Arkiv
januari 31, 2009
Bland alla punkter på önskelistan till USAs nytillträdda president finns en som kommer från investerarkåren. Vad de önskar sig av Barak Obama är krav på ökad företagstransparens.
I ett brev till presidenten föreslår investerare att offentligägda bolag ska avkrävas CSR-rapportering, och att SEC i högre grad än nu bör godkänna aktieägarresolutioner som efterfrågar större öppenhet från bolag angående riskrelaterade CSR-frågor.
Företagstransparens är också ett favorittema för investerare här i Sverige. En forskningsstudie, som presenteras senare i vår av undertecknad, visar att den viktigaste frågan för investerare när de träffar bolag för att diskutera deras hållbarhetsarbete är att få till stånd en mer utförlig rapportering.
Många svenska storbolag säger nämligen att ”våra värderingar för miljö och etik sitter i väggarna, och vi vill inte vara för byråkratiska och skriva ner allt”. Men är det rimligt att investerare ska åka på turné till sina portföljbolag och försöka lyssna in vad som finns i deras väggar innan de gör en analys? Jag tycker inte det.
Tvärtom så är en god informationsgivning helt nödvändig för att kunna göra en bra bedömning av företags hållbarhetsarbete, både angående risker och värdeskapande. (Se även tidigare inlägg 21/1 på temat tydlig information.) Transparens är också nödvändigt för likabehandling av aktieägare; när ägarna måste samla in en stor del av informationen genom personliga möten får de förstås passa sig för att hamna in en insidersituation.
Men alla håller inte med om att mer transparens alltid är bättre. I en ny bok, ”Värdeskapande CSR”, så menar en av författarna, Mats Hallvarsson, att en ökad öppenhet ibland kan få motsatt effekt och leda till förtroendeproblem, till exempel när ”drevet” går. Dessutom kan transparens vara förenat med orimligt höga kostnader, särskilt för små bolag.
Kanske ligger det något i det. Men än så länge tycks inte det generella problemet vara för stor öppenhet om CSR, utan snarare tvärtom. Dessutom: Vilket företag skulle säga ”äsch, vi skriver ingenting om vårt rörelseresultat i årsredovisningen i år, investerarna fattar nog ändå att det går bra för oss”? Företag, små som stora, bör inte heller hantera hållbarhetsfrågor på det viset.
januari 27, 2009
De enskilda företagens och näringslivets gemensamma ansvar för att hantera klimatproblemen har debatterats intensivt de senaste månaderna, bland annat har klimatskeptiker som förre Sandvik-chefen Per-Olof Eriksson och Naturliga Steget-grundaren Lars Bern gett sig in i debatten. Men klimatskeptikerna möter dock mothugg från andra företagsledare och representanter från näringslivet.
Nyhetsprogrammet Rapport berättar till exempel idag på morgonen att en studie som Världsnaturfonden och företag som bl.a. Volvo och Vattenfall ligger bakom, visar att det är betydligt billigare att bekämpa den globala uppvärmningen än man hittills trott. Studien hävdar att det skulle kosta mindre än en halv procent av jordens BNP att sänka utsläppen av växthusgaser med 40 procent inom 20 år. Enligt rapporten är det billigaste och mest effektiva sättet att rädda planeten att byta ut kolbaserat bränsle, mot vindkraft och solenergi.
Samtidigt konstaterade Pontus Schultz på sin blogg (21/1 – 09) att förutsättningarna för ett globalt klimatarbete har förbättrats radikalt. Han skriver bland annat att ”slutsatsen av finanskrisen verkar inte bli ’vi har inte råd med klimatet’, utan den lika självklara: Krisen skapades därför att vi saknade en syn på kapitalismen som hållbar. Det måste vi åtgärda och i det ligger också klimatfrågan.” Enligt en enkät som VA skickade ut i november 2008 till vd:arna för de 300 största bolagen sa hela 72 procent att de upplevt ett ökat konsumenttryck kring klimatfrågan det senaste året. Fyra av tio ville dessutom ha hårdare utsläppsregler i Sverige än resten av världen, sju av tio ville ha hårdare regler för EU.
