Arkiv
mars 27, 2009
Alla vill bo nära vatten med sjöutsikt säger några av de intervjuade i onsdagens Uppdrag Granskning som handlade om nybyggen vid Vänerns stränder. Och visst låter det härligt, men vad händer när risken för översvämningar ökar?
Vem ska stå för notan när översvämningarna är ett faktum? Njaa, staten och skattebetalarna, svarar kommunerna, i realiteten är det försäkringsbolagen, tänker jag.
Kommunerna är väl medvetna om de risker som finns och dessa finns även väl dokumenterade i Regeringens klimat- och sårbarhetsutredning. Trots detta ges bygglov i riskområden, som man säger i Uppdrag Granskning: ”för att tillgodose människors behov och svara mot folkets önskemål att bo vid vatten”.
Vänern är Nordeuropas största insjö med ett enda utflöde Göta älv, vilket gör både Göta älv och Vänern utsatta för översvämningar. Vattenståndet i Vänern kan komma att höjas med två meter vart 20:e år vilket beräknas ge skador på 10 miljarder kronor. Samma problematik finns i området kring Mälaren med den skillnaden att det finns fler alternativ för att tappa Mälaren på vatten.
Är det så att försäkringsbolagen har en större roll än vad som framgår av t ex Uppdrag gransknings utredning? Har de ett ansvar för att sätta ett högre pris på försäkring av nybyggen vid utsatta områden och vad skulle det ge för konsekvenser? Finns det alternativa lösningar som skulle kunna minimera (dock inte förebygga) påverkan som t ex Private Public Partnerships (PPP)?
De stora återsförsäkringsbolagen ( t ex Swiss Re) har under 20 års tid arbetat aktivt med att kartlägga och prissätta klimatrisker, kanske är det dags även för försäkringsbolagen att synliggöra för kunderna att det faktiskt kostar att bosätta sig i utsatta områden?
Av: Samira Aissi
mars 26, 2009
I den offentliga debatten diskuteras sällan vilken finansiell ansvarsfördelning mellan stat/kommun och privat försäkring som ska gälla vid olika katastrofhändelser. Det tycks som det enda tillfälle då detta debatteras är omedelbart efter att ett allvarligt tillbud eller en katastrofliknande händelse inträffat. Oftast fungerar då någon form av tillfällig lösning men leder inte till långsiktigt stabila lösningar avseende ansvarsfördelningen mellan det offentliga och privata. Förutsägbarhet är bla viktigt för att privatpersoner och företag ska veta vad som gäller om man drabbas av någon form av skada. Det gäller också att skapa trovärdighet för de privata försäkringslösningar som erbjuds på marknaden.
Ett skäl till bristen på lösningar är att Sverige i modern tid varit förskonat från verkligt allvarliga katastrofer. Detta kan kanske låta provocerande i ljuset av händelser såsom Tsunamin, Gudrun och Estonia, men dessa händelser har trots det stora mänskliga lidandet varit hanterbara ur ett finansiellt perspektiv. Behovet av lösningar i förtid gäller således möjliga katastrofer som gudskelov inte inträffat(ännu). De exempel jag kommer att återkomma till och diskutera på denna blogg är:
1. Krig
2. Terrorism
3. Stormar av orkanstyrka
4. Pandemi
5. Genombrott i vattenkraftsdamm
6. Kärnkraftsolycka
Kärnkraftsfrågan har ju fått förnyad aktualitet genom att nya reaktorer framöver kan komma att ersätta de befintliga. Regeringen har också aviserat en översyn av nuvarande ansvarsregler inom detta område. Detta är intressant eftersom ansvarsfördelningen gällande kärnkraftsolycker redan tillhör de bäst reglerade områdena.
mars 25, 2009
I vårt mikrofinansprojekt är frågan om skuldsanering högaktuell. Det finns många myter och osanningar som florerar kring skuldsanering och vad som går och inte går. Om detta handlar mitt blogginlägg idag.
