Arkiv
mars 8, 2009
Idag är det internationella kvinnodagen.
Men genusperspektiv och klimat, hör det verkligen ihop?
Jo, mer än man kanske kan tro, och helt klart mer än vad som anas i klimatdebatten i stort.
Om kvinnor systematiskt ges sämre möjligheter än män att få sina grundläggande behov och rättigheter tillgodosedda, att utbilda sig, och att delta i beslutsprocesser, så är det klart att det är ett hinder för arbetet med att utveckla strategier för energianvändning, avskogning, teknikutveckling, med mera.
En undersökning gjord för Sveriges Radio visar dessutom att kvinnor generellt sett är mer oroade än män över klimatet, vilket kanske är anledningen till att de också är mer öppna för att minska sin egen klimatpåverkan. En ny undersökning från Naturvårdsverket visar att 47% av svenska kvinnor väljer att äta mindre kött för att bromsa klimatförändringen, mot 40% av männen. Kvinnor är också i större utsträckning beredda att minska sitt eget bilåkande och åka mer kollektivt för att minska utsläppen av växthusgaser.
Dessutom, i skriften State of the World 2009 kan man bland mycket annat läsa att naturkatastrofer (som ju kan vara en effekt av ett förändrat klimat) dödar fler kvinnor än män i samhällen där kvinnors ekonomiska och sociala rättigheter inte skyddas.
Och det är bara en liten glimt från de perspektiv som öppnas upp om man tar på sig sina genusglasögon.
Så, till alla utredare och beslutsfattare inom klimatområdet: Låt varje dag vara en kvinnodag!
mars 5, 2009
Pontus Schultz skriver om kvinnorepresentation i ledningar och styrelser. Han konstaterar på sin blogg att under hela 2000-talet har näringslivet fört en hård kamp mot kvoteringshotet från politiskt håll, men när koden för bolagsstyrning skrevs om senast undvek man ändå nogsamt exakta siffror för hur stor kvinnorepresentation bolag bör ha i sina styrelser.
Ingrid Bonde, som just har utsetts till Näringslivets mäktigaste kvinna av VA, menar samtidigt att finanskrisen borde analyseras ur genusperspektiv. Och som Pontus Schultz påpekar står det idag klart att det hade behövts fler perspektiv i finanssektorn, ”fler som vågade påpeka att kejsaren var naken”. Petra Hedengran, ägaransvarig på Investor, var inne på samma spår när hon intervjuades av VA i februari (23/2-09). Men konstaterade samtidigt att det är viktigt att komma ihåg att frågan om mångfald i styrelsen inte bara handlar om könsfördelningen utan att det är lika angeläget att få in personer med utländsk bakgrund i styrelserna för globala företag.
Och nu senast har även regeringen gett sig in i debatten, genom att näringsministern, Maud Olofsson och jämställdhetsministern Nyamku Sabuni skickar ut brev och uppmanar valberedningarna att redovisa sina metoder att rekrytera kvinnor.
Mot den här bakgrunden är det intressant att titta på vilka personer det är som ska hitta dessa diversifierade styrelsegrupper – bestående av såväl kvinnor som män samt personer med olika nationell, etnisk och kulturell bakgrund. Efter att ha gått igenom valberedningarna inför årsstämmorna 2009 hos de fyra stora bankerna (Handelsbanken, SEB, Swedbank och Nordea) samt två stora ägare i flera svenska företag (Investor och Industrivärden) är jag minst sagt skeptiskt till att vi kommer att få se några stora förändringar på den här fronten i närtid.
Om man grovt sammanfattar den här gruppen, framstår den snarare som en medlemslista till ett jaktlag än en heterogen, nytänkande grupp som kan främja jämställdhet och vitalisering i det svenska näringslivet, eller i alla fall i viktiga delar av svenska finanssektorn. Av de fyra bankerna är det enbart hälften som överhuvudtaget har några kvinnor i valberedningarna (symptomatiskt nog är det Nordea – där bl.a. svenska staten är representerad av en kvinna samt SEB – som bekant också är den enda storbanken som har en kvinnlig vd). Enligt denna sammanfattning är det också nästan lika stor sannolikhet att någon heter Hans som att någon är kvinna (4 st. Hans och 5 st. kvinnor). Och om man letar efter någon person som kan bidra till ökad mångfald vad gäller etnisk och kulturell bakgrund får man nöja sig med ett par få representanter från Norden och en från USA (Nordea har representanter från Finland och Danmark och Investor har en representant från New York-baserade Third Avenue Management LLC).