En annan intressant utveckling på detta område är att näringslivet idag har börjat tävla i hållbar utveckling. Två aktuella exempel på hållbarhetstävlingar är:
1) Tidningen Financial Times tävling FT Sustainable Banking Awards, ett pris som delas ut till banker och andra finansiella institut som genom ledarskap och innovation integrerar sociala och miljömässiga aspekter samt sund företagsstyrning i sin verksamhet.
2) SEED Awards 2009, som ger pris till entrprenörsinriktade och innovativa idéer som är lokalt drivna men samtidigt har stor potential att bidra till hållbar utveckling i utvecklingsländer eller övergångsekonomier. SEED Initiative – som bland annat finansieras av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) – identifierar och stöder lovande, lokalbaserade nystartade företag som arbetar i partnerskap för att förbättra levnadsstandarden, motverkar fattigdom och marginalisering, samt förvaltar naturresurser på ett hållbart sätt i utvecklingsländerna.
Under 1900-talet bidrog företagen på ett avgörande sätt till uppbyggnaden av välståndet och välfärden i Sverige och våra grannar i Västvärlden. På samma sätt innebär 2000-talets utmaningar att företagen kommer att behöva spela väldigt viktiga roller i uppbyggnaden av långsiktiga och hållbara samhällsstrukturer.
januari 23, 2009
Den 17 januari skrev Pernilla Ström i DN om hur de flexibla mekanismer, t.ex. Clean Development Mechanism (CDM), som finns inskrivna i Kyotoprotokollet uppfattas som orättfärdiga av vissa miljökämpar http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=874582. Vissa miljökämpar menar att systemet i för hög grad fokuserar på handeln av utsläppsrätter och i för liten grad fokuserar på hur man ska minska koldioxidutsläppen.
Pernilla Ström påpekar mycket klokt att ”Tanken bakom systemet är att klimathotet är globalt och att ett ton koldioxid gör lika stor skada oavsett om det läcker ut i Europa eller Asien. För klimatets del är det därför irrelevant om utsläppsminskningen sker i Sverige eller någon annanstans. Det viktigaste måste rimligen vara att den kommer till stånd – och att man får så mycket koldioxidsbegränsning som möjligt för pengarna.”
I nuläget är det allvarligaste problemet snarast att inte tillräckligt många CDM-projekt kommer igång. Den kinesiska marknaden, som är den största marknaden för CDM-projekt, har flaskhalsar i form av att inte tillräckligt många s.k. DOE:s (organ som validerar/utvärderar CDM-projekt) finns i landet. Detta medför att många CDM-projekt drabbas av onödiga förseningar. Projektet ”EU-China CDM Facilitation Project” (http://www.euchina-cdm.org/project%20overview.php), vilket leds av IVL, arbetar bl.a. med kapacitetsuppbyggnad, i form av utbildning potentiella DOE:s.
I en perfekt värld skulle det kanske finnas bättre verktyg än CDM. Man ska dock akta sig för att låta det goda bli det bästas fiende. Speciellt när det rör sig om något så viktigt som att skydda vårt ömtåliga klot.
januari 22, 2009
Varje år kommer några ord som verkligen speglar året. Enligt Birgitta Lindgren, nyordsansvarig på Språkrådet var ett sådant ord under 2008, finanssmälta som beskriver ekonomins totala sammanbrott. Vid en analys av svensk affärs- och nyhetspress kan man redan nu ana att det finns ett flertal ord som antagligen kommer att prägla 2009. Här är några nya samt nygamla ord inom ekonomi och politik som jag har identifierat hittills:
Svenska ord
Skitår = ett sammanfattande ord för den svenska arbetsmarknaden 2009
Vargavinter = tidigare synonymt med ”sträng vinter”. Idag är det också det ett sammanfattande ord för den svenska ekonomin och dess tillväxtutsikter för 2009
Grön kapitalist = beskriver en affärsverksamhet som bedrivs utifrån marknadsekonomiska principer men där verksamheten är långsiktig ur både ekonomiskt och klimatperspektiv. En grön kapitalist ser alltså ingen motsättning i att hantera finanskrisen och klimatkrisen simultant. Veckans Affärer har precis utsett Max Hamburgerrestauranger till Årets gröna kapitalist 2008.