- När man är under skuldsanering kan man inte driva företag. Detta stämmer inte helt och hållet, men det är sant att det är lite mer komplicerat att driva företag om man är under skuldsanering. Man får inte vara näringsidkare när man söker om skuldsanering och får beslutet. Däremot kan man bli näringsidkare under själva skuldsaneringen. Problemet uppstår om du exempelvis driver enskild firma. Då betraktas företagets överskott som inkomst av tjänst, vilket kan föranleda att dina borgenärer begär omprövning av din betalningsplan även om du inte tar ut pengarna utan vill investera dem i företaget. Hur detta ska hanteras vet inte ens skuldsaneringsenheten. Här måste det utarbetas en ny praxis eftersom det naturligtvis måste vara möjligt att bygga upp ett kapital i ett bolag även under en skuldsanering.
- Det tar mycket lång tid att få skuldsanering eftersom beslutet måste fattas av tingsrätten. Det beror på vad man menar med lång tid. Den genomsnittliga tiden från ansökan till beslut är 5,5 månader. Det är inte längre tingsrätten som fattar beslut om skuldsanering. Generellt sett fattar Kronofogdemyndigheten alla beslut. Endast i undantagsfall överklagas beslutet till tingsrätten.
- Man måste ha kontaktat alla man står i skuld till (borgenärerna) innan man kan få skuldsanering. Så var fallet innan lagstiftningen ändrades och proceduren förenklades. Nu kan du kontakta Kronofogdemyndigheten direkt, de gör en annonsering i Post- och Inrikes Tidningar.
- Man betalar tillbaka till Kronofogdemyndigheten. Tyvärr stämmer inte detta. Man måste själv ansvara för att betala tillbaka till alla enskilda borgenärer (de som man står i skuld till). Det kan innebära att man månatligen måste göra mer än 30 olika inbetalningar till olika personer och institutioner.
- Man kan få skuldsanering hur många gånger som helst. Detta stämmer inte. Man kan bara få skuldsanering en gång. Därför är det mycket viktigt att man inte ansöker om skuldsanering förrän man känner att man har kommit till en punkt i livet där man inte kommer att dra på sig fler skulder som man inte kan betala.
mars 18, 2009
Det börjar bli en spännande uppladdning inför EU:s toppmöte 19-20 mars, där man ska fastställa EU: s ståndpunkt inför det kommande G20-toppmötet i London den 2 april. Först kan man konstatera att regeringarna nu är ense om att inga fler stimulansåtgärder behövs, för tillfället. Budgetunderskotten får inte rusa iväg hur mycket som helst (E24, 17/3 -09). Men hur fortsättningen ska se ut därefter verkar vara en öppen fråga.
I ett gemensamt brev till EU: s stats- och regeringschefer, menar Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands Förbundskansler Angela Merkel att den ”första prioriteringen är att bygga en ny global finansiell arkitektur. Europeiska unionen måste anta en gemensam ståndpunkt och ta ledningen i denna fråga”. Detta angreppssätt välkomnas dock inte av alla EU-ledare. Tvärtom pressas Storbritanniens premiärminister Gordon Brown på hemmaplan från de konservativa för att förhindra ett “maktövertagande” från Bryssel när det gäller regleringen av finanssektorn.
För finans- och försäkringssektorn är det också intressant att notera att toppmötet uppmanar ministerrådet och Europaparlamentet att klubba lagförslag om kreditinstitut, försäkringsbolagens solvens (Solvens II), bankernas kapitaltäckning (Basel II) och gränsöverskridande betalningar – innan valet till parlamentet i juni.
