Arkiv
mars 29, 2010
I Norge tycks samhörigheten inom finansbranschen vara större än i Sverige. Man har bl.a. samlat alla aktörer i den nybildade branschorganisationen FNO(Finansnäringens Fellesorganisasjon). Det nya är att även sparbanksrörelsen nu finns under samma tak som övriga banker, försäkringsbolag m.fl. Den nya organisationen genomförde 24 mars sin första årskonferens med ca 600 deltagare, vilket måste sägas vara en stor manifestation av samhörighet inom branschen. Genom konferensens tyngd lyckas norrmännen alltid locka någon från politikens toppskikt, denna gång finansminister Sigbjörn Johnsen, vilket i sin tur skapar ett relativt stort medieintresse.
Ett huvudtema för konferensen var naturligt nog en återblick på de senaste 18 månadernas finanskris där Norge är ett av de länder som drabbats minst. Förutom Norges allmänt goda förutsättningar angavs som ett viktigt framgångsrecept ett gott samspel mellan branschen, myndigheterna och politiken. Många lärdomar från Norges finansproblem i början på 90-talet kunde nu användas.
Ett annat tema för konferensen handlade om samhällsansvar där finansbranschen på ett mycket tydligare sätt än i Sverige tagit gemensamma grepp.
Norge står inför en betydande pensionsreform vilket diskuterades i en specifik session. Detsamma gällde skadeförsäkringens framtid som innehöll anföranden avseende förtroendet för branschen, klimatfrågan och idéer till nya försäkringsområden.
mars 23, 2010
Jag var på ett minst sagt välbesökt klubbmöte igår kväll.
Det talas allmänt om vikande deltagarsiffror på seminarier och konferenser i kölvattnet av finanskrisen. Det gäller inte Socialförsäkringsklubbens möten. Det kan kanske se ut som en tanke att i lågkonjunkturens spår ökar intresset för socialförsäkring i största allmänhet. Jag tror dock att förklaringen delvis är en annan, även om förändringarna i sjukförsäkringen fortsatt tilldrar sig stort intresse. Huvudskälet är istället att Socialförsäkringsklubbens styrelse, med Svenskt Näringslivs Sofia Bergström i spetsen, ofta lyckas träffa helt rätt i sin strävan att diskutera aktuella samhällsfrågor. Igår var temat ”Åtgärder för sjukförsäkrade som förlorat rätt till ersättning” dvs en genomgång av aktuella samverkansmetoder mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Myndigheterna företräddes av sina Generaldirektörer Adriana Lender och Angeles Bermudez-Svankvist. Båda gjorde utmärkt jobb med att förklara hur både nya och gamla samspelsformer är tänkta att fungera. Dessutom gavs en på många sätt uppmuntrande bild av hur resp. myndighet arbetar med att minska de sk utanförskapet. Det är onekligen positivt att det sk ohälsotalet minskat med hela 10 dagar de senaste sex åren.
mars 22, 2010
Två tredjedelar av jordens yta är täckt av vatten, så visst vore det konstigt om affärsverksamhet inte skulle ha något med vatten att göra? Tvärtom, så är de flesta företag i dag beroende av vatten och påverkar vatten, på ett eller annat sätt. Om man betänker att det enligt vissa beräkningar går åt 148 000 liter vatten för att tillverka en bil så förstår man ju att vatten är inblandat i vår urbana vardag långt mer än vad som syns på ytan.
Som jag skrivit om tidigare så tror jag att just vatten är nästa stora grej, efter den nu så dominerande klimatfrågan, även om de två områdena förstås hänger ihop.
Vad betyder det för investerare? Åtminstone två saker:
1. Investerare behöver bli mer insatta i hur de kan identifiera och värdera vattenrelaterade frågor. Detta gäller försås för enskilda bolag likväl som för olika branscher och sektorer, och för aktieanalys likväl som kreditgivning. Det är inte svårt att hitta material att läsa för den som är intresserad; ett bland flera exempel är FN-rapporten ”Challenges of Water Scarcity – A Business Case for Financial Institutions”.