Bankslakt = ord som beskriver ett läge där alla vill sälja sina bankaktier – företrädesvis i SEB, Swedbank, Nordea och Handelsbanken – men ingen vill köpa dem.
Statsstöd = ett gammalt ord som fått renässans i finanskrisens och lågkonjunkturens spår. Har tidigare associerats med att staten gett stora summor skattepengar till utdöende industrinäringar, t.ex. varvsindustri (som ändå flyttades ut från Sverige) eller – på europeisk nivå – att länder som Frankrike gärna gett stora stöd och/eller subventioner till franska företag (ofta ackompanjerat av protester från EU). Idag har ordet i viss mån fått en ny innebörd och ges en positivare vinkel. Statsstöd i dagens kontext handlar istället om extra resurser till ”satsningar för framtiden” (särskilt populära är FoU-relaterade projekt) samt ”övervintringsresurser” till verksamheter som ”egentligen går bra och är konkurrenskraftiga”.
Hybridkapital = ett mellanting mellan en obligation och en aktie. Till skillnad från en obligation blir hybridkapitalet en del av bankernas kärnkapital och bankerna kan på så vis öka sin utlåning (källa: SvD ). Eller med Mats Odells egna ord ett medel för honom att fungera som ”äktenskapsmäklare” mellan livbolagen och bankerna.
Korvören = ett sammanfattande ord för analys- och aktiechefers förväntningar på börsbolagens aktieutdelningar under 2009.
Engelska ord
Watchful Eye = enligt President Barack Obama ett nödvändigt instrument för att marknader inte ska löpa amok och för att ett land inte kan blomstra så länge det enbart främjar de välbergade.
Nationalization = Ett ord som tidigare främst förknippats med socialistiska regimer. Idag förknippas ”nationalization” istället med bland annat Storbritannien – trots det senaste mycket omfattande räddningspaket för de brittiska bankerna. Framför allt är det Royal Bank of Scotland som förväntas följa Northern Rock mot förstatligande .
Corporate debt hangover = begreppet beskrivs bäst med bilden nedan:
Källa: New York Times
januari 21, 2009
Alla statliga svenska bolag ska hållbarhetsrapportera enligt GRI, Global Reporting Initiative, det har Maud Olofsson bestämt.
Det gör att vi i dessa rapporteringstider inte bara kan se fram emot maffiga, dyra, tjocka årsredovisningar som bränner massor av papper utan också fina tryckta hållbarhetsrapporter. En lustig sak är att dessa trycka hållbarhetsredovisningar ofta rapporterar om hur mycket företaget sänkt sin pappersförbrukning. Hmmm.
I grunden står två saker: alla vill framstå som duktiga på att ta ansvar för etik och miljö och alla vill framstå som transparanta.
Somliga siffror är lätta att tyda, sjukfrånvaro, andel kvinnor i ledande ställningar etc. – de siffrorna talar sitt tydliga språk. Men t.ex. energiförbrukning och koldioxidutsläpp blir fullständigt omöjliga för en lekman att tyda. Exempelvis Vattenfall har en superseriös hållbarhetsredovisning som säkert är kanon men ögonen går i kors när jag kommer till ”energy use”. Pröva själv här.
Det är bra att vi företag rapportera hur hållbart vårt företag är. Men vi måste rapportera så folk förstår! Nu vädjar jag. Ge mig en riktigt grymt bra hållbarhetsredovisning som inte ögonen går i kors av, som gör att alla förstår vad företaget uppnått, vad de behöver fokusera mer på och vilka av sina mål de faktiskt nått. Som tydligt kommunicerar hur ledningen på lång och kort sikt avser göra sitt företag mer hållbart.