Trots att finanskrisen är viktig, så är det snarare klimat- och energifrågorna som antagligen kommer ta upp störst utrymme på mötesagendan. Problemet är som vanligt att alla verkar i stort sett vara eniga om de politiska målen men däremot är det få som känner sig manade att stå för kostnaderna. Hur stort ansvar ska EU ta för finansieringen av klimatinsatser i fattigare länder? Här kommer vi antagligen få se en het debatt mellan öst och väst inom EU. För den svenska regeringen är denna diskussion extra intressant eftersom den kan ge en fingervisning om regeringens förhandlingsmöjligheter inför klimattoppmötet i Köpenhamn i höst. Ju enigare fasad EU kan visa upp, desto starkare position kommer svenska regeringen ha i sin roll som EU:s ordförandeland i förhandlingarna med världens ledare om ett Post-Kyoto-avtal.
mars 17, 2009
Ekobanken arbetar med olika sociala projekt. Det är en i grunden samhällsnyttig satsning utan eget vinstintress. Ett annat alternativ är www.jak.se. JAK har under ett antal år arbetat för en bank där sparande och lån hänger ihop. Oscar Kjellberg har under lång tid poängterat betydelsen av att ditt sparande också ska investeras lokalt. Istället för att dit sparade kapital sätts in i redan överkapitaliserade börsföretag på andra sidan jorden är det enligt Oscar bättre att investera dem i nya lokala projekt. Tanken med JAK är att genom ett sparande ska det också finnas möjlighet att låna. Och det räntefritt. JAK har ett annat system än Islamic Banking, som också är räntefritt, men vars system i alla fall innebär att en finansiell institution kan kamma hem pengar på att låna ut pengar. Det kan tyckas som om JAK är ett aningens idealistiskt system, men dess överlevnadsförmåga visar att det finns ett intresse. I vilket fall är diskussionen om användningen av kapital och överkapitaliseringen av vissa affärsidéer av stort intresse.
mars 17, 2009
Den spektakulära Swedbanksagan har under de senaste veckorna skördat nya offer. Sparbanksstiftelserna som genom samverkan med Folksam och visar det sig även statliga myndigheter har hamnat i stora problem.
Swedbanks nye verkställande direktör lyckas i snabb takt fälla två oberoende kommentarer som utifrån sett tycks lite märkliga. Rent generellt hävdar han att svenska folket borde binda sina räntor för att inte riskera sin privatekonomi. Vad han inte säger är att historiskt sett är det inte lönsamt för individen att binda sina räntor, däremot mycket lönsamt för banken. Att binda sina räntor är att ta en försäkring. För att ta en försäkring måste kunden betala en premie. Den institution som erbjuder denna försäkring räknar med att tjäna en hacka på affären. Vad den nye verkställande direktören säger är att ni borde köpa våra produkter, men han försöker att få det att framstå som en social välgärning. Det låter som den Electroluxdirektör som tyckte att svenska folket borde köpa nya kylskåp för att spara på miljön. Välartat men lätt genomskådat.
Den andra kommentaren som fälldes var att problemen för sparbanksstiftelserna är ett ägarproblem som inte har med banken att göra. Det är förvisso en intressant utsaga. Om banken går bra får cheferna bonus och om bankerna går dåligt är det ett ägarproblem (och cheferna får löneförhöjning för att kompensera utebliven bonus). Det ska i och för sig noteras att den nye verkställande direktören knappast kan lastas för Swedbanks problem, men det kanske är klokt att fundera ett varv till innan uttalanden av den kalibern.
Att Stålberg nu har satt sig i biktstolen och nästan konstaterar att ledning och styrelse är medskyldiga till Baltikumexpansionen får i sammanhanget ses som ett genombrott i ansvarsfrågan.
För att återgå till rubriken dock. Att Sparbanksstiftelserna har fått problem med sitt för stora innehav av Swedbankaktier är inte ett anonymt problem för en okänd ägare. Allmänheten bör se detta som att det faktiskt är deras pengar som har försvunnit. Sparbanksstiftelsernas kapital är ihopskrapat under ett och ett halvt århundrade utifrån sparbankernas avkastning. Syftet med kapitalet är att skapa samhällsnytta. Det kapital som nu har försvunnit är därmed dina och mina pengar i någon mening. Det finns oändligt mycket att säga och skriva om varför sparbankerna gjorde denna satsning som nu har gått fel. Det var inget självklart val. Vissa av stiftelserna gick inte in i nyemissionen. Det finns också en hel del att säga om moralen i Folksams agerande. Att först agera som en del av rörelsen för att därefter mer eller mindre bokstavligen sätta Sparbanksstiftelserna i stora problem. Varför? På grund av internt tryck? För att chansen fanns? Var finns moralen?