2. Investerare behöver mer information från företag om hur de hanterar vattenrelaterade frågor som är av betydelse för verksamheten. Här kan projekt som The Water Disclosure Project komma att få stor betydelse, eftersom det vill stimulera företag till mer transparens på området. Läs gärna rapporten ”The Case for Water Disclosure”.
Idag (22 mars) firas Världsvattendagen, som instiftades av FN 1993. Kanske kan det vara en bra startdag för den investerare som vill rycka tag i detta affärsmässigt relevanta men ännu inte (i finanskretsar) så uppmärksammade område?
mars 16, 2010
För närvarande pågår en spännande förändring av medielandskapet. Traditionella medier (tidningar, radio, TV) förlorar användartid till sociala media (Bloggar, mikorbloggar som Twitter, forum, användargenererade webbplatser som Facebook och YouTube, mm). Det centrala är att passiv masskommunikation ersätts av aktivt deltagande, både i form av eget material, men även som kommentarer och betygsättning av andras.
För t.ex. banker innebär det att förväntningarna från kunder och allmänheten på att få tillgång till olika arenor för dialog växer. Det gäller att ta tillvara de kommunikationsvägar som finns, något som många företag och banker redan uppmärksammat.
På Facebook finns alla fyra storbankerna representerade i olika skala. Det finns t.ex. tre grupper som är kopplade till Nordea. Den största är Nordea Danmark med 1074 medlemmar, den näststörsta är Nordea – För skoj skull med 1024 medlemmar och den sista gruppen med minst medlemmar är Nordea, med 430 medlemmar. Även Swedbank har tre grupper som är kopplade till banken. Den största är Swedbank med 1216 medlemmar (som riktar sig till de som jobbar eller vill jobba på Swedbank), näst störst är Swedbank Young Professsionals med 557 medlemmar (den gruppen är stängd för alla utom medlemmarna) och minst är gruppen för Swebank Litauen med 340 medlemmar. Handelsbanken har en stor grupp för medarbetarna med 1212 medlemmar och sen finns det en mindre grupp för Handelsbanken Norge med 92 medlemmar samt två lokala handelsbankengrupper. När det gäller SEB däremot finns det bara två mindre grupper som kan kopplas till deras verksamhet med 44 respektive 12 medlemmar.
Det intressanta är dock vad bankerna har för strategi för att bygga sitt varumärke via de sociala nätverken, som Facebook. På Nordeas logg kan man t.ex. hitta en länk som går till en informationsfilm om hur Nordea överväger att finansiera en omfattande skogsskövling som skulle förstöra vackra skogar i Australien – till ett mycket högt pris för både den lokala miljön och det globala klimatet.
På denna hemsida kan också läsa att ”Nordea tror inte att någon av deras kunder vet om detta – eftersom allt det här sker på andra sidan jordklotet.” Men med tanke på att länken till denna webbsida + informationsvideo ligger på Nordeas egen Facebooksida (där allt material är offentligt) så måste man ju ändå säga att Nordea gör det ganska enkelt för kunderna att hitta informationen om de vill… Frågan är dock om man gör detta medvetet från Nordeas sida eller om man bara låter sidan leva ett eget liv och därför inte har brytt sig om att gå in på sidan och ge sin version av denna story?