Den som kan ge mig ett bra tips får en lunch.
januari 19, 2009
Som bekant genomförde SIND under hösten ett seminarium om offentlig och privat samverkan inom socialförsäkring. Under hösten publicerade även World Economic Forum en rapport på detta tema som känns särskilt angeläget när tillväxten i globala ekonomin nu kraftigt bromsar in.
”The Future of Pensions and Healthcare in a Rapidly Ageing World” diskuterar utifrån tre olika scenarier hur hälso- och sjukvård samt pensionssystem kan komma att påverkas av en åldrande befolkning givet vissa antaganden, bland annat den globala ekonomiska tillväxten.
”The winners and the rest” är ett scenario som kännetecknas av hög global tillväxt vilket innebär att de finansiella konsekvenserna av en åldrande befolkning fördröjs. De flesta länder upprätthåller nedskalade versioner av de nuvarande sociala trygghetssystemen som en följd av politisk opportunism. Systemen uppfattas emellertid som allt mer otillräckliga, framförallt av de med låga inkomster som i hög utsträckning är beroende av systemen.
I ”We are in this together” präglas istället det politiska ledarskapet av en samlad ansträngning att försöka hålla tillbaka de växande ekonomiska och sociala klyftorna genom ett gemensamt ansvarstagande för de sociala trygghetssystemen. Den globala ekonomin utvecklas med en mer måttlig tillväxttakt, men kompenseras av en ökad framväxt av innovativa, effektiva och inkluderande sätt att hantera de finansiella påfrestningarna av en åldrande befolkning.
Slutligen behandlas i scenariet ”You are on your own” en utveckling där den globala ekonomin befinner sig i recession även efter 2010. Den ekonomiska utvecklingen har inneburit att ett stort antal länder med skattefinansierade trygghetssystem kraftigt tvingats skära ned på utgifterna för pensioner och sjukvård. Ansvaret för finansieringen har i stället vältrats över på individen och den privata sektorn.
Dessa tre scenarier får därefter bilda olika fonder i vilka händelseutvecklingen i pensions- och sjuk- och hälsovårdssystemen i Kina respektive Italien tecknas. Det finns överlag ett positivt anslag i rapporten och en del tankeväckande inslag, till exempel etablerandet av ”International Future Funding Institute”. Ett globalt initiativ bland annat med uppgift att garanterar finansiella instrument i form av pensions-swappar för att utjämna demografisk risk mellan olika länder.
Om man väljer att ”koka ned” scenarierna till svenska förhållanden, väcks bland annat frågan hur våra kommuner kommer att påverkas av en åldrande befolkning. Sveriges Kommuner och Landsting beräknar att ökade kostnader för äldreomsorg fram till 2020 medför behov av ökat skatteuttag med 80 öre. Frågan hur det ska kunna materialiseras i kommuner där skatteunderlaget samtidigt krymper står dock i det närmaste obesvarad.
Försäkringsföretag till exempel, har bland annat i samarbete med kommuner och landsting varit innovativa och utvecklat olika finansiella lösningar för att hantera framtida kostnader för pensioner. En del av denna innovationsförmåga behövs nu för finansiering av äldrevård. Det vore märkligt om Sorsele, som nyligen knackade på Näringsminister Maud Olofssons port i hopp om statlig hjälp, lämnas ”on your own” av de privata aktörerna.
januari 19, 2009
Som tjugofemåring som inte springer runt i kostym och kränger skit är det ibland svårt att få förtroende från bankerna. I dessa tider, när hela världen är i kris på grund av bankernas faibless för att låna pengar till kostymklädda luftsäljare, känns det ännu mer aktuellt att ta ett färskt exempel på hur jag själv blev helt nonchalerad, vilket ledde till att jag bytte bank.
När jag 2007 skulle byta bank frågade jag min svärfar om råd kring vad jag skulle tänka på. ”Det viktiga är att du får en bra kontaktperson på banken”, sa han och tipsade mig om den han själv hade på Handelsbanken i Gamla stan. Hon bemötte mig toppen och vi var på samma våglängd och jag kände att saker stämde. Jag fick de olika krediterna jag behövde och saker började rulla bra. Hon blev ledig, och jag fick en ersättare som också var bra och bemötande. Sen fick ersättaren jobb i Tyskland och jag fick att göra med nummer tre, som till synes var en ung soft bankir men som visade sig tänka mer mossigt än stenen jag har utanför min trapp.
