Katastrofer, sista delen – vatten- och kärnkraft
Kärnkraften är ett område som är ganska tydligt reglerat beträffande ansvarfördelningen mellan offentligt och privat. Kärnkraftens risker styrs av internationella konventioner bl.a. det s.k. Paris-Brysselsystemet som utarbetats inom OECD.
I botten finns ett väl fungerande försäkringssystem genom olika nationella/regionala försäkringspooler. I Sverige finns ”Nordiska kärnförsäkringspoolen” som försäkrar kärnkraftsrisker i Sverige och Finland. I poolerna ingår ett stort antal försäkringsbolag som gemensamt svarar för riskerna inom respektive land/region. För att kunna bära så stora risker som möjligt återförsäkrar poolerna varandra. Trots poolsystemet krävs vid mycket stora skador ytterligare kapacitet från de stater som deltar i det nämnda konventionssamarbetet. Detta ansvar är väl reglerat i förskott.
2 november 2009 presenterades delbetänkandet SOU 2009:88 benämnt ”Kärnkraft – nya reaktorer och ökat skadeståndsansvar”. I betänkandet föreslås ett skärpt skadeståndsansvar och man ger också förslag till alternativa lösningar för finansiering av detta. Samma dag publicerade DN Debatt ett inlägg från Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson under rubriken ”Sveriges nya kärnkraftverk kommer att subventioneras”. Med tanke på kärnkraftens risker och dess politiska sprängkraft är det förstås sunt att ansvarsfrågorna belyses genom öppen debatt.
Det är dock värt att komma ihåg att ansvarsläget faktiskt är oklarare för skador som orsakas av ett genombrott från en vattenkraftverksdamm. En studie, som genomfördes av ett antal svenska skadeförsäkringsbolag för ca 15 år sedan, ledde till slutsatsen att de potentiella skadebeloppen från ett dammgenombrott vid någon av de största vattenkraftsdammarna var för stora att bära för den svenska försäkringsindustrin. Detta gäller även vid omfattande inköp av återförsäkringsskydd. Således är skador till följd av dammgenombrott starkt begränsade i svenska försäkringsvillkor. Istället har lagstiftning införts om s.k. strikt ansvar för ägaren till kraftverksdammar. Således kommer dammägaren att bli skadeståndsskyldig för de skador som orsakas av ett dammgenombrott. Problemet med detta är att de potentiella skadorna överskrider både tillgänglig ansvarsförsäkringskapacitet och dammägarnas kapitaltillgång. Dammägarna kan således inte leva upp till det strikta ansvaret vilket borde leda till motsvarande debatt som för kärnkraften. Inom vattenkraftsområdet är det faktiska ansvaret således oklart, inte minst statens. Man kan bara spekulera kring vem som slutligen kommer att betala skadorna efter ett dammgenombrott från en stor kraftverksdamm i Sverige.