Men om man låter sina sidor i olika sociala medier leva ett eget liv spelar man ett högt spel med sitt varumärke, för informationen går snabbt idag och de sociala medierna blir en allt viktigare plats för många människor att umgås och dela information. Och om kunderna får intrycket via olika sociala mediekanaler att en bank finansierar skogskövling och bidrar till att hota den biologiska mångfalden, spelar det mindre roll om de sen skriver på hemsidan att det pågår olika initiativ och projekt som syftar till att minska bankens miljöpåverkan. I dagens webb 2.0-värld finns det inget företag som ensamt äger bilden av sitt varumärke. Eftersom bilden av banken som miljöbov eller miljökämpe bl.a. byggs upp ute i de sociala nätverken måste banker (och även andra företag såklart) få med sig kunderna och övriga allmänheten på sin sida för att varumärket: banken som miljökämpe ska bli den tongivande bilden ute i datamolnet.
mars 8, 2010
Idag är det internationella kvinnodagen.
Enligt Harvard Business Review leds endast 29 av världens 2,000 bäst presterande företag av kvinnor. Hemma i Sverige har hälften av Stockholmsbörsens 254 bolag inte en enda kvinna i ledningsgruppen och 15 bolag har enbart män i styrelsen, uppger Veckans Affärer.
Mer intressant än dessa (tyvärr) osensationella fakta är dock vad som kan göras åt saken. Sarah McPhee, vd för SPP och med på VA:s lista över näringslivets mäktigaste kvinnor menar att genusutbildning borde vara självklart för varje företag. Jag håller med, men jag skulle också vilja tillägga att genusutbildning borde vara självklart för varje lärosäte som skolar framtidens makthavare.
Min egen arbetsplats, Handelshögskolan i Stockholm (HHS), borde kanske extra mycket tänka på detta, med tanke på att man enligt egen utsago ”förädlar talang för ledande befattningar inom privat och offentlig sektor”.
En aning bekymrande är förstås det dåliga föredöme som HHS själv utgör på ledningssidan, med enbart två professurer som innehas av kvinnor, varav nummer två installerades så sent som höstas. Hur kan det komma sig, undrar man? Inte är det på grund av en blomstrande genusmedvetenhet inmurad i skolans nu hundraåriga väggar i alla fall.
Men under tiden som de som inte ännu lyckats modernisera sina organisationer på den här punkten försöker göra något åt saken, så kan vi sätta hoppet till dem som står på näringslivets tröskel med förväntningar om en mindre mossig könsstruktur. Jag gillar handelsstudenten Luisa Orres uttalande till E24 förra året om hur hon ser på framtiden:
– Det kommer inte att vara så gubbigt på toppen i min generation.
mars 5, 2010
Det har snart gått tre år sedan Klimat- och sårbarhetsutredningen publicerades. Utredningen visade bland annat att klimatförändringarna kommer öka såväl frekvensen som intensiteten av extrema väderhändelser, t.ex. översvämningar, skogsbränder, ras och skred. För att minska samhällets sårbarhet, för inte bara extrema väderhändelser utan även mer långsamt framväxande förändringar som kan komma att eskalera i ett längre tidsperspektiv, måste nödvändiga men många gånger kostsamma klimatanpassningsåtgärder vidtas.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) publicerade i december 2009 en enkätundersökning där det framkommer att endast cirka 25 procent av kommunerna arbetar med klimatanpassning i någon större utsträckning. Resterande kommuner arbetar endast i mindre utsträckning eller inte alls med klimatanpassning, vilket är oroväckande med tanke på att kommunerna är nyckelaktörer för samhällets klimatanpassning.
Eftersom klimatanpassning är kostsamt och komplext är det inte så underligt att många kommuner väljer att prioritera t.ex. vård och omsorg framför klimatanpassningsåtgärder vilka inte ger synbara positiva effekter förrän kanske tiotals år senare. Samtidigt så innebär varje fördröjning att prislappen blir allt dyrare.
Som vanligt är det alltså pengar det handlar om. Så länge ingen är villig att betala, så händer inte så mycket. De pengar som faktiskt finns avsatta för klimatanpassning är nästan uteslutande öronmärkta för forskning om klimatanpassning emedan inga pengar finns för det faktiska genomförandet av klimatanpassningsåtgärder. Till saken hör att det material som forskningen producerar många gånger är alltför svårhanterligt för kommunerna.
