förvalta eller handla med andras pengar anser att begreppet risk är volatiliteten, standardavvikelsen, men Per Lindvall tycker istället att riskmått bör fokusera på huvudfrågan: nämligen risken att göra en permanent förlust på sin investering. Det riskmåttet är dock svårt att sätta en siffra på.
Richard H Thaler är inne på samma spår som Per Lindvall i en krönika i New Your Times (11/6) för han anser att eftersom oljeutsläppet i Mexikanska golfen följer hack i häl på den finansiella krisen kan man urskilja ett giftigt recept för katastrofer. Ingredienserna består av risker som felaktigt tros vara försvinnande små, komplicerad teknik som inte förstås fullt ut av antingen ledningen eller tillsynsmyndigheter, och knepiga relationer mellan företag som inte vet hur mycket de kan lita på sina partners. Han menar att dessa faktorer kan förklara kriserna för både försäkringsbolaget AIG under finanskrisen och dagens kris för BP.
Thaler får dock till viss del mothugg av ekonomiprofessorn Rajiv Sethi som i ett inlägg på sin blogg betonar att det kan det uppstå en betydande tidsskillnad (tidslagg) mellan det tillfälle då man beslutar att ta en risk och inträffandet av en katastrof. Under tiden mellan dessa två händelser (dvs. accepterandet av risken och inträffandet av en katastrof), kommer de som accepterat risken att generera ovanligt höga vinster och samtidigt sätta sina mindre risktagande konkurrenter i den svåra situationen att antingen följa deras exempel eller acceptera en successivt minskande marknadsandel. Det resulterar i ett flockbeteende där hela branscher agerar som om de alla har samma förväntningar som de som är allra mest optimistiska. Rajjiv Sethi menar därför att det snarast är konkurrenstrycket som gör att företag agerar på detta sätt, och handlingarna utförs ofta mot deras bättre vetande.
Läs resten av inlägget här.
juni 18, 2010
Efter gårdagens historiska beslut om den svenska kärnkraften vill jag bara kort återkomma till den så häftigt debatterade ansvarsfrågan. Man kan självklart ha synpunkter på det ekonomiska åtagande som gäller för kärnkraften. Genom den nu förändrade lagen sker trots allt en kraftig beloppshöjning inom ett system som genom bindande internationella konventioner innehåller ett stort mått av ordning och transparens. Det är också värt att komma ihåg att den samlade försäkringsindustrin fn inte kan erbjuda ett större skydd än det som nu blir ett krav. Således skulle högre krav bara leda till ett oförsäkrat ansvar med litet värde för dem som eventuellt kan drabbas av en skada i framtiden.
Jag vill därför återkomma till problemet med de oklara förhållandena för vattenkraften som helt saknats i debatten. Förvisso har dammägare sk strikt ansvar för eventuella skador men utöver detta finns inget ordnat system med tex obligatorisk försäkring eller bestämda krav på ansvarsbelopp etc. Det enda som är säkert är att de ansvarförsäkringar som tecknas för dammbrott inte är i nivå med den skaderisk som finns vid en allvarlig dammolycka. Huruvida staten är beredd att finansiellt träda in i ett sådant fall är obesvarad. Slutsatsen är således att den uppmärksamhet som statsmakterna ägnat försäkrings- och ansvarsförhållandena för kärnkraftsindustrin saknar motsvarighet för vattendammarna, vilket är mycket oroande.
juni 10, 2010
Topplistor ska tas med en nypa salt, men det är intressant att läsa sammanställningen som Economist Intelligence Unit sammanställt för GE och som visar hur olika sjuk- och hälsovårdssystem presterar. Sammanställningen redovisar tre kategorier: Hur mycket resurser som tillförs systemen, dödligheten i ett antal olika sjukdomar och förekomst av HIV samt vilka hälsorisker som befolkningen i de olika länderna är utsatta för. De skandiaviska länderna placerar sig – även i den här studien – i toppen.
I studien ges också ett exempel på hur försäkringsindustrin aktivt kan bidra till förbättrade hälsovillkor och samtidigt tillvarata ett ekonomiskt intresse. Discovery Holdings, ett sydafrikanskt bolag, har till exempel utvecklat ett system för försäkringstagarna som innebär att de får poäng om de deltar i olika friskvårdsaktiviteter, till exempel slutar röka, viktminskningsprogram eller regelbundet går på hälsokontroller. Poäng som kan växlas in till rabatter på medlemskap i gym, köp av hälsokost e.t.c. Systemet omfattar i dag 1,3 milj. försäkringstagare och har enligt Discover Holdings bidragit till att minska dess sjukvårdskostnader för hjärtinfarkt med 15 %.
juni 8, 2010
På SvD Brännpunkt skriver idag ett antal företrädare för både näringslivet och miljöorganisationer att oljeutvinning av oljesand i Kanada är på väg att bli världens största planlagda miljökatastrof. Ägarna har därför all anledning att avstå, särskilt med katastrofen utanför USA i färskt minne.
Dessutom meddelade ju Nordea igår att banken rensar ut sina innehav av aktier i oljebolaget BP från sina fonder och sätter stopp för framtida investeringar i BP. På Nordeas hemsida skriver man att totalt omfattas ett 20-tal Nordeafonder av BP-utrensningen.
Samtidigt pågår en diskussion om oljans roll i världsekonomin, bl.a. i samband med ABCDE-konferensen (31/5-2/6), förkortningen står för Annual Bank Conference on Development Economics. I år var Sverige värd för konferensen och man lyckades samla många prominenta akademiker på området, varav fem Nobelpristagare (Elinor Ostrom, Joseph Stiglitz, Eric Maskin, James Mirrlees och Robert Solow) som tillsammans med beslutsfattare diskuterade ”Development Challenges in a Post-Crisis World”. Läs mer om vad som diskuterades på bloggen Ekonomistas.
Men än mer intressant är Mats Perssons tänkvärda inlägg på samma blogg om Oljeskatter och budgetunderskott (19/5). Han ställer frågan om vad ekonomisk teori har att säga om en skattehöjning på olja och bensin? I sitt svar antar han att världens oljereserver är givna och konstanta. Han menar då att om utbudet av olja på världsmarknaden är ”helt oelastiskt” så skulle en oljeskatt som införs samtidigt av alla oljeimporterande länder inte leda till någon prishöjning för konsumenterna. I stället skulle det pris producenterna får för oljan falla med hela skattebeloppet. Skatten skulle alltså driva en ”kil” mellan vad konsumenterna betalar och vad producenterna får; detta gör det mindre lönsamt för producenterna att öppna nya oljekällor. Det skulle i sin tur leda till att världens sammanlagda oljeproduktion skulle bli lägre på lång sikt än den annars skulle ha varit. Och enligt skribenten ligger den långsiktiga miljövinsten just här.
Mats Persson skulle därför gärna se att dagens internationella budgetkris blir en katalysator till en samordnad skattehöjning, som kan föra över inkomster från producentländerna till konsumentländerna. På olika internationella krismöten borde dagordningens första punkt därför vara: ”Hur ska vi – inklusive Grekland, Spanien och Portugal – åstadkomma en samodnad höjning av skatten på olja?”
Även om den dagordningsändring som skribenten efterfrågar kanske inte inträffar i närtid är det fortfarande uppenbart att oljans plats i världsekonomin ifrågasättas allt mer, både ur etiska/miljömässiga och mer traditionella säkerhetspolitiska perspektiv. Frågan som dock uppkommer samtidigt är att om det svarta guldet håller på att bli sand, vad ska vi då ersätta det med?