Sannolikheten att sådana här väldigt homogena grupper ska lyckas hitta personer i sina nätverk som kan bilda heterogena styrelsegrupper – med avseende på såväl kön, som etnisk, nationell och kulturell bakgrund, borde rimligen framstå som liten. Jag är fullt medveten om att man främst brukar trycka på vikten av att kvinnor ges möjlighet till operativt ansvar och därmed får operativ ledningserfarenhet när man diskuterar bristen på kvinnors representation i företagens bolagsstyrelser. Men med tanke på vilka viktiga uppdrag valberedningen ändå har genom att bl.a. nominera styrelseledamöter, föreslå val av styrelseordförande och utvärdera styrelsens arbete, är det ändå lite konstigt att man inte diskuterar valberedningarnas sammansättning i högre utsträckning än vad som görs idag.
Här är en lista på ledamöterna i de olika valberedningarna >>
Läs resten av inlägget här.
mars 2, 2009
Under denna rubrik skriver DNs huvudledare 23 februari att en bred uppgörelse om socialförsäkringarna, liknande pensionsöverenskommelsen från 1990-talet, ligger i allas intresse – inte minst regeringens.
Jag har tidigare tagit upp detta ämne och det är förstås glädjande att opinionstrycket ökar på att en parlamentarisk utredning måste komma igång. DNs ledare hävdar att motståndet finns på den socialdemokratiska sidan vilket jag finner osannolikt. Det brukar ofta vara sittande regeringar som våndas över stora reformbehov. Som DN mycket riktigt påpekar var det ju den förra s-ministern Anna Hedborg som ledde det grundläggande och mycket förtjänstfulla utredningsarbetet kring socialförsäkringarna 2004-06. Under rubriken ”Mer försäkring-mer arbete” var en av hennes viktigaste ideer att lyfta ut sjukförsäkringen ur statsbudgeten för att tydliggöra att detta handlar om försäkring och inte bidrag. Problemet med att lyfta ut sjukförsäkringen ligger dock snarast i ovilja hos finansdepartementet oavsett vilken färg regeringen har. Vilken finansminister vill frånhända sig möjligheten att påverka denna stora intäktsmassa? Dessutom brukar arbetsmarknadens parter i vart fall uttrycka viss tveksamhet inför det stora ansvar det innebär att ta över sjukförsäkringen. Hur som helst delar jag DNs syn att pensionsuppgörelsen kan tjäna som modell för en blocköverskridande robust lösning om socialförsäkringarna till gagn för svenska folket.
mars 2, 2009
Vad kan vi som försäkringsbolag och banker göra? Den frågan ställer Stina Billinger från SPP som kommentar till mitt förra inlägg. Tack! Det första jag vill säga är att det är en mycket bra fråga, men egentligen är det inte jag som ska svara. Även om jag, genom det mikrofinansprojekt som jag är involverad i, har fått upp ögonen för alla komplikationer som möter nyanlända i deras vardag så har jag fortfarande bott i Sverige i hela mitt liv. Naturligtvis är det representanter från kundgruppen (dvs. nyanlända flyktingar eller i alla fall personer med utländsk bakgrund) som ska svara på frågan om hur banker och försäkringsbolag ska kunna möta deras behov.
Men om jag ändå ska säga något så skulle jag vilja säga detta: kundanpassning.
