januari 8, 2009
Den pågående Trafikförsäkringsutredningen syftar till att skapa underlag för en reform där trafikförsäkringen utvidgas genom att vissa delar av socialförsäkringen privatiseras. I en utvidgad trafikförsäkring kommer försäkringsbolagen att ha tydliga drivkrafter att ta ansvar för den yrkesinriktade rehabiliteringen av dem som skadats i en trafikolycka.
I ett försäkringsmässigt system avsätts en sammanvägd skadekostnad för att både finansiera aktiva rehabiliteringsåtgärder och utbetalning av inkomstbortfallsersättning. Eftersom försäkringen bara har en finansieringskälla för alla insatser blir skaderegleringens första naturliga fråga: vilka insatser – rehabilitering, omskolning, arbetsträning, etc. – kan vi sätta in för att begränsa skadans ekonomiska konsekvenser? Frågan är inte om en rehabiliteringsinsats är dyr eller billig. Frågan är vad den leder till. Målet är att den skadelidande ska återfå sin arbetsförmåga och klara sig utan ersättning för inkomstbortfall.
Rehabilitering som medel i konkurrensen innebär att det blir naturligt för försäkringsbolaget att ta ansvar för tidiga och effektiva insatser. Dessutom kommer konkurrensen att stimulera tillväxt och förstärka kvaliteten på marknaden för rehabiliteringstjänster.
För att rehabiliteringen ska bli lyckosam måste den skadelidande medverka i att reducera effekterna av skadan. I linje med samhällets syn på krav och kontroll kommer försäkringsbolagen på ett naturligt sätt att tillämpa en tydlig ordning för vad den skadelidande förväntas bidra med i rehabiliteringsprocessen.
januari 3, 2009
Vid årsskiften är det populärt att publicera prognoser för hur det kommande året kan komma att utvecklas. Denna typ av prognoser blir särskilt populära i tider som dessa när ekonomin befinner sig i kris. Men om behovet av framtidsbedömningar är större än vanligt anses dagens läge också vara vanskligare att sia om än det varit på många år.
Johan Schück skriver i en analys i DN idag att spåren från prognoser inför föregående årsskiftet förskräcker. ”Då var prognosmakarnas nästan samstämmiga bedömning att Sverige skulle få en BNP-ökning på mellan två och tre procent under 2008. Nu vet man, även om siffrorna inte är klara, att tillväxten under förra året blev lägre än en procent.”
Varför uppstår de här problemen? Varför är inte prognoserna mer träffsäkra? Detta är en fråga som har ställts flera gånger under den gångna hösten, både av journalister och bland allmänheten. Till och med den engelska drottningen ställde kritiskt frågan: ”Why did no one see it coming?” när hon besökte London School of Economics i november 2008.
En viktig förklaring till svårigheten för analytiker att göra korrekta prognoser är helt enkelt att vi inte vill höra dem. John Kay konstaterade i en analys i FT (29/12 -08) att även om folk i all oändlighet efterfrågar förutsägelser vill de sällan verkligen ha svar. Han menar att han numera har lärt sig att när folk säger: ”Vi vill verkligen att du utmanar våra idéer”, vill de i stället ha bekräftelse på sin egen visdom. Samma sak gäller när de frågar, ”Vad kommer att hända?” De söker bekräftelse och uppmuntran snarare än en inblick i framtiden.
Det finns till och med studier som visar att vi främjar inkorrekta men självsäkra prognoser framför mer nyanserade och mer realistiska prognoser. Den amerikanska statsvetaren, Philip Tetlock, har studerat prognoser gjorda av experter under flera årtionden och han konstaterar att de mest kända prognosanalytikerna också är de som gör mindre exakta prognoser. Affärsmän, politiker och journalister värdesätter helt enkelt klarhet och säkerhet högre än ett erkännande av osäkerheten och den komplexa verkligheten. Problemet är dock – som John Kay också konstaterar – att det oftast är människor som uppskattar komplexitet som har mest givande saker att säga om framtiden.