Även om Sverige inte direkt riskerar att drabbas av extrema naturolyckor motsvarande stormen Katrina så finns det stora risker för såväl liv som egendom. Stormen Gudrun slog till så sent som 2005 och var faktiskt en av de direkta orsakerna till att Klimat- och sårbarhetsutredningen tillsattes.
Risken är att inget händer på klimatanpassningsområdet förrän nästa naturolycka knackar på dörren. Kanske tillsätts då en ny utredning …
mars 3, 2010
Är banker företag som agerar på en fri marknad eller utgör de samhällsnyttiga funktioner där staten bör ha yttersta ansvaret? Ibland verkar det som om bankrepresentanterna själva anser att man tillhör den fria marknaden när det går bra och utgör samhällsviktiga funktioner när det går dåligt. Andreas Cervenka har skrivit mycket tänkvärt om denna komplexa fråga på E24. Han konstaterar bl.a. att historien visar att världens banker förlitat sig på att kunna spela på statens bekostnad och att de därför hela tiden ökat insatserna.
Ur ett perspektiv är det enkelt att hävda att banker är företag på en fri marknad. Håller inte banken vad dess rådgivare har lovat, så kan kunden byta bank.
Men om banken skulle gå i konkurs eller om en konkurrerande bank gör det så får bankkunden acceptera att det är kunden själv som får betala ut garantierna till sig själv eller sina olycksbröder, men via skattesedeln. För nu betraktas bankernas verksamheter istället som viktiga samhällsfunktioner och inte som ren företagsverksamhet, vilket innebär att det finns statlig insättningsgaranti.
Och hur bör vi agera om vi vill protestera mot banken? Om vi t.ex. tycker att SEB och Swedbank har agerat illa mot människorna i Lettland, hur kan vi då markera detta? Medan vi som kunder kan överge bilproducenter som t.ex. Toyota eller Volvo om de inte gör tillräckligt bra bilar vilket i slutändan kan leda till konkurs för dessa företag, så kan vi aldrig rösta med fötterna gentemot banken. Vi har visserligen möjlighet att flytta våra sparpengar och lån, men som svenska medborgare har vi ändå alla fått vara med och understödja de svenska bankernas verksamheter i bl.a. Baltikum med våra skattepengar oavsett om vi gillar banken eller inte. Och trots att vi i stort sett aldrig kan påverka bankernas styrning eller inriktning (till skillnad från t.ex. helstatliga bolag där folkvalda politiker, dvs regeringen påverkar styrelsens sammansättning och ger bolagen direktiv om verksamhetens inriktning och fokus). Nordea utgör här i viss mån ett undantag, men också här har staten svårt att göra sin röst hörd när man vill styra upp bonuskulturen.
Ett folk som verkligen har svårt att förstå bankens roll i samhället är antagligen islänningarna. På lördag är det tänkt att islänningarna för första gången i landets historia ska gå till en folkomröstning. I fokus står den så kallade Icesave-lagen som tvingar det lilla öriket att ställa upp med garantier värda runt 35 miljarder kronor för att kompensera sparare i Storbritannien och Nederländerna efter Landsbankis kollaps hösten 2008. Och för att uttrycka det milt har islänningarna väldigt svårt att förstå varför skattebetalarna ska tvingas stå för notan efter en liten bankelits vidlyftiga, utländska äventyr.
Så hur kan vi då förstå bankernas roll i samhället, är de en mystisk hybrid som agerar på en fri marknad med samma roll som samhällsaktörer? Och vilket ansvar bör banker då ha gentemot staten och medborgarna?
mars 2, 2010
Det finns Läkare utan gränser, reportrar utan gränser. Nu finns det; ja inte Aktuarier utan gränser men om du är Aktuarie och vill göra skillnad så kanske följande jobbannons inom microinsurance är något för dig?