Att dessutom staten har gått in via en statlig enhet som ska garantera export är en historia för sig. Det kan konstateras att det finns stort fog för frågetecken även här.
mars 16, 2009
Det är svårt att missa nyheten om man är intresserad av klimatfrågan – på en stor konferens i Köpenhamn förra veckan presenterades nya forskningsrön som pekar på att klimatförändringen kan få större genomslag än man tidigare trott http://climatecongress.ku.dk/newsroom/rising_sealevels/. Det gäller bland annat havsytans höjning där man nu talar om 1-2 meter tills år 2100 vilket kan jämföras med de 18-59 cm fram till samma datum som IPCC presenterade så sent som 2007. Men då kunde man inte ta hänsyn till påslaget från smältande isar på Grönland och i Antarktis vilket man haft möjlighet att göra nu.
Visst är det bra att forskningen går framåt men samtidigt ökar komplexiteten i de beslut man måste fatta vid inköp av en ny bostad eller då man projekterar ny bebyggelse. Utredningar om översvämningskänsliga områden som gjordes för bara ett par år sedan måste nu uppdateras, som tex Klimat och sårbarhetsutredningen som byggde sina antaganden på det som IPCC skrivit. Vilka risker vågar man nu ta som privatperson? Vågar jag köpa en lägenhet med havsutsikt utan att först begära uppgifter om hur högt över havet marken ligger idag och hur stor landhöjningen är? Kan jag känna mig säker om den ligger 3 meter över havet eller finns det så stora osäkerheter om hur klimatförändringen kommer att slå att jag kallt skall räkna med att allt land under 6-7 meter kan komma att översvämmas? Det är nämligen så mycket havsytan stiger om all is på Grönland smälter. Att studera översvämningskartor som t.ex. den på http://flood.firetree.net/ blir en ny hobby för den misstrogna köparen som inte litar på att byggföretagen gör sin hemläxa.
Visst går det att bygga vallar och förhindra översvämning men vem skall betala för dem? Är det jag och mina grannar eller staten, dvs. vi gemensamt, som i framtiden skall skydda det som förut var dyra lägenheter med sjöutsikt? Det känns som om klimatforskningens senaste rön om risken för snabba förändringar i klimatsystemet öppnar en avgrund av möjliga utfall. Det är svårt att ta till sig även för den som tar klimatfrågan på största allvar – vem är det egentligen som bör ta ansvar för befintliga och framtida investeringar givet det hot som klimatförändringen innebär?
Annika Carlsson-Kanyama
mars 15, 2009
En bank som inte placerar de inlånade pengarna i värdepapper, utan i ekologisk äppelodling och musikterapi? Verkar lite flummigt, eller hur?
Men när den traditionella finansbranschen för stunden haltar fram så framstår Ekobanken istället som en frisk fläkt av nytänkande.
Det är en medlemsbank vars inlånade pengar används för att finansiera initiativ som enligt egen utsaga ”skapar nytta för samhället, respekterar naturen och ger människor möjlighet att utvecklas”. Inlåningen är större än utlåningen, och man satsar bara på projekt man tror på. Någon kreditförlust har aldrig varit aktuell.
Dagens Industri har i dagarna skrivit om hur Ekobanken inte bara klarat sig oskadd genom finanskrisen tack vare sitt affärsupplägg, utan till och med attraherat nya kunder som söker alternativ till det finanstänk vi annars är så vana vid. Mindre kortsiktigt egenintresse, mer långsikta framtidslösningar. Bankens tillgångar ökade med 38 % år 2008 jämfört med året innan.