Jag sitter med i styrelsen för Kyrkornas U-fond (www.ufond.org) som är en del av Mikrofinanshuset där även Jamii Bora Scandinavia ingår (www.jamiibora.se). Jamii Bora är en kenyansk mikrofinansorganisation. När upploppen i Nairobi var som värst agerade Jamii Bora medlare mellan stridande grupper. Hjälpte FN med att dela ut nödpaket till befolkningen. Jamii Bora, säger vår styrelseordförande Tomas Brytting, är en extremt kundorienterad organisation. Om kunderna behöver mikrofinans, då tar man fram mikrofinanstjänster. Om de behöver försäkringar, ja då tar man fram skräddarsydda försäkringslösningar som passar invånarna i Nairobis slum. Behöver de bostäder? Då bygger man ett nytt bostadsområde. Och man kan agera medlare eller i nödfall hjälpa internationella organ som inte når utsatta människor.
Hur gör svenska banker och försäkringsbolag? Ser man det som att banken eller försäkringsbolaget finns där för att ge kunderna de tjänster som de behöver? Eller är kunderna endast ett medel för att förbättra bankens eller försäkringsbolagets nyckeltal? I viss mån är det naturligtvis två sidor av samma mynt – utan kundanpassning, inga kunder och ingen försäljning. Men varför finns det så få arabisktalande banktjänstemän? Hur många erbjuder kundservice på fler än ett språk? Hur många finansiella institutioner har satt sig in i de fördomar som nyanlända kan ha gentemot banker? I vissa länder är det både billigare och säkrare att ordna såväl försäkring som sparande och lån genom privata kontakter. Hur etablerar svenska banker och försäkringsbolag relationer med de stora flyktinggrupperna i Södertälje (och otaliga andra grupper som befinner sig utanför det finansiella systemet)?
Min kanske lite provocerande fråga är: vill bankerna och försäkringsbolagen nå dessa grupper? Eller kan det vara så att det är enklare att arbeta med det som vi slarvigt skulle kunna kalla för Medelklass-Svensson? Kanske till och med mer lönsamt? Anser sig banker och försäkringsbolag ha ett socialt ansvar att tillhandahålla tjänster till alla grupper i samhället eller är deras samhällsansvar bara att maximera sin avkastning på gjorda investeringar? Om man ser det som att försäkringsbolagens och bankernas sociala ansvar faktiskt handlar om att göra det man är bäst på; ge alla människor tillgång till försäkrings- och banktjänster så är det ett uppdrag som förpliktigar. Då krävs en lyhördhet och en kundanpassning. Och för detta krävs relationer med kundgruppen. Ett relationsbyggande som kräver investeringar i rätt personal, rätt kunskap och rätt nätverk.
mars 2, 2009
Den 1 januari 2009 trädde den nya diskrimineringslagen (SFS 2008:567) i kraft som ska förhindra särbehandling p.g.a. ålder, kön, könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning. Enligt folkpartiets Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Tobias Krantz och Barbro Westerholm, som idag skriver på DN debatt, har regeringen skärpt diskrimineringslagstiftningen vad gäller diskrimineringen i arbetslivet av äldre men de poängterar samtidigt att krafttag även behövs vad gäller diskriminering av äldre på andra områden.
Vad som inte nämns i debattartikeln är dock att det finns flera viktiga undantag vad gäller just de äldre på arbetsmarknaden i diskrimineringslagen.
För det första gäller inte lagen om anställningsskydd när man har fyllt 67 års. Från 67 års ålder måste man lämna anställningen om arbetsgivaren vill det.
För det andra kan man inte få a-kassa från och med 65 års ålder. En arbetslös som fyllt 65 år och som önskar att arbeta till åtminstone 67 års ålder är hänvisad till att ta ut sin ålderspension medan denne söker jobb.
För det tredje får man diskriminera p.g.a. ålder när någon söker ekonomiskt stöd, tillstånd, registrering, godkännande etc. som kan behövas för att man ska kunna starta och bedriva näringsverksamhet.
För det fjärde får man diskriminera mot äldre vid beviljandet av statligt studiestöd.
Lyckas man inte bli av med den äldre arbetskraften genom att säga upp den vid 67 försöker man effektivt att få de äldre att lämna arbetslivet genom att strypa a-kassan, försvåra start av företag, försvåra drivandet av företag samt försvåra omskolning i äldre aktiv ålder. Så mycket för den skärpta lagstiftningen mot åldersdiskriminering i arbetslivet!
Idag är det internationella kvinnodagen.