Ett bra exempel på att affärsverksamhet som bygger på hållbarhetsprinciper kan vinna i längden!
mars 10, 2009
På ett seminarium som Cision arrangerade i torsdags lyssnade jag till Anna Ryott, insamlingschef på Unicef. Hon berättade många intressanta saker och visade exempel på lyckade insamlingskampanjer från Unicef och deras partners H&M och Ikea.
Vad som dock är problematiskt när representanter för frivilligsektorn talar om företagens ansvar är att deras svar allt som oftast verkar vara att företagen bör utforma huvuddelen av sitt hållbarhetsarbete som sponsring av humanitära organisationer.
Det är att kasta hållbarhetsutvecklingen ungefär 10 år tillbaka i tiden då företagen ”köpte sig fria” genom att göra något snällt vid sidan av kärnverksamheten. Hållbarhetsarbete handlar om att förändra den egna kärnverksamhet och anpassa kärnan till den tid, den miljö, det klimat och det samhälle som vi lever i. Det är självklarheter men kan sägas hur många gånger som helst; det går inte att sponsra sig fri från en icke hållbar verksamhet. Det handlar om att göra det man gör med på ett juste sätt och inte till vilket pris som helst.
Men – det som var härligt på seminariet var att Anna Ryott berättar att svenska företag lägger 54 miljarder om året på CSR och 70% av företagen planerar att öka anslagen under nästa år (Ryott angav inte källan varför inte heller jag kan göra det). 54 miljarder är hyfsat mycket pengar och visar att frågan tas på allvar. Hur bör då dessa 54 miljarder fördelas? Internt eller externt? Miljö? Klimat? Mänskliga rättigheter? HR? Mångfald?
Om man väljer att lägga hela potten internt skulle en topp 3 kunna se ut så här:
- Identifiera klimatpåverkan och minska CO2-utsläppen
- Interna ledarskapsprogram för att öka antalet kvinnliga chefer och chefer med invandrarbakgrund (det är lönsamt)
- Tyliga krav på samtliga underleverantörer, säkra hela leverantörskedjan
Men vad tycker du? Hur bör svenska företag fördela de 54 miljarderna år 2009?
mars 10, 2009
Dagens ledare i DN handlar om att Lagen om anställningsskydd, LAS, skadar företag och hämmar rörligheten på arbetsmarknaden då företagen har svårt att behålla nyckelkompetensen p.g.a. att man enligt LAS ska följa turordningsregeln ”sist in – först ut” vid uppsägningar. I ledaren argumenteras för att turordningsreglerna vid uppsägningar bör överges då det kan vara avgörande för ett företags överlevnad, särskilt i kristider som dessa, att kunna behålla personal med speciell kompetens och att detta gäller inte minst för små och medelstora företag.
Vad som inte nämns i ledaren är att företag med högst 10 anställda får undanta två nyckelpersoner vid fastställandet av turordningen. Knappt 90 procent av alla företag har högst 10 anställda och får således undanta två personer vid uppsägning. Dessutom, vilket nämns i ledaren, får LAS redan idag avtalas bort – om arbetsgivaren önskar att andra anställda ska lämna företagen än de som ska sluta enligt turordningsreglerna kan arbetsgivaren göra en överenskommelse med facket om att undantag ska ske från turordningen. Ofta är det äldre, som har långa anställningstider och därmed skyddas från uppsägningar genom LAS, som arbetsgivaren önskar bli av med. Att förhandla bort anställda från turordningslistan är förstås inte gratis för företaget, vid sådana överenskommelser är ofta (men inte alltid) förbehållet att den uppsagde ska få en ersättning och rör det en äldre arbetstagare att ersättning ska utgå fram till pension. Om man följer DNs ledares råd att avskaffa LAS och istället införa lokala avtal som reglerar uppsägningarna skulle således samma personer som idag få lämna anställningarna vid neddragningar, men utan att få ersättning från företaget. Redan marginaliserade grupper skulle således bli än mer marginaliserade p.g.a lägre inkomster. Räcker det inte att de blir av med jobbet, ska man även ta bort den eventuella ersättning de får från företaget för att de blir bortförhandlade?