Ett av mina företag som jag hade som kund på banken, Medborgaranalysen, behövde i våras ett lån på 70.000 för att skapa en säkerhetsbuffert inför att vi behövde projektanställa en person till ett uppdrag som vi ännu inte hade börjat få betalt för. Vid det laget hade vi det året bara dragit in 25.000 kronor till Medborgaranalysen, men hade stora uppdrag i pipeline, vilket vi också redovisade i affärsplanen. Dessutom kunde min ägarpartner säkra det hela med en lägenhet på Sveavägen som var värd över en miljon. Tidigare hade sånt här gått i en handvändning, men nu kändes det genast som att hon upplevde det som krångligt när jag mejlade. Så vi sågs för att jag skulle berätta mer och förklara och träffen gick i förvåningens tecken. Hon tyckte att det kändes osäkert att låna ut till ett företag där ägarna inte hade gjort en kapitalinsättning själva och tyckte affärsiden var luddig och allt verkade osäkert. Hon menade att vanligtvis så handlar man ju och säljer någonting och när jag förklarade att hela mitt affärstänk bygger på att inte investera några pengar förrän jag har tjänat dom som såg hon ut som ett frågetecken. Det som kändes som ett rutinjobb där vi bara behövde en spottstyver för att inte behöva skramla småslantar innan faktureringen blev oerhört stressigt och ifrågasättande från hennes sida. Hon kunde inte lita på mig. Vi avslutade mötet med att dom skulle titta på möjligheterna och höra av sig, vilket dom aldrig gjorde. Så jag bytte bank till SEB, för både Medborgaranalysen och mina två andra bolag, fick en bra bankkontakt och när förra året tog slut hade alla de överflyttade verksamheterna omsatt över en miljon, lånat hundratusen och hade en kvarts mille liggandes på kontona i väntan på investering som vi såklart kan komma att göra på inrådan av banken. Och det har ju bara gått ett år.
Banker med personal som beter sig som dom gjorde i Gamla Stan-Handelsbanken är dödsdömda. Jag undrade vilken sten hon hade legat bakom, om hon som sagt inte själv helt enkelt var en sten, när hon menade att det krävdes kapitalinsättning motsvarande lånebeloppet, istället för att kräva en hållbar ide med säkra kunder och en produkt det finns efterfrågan om. Även om den inte gick att ta på. I Medborgaranalysens fall så säljer vi förbättrad kommunikation mellan kommuner och medborgare. När halva det här århundradet har gått kommer med all sannolikhet den typen av sociala företag som utvecklar samhället parallellt socialt och marknadsmässigt vara de som dels tagit upp folk ur arbetslöshet, skapat de nya marknaderna och med all säkerhet lyft hela områden och nationer ur en u-landsstatus. Omsättningen på pengar kommer att vara brutal och resultaten superviktiga. Att såna som Handelsbanken lirar in små käppar i hjulet hindrar nog vissa, men mest gör den nog bara folk trötta på att insikten än så länge är så låg.
”Vi kan inte ta några risker”, sa hon på Handelsbanken. Nä men du, förklara vad det är bankerna gjort hela tiden, när de pumpat ut luftpengar till kostymnissar med noll socialt patos?
januari 15, 2009
På ett mycket välbesökt och intressant seminarium som SNS arrangerade i morse, talade David Ereira, som är partner Linklaters Advokatbyrå, på temat Lehman – what happens when an investment bank fails? Han sammanfattade effekterna av den turbulenta veckan i september 2008 när Lehman Brothers gick i konkurs med orden: ”This is the largest insolvency the world has ever seen”.
Och konkursen fick som vi vet idag enorma effekter på världens marknader. Ereira pekade också på ett antal långsiktiga konsekvenser som vi antagligen kommer att få se: 1) mer omfattande regleringar, 2) bankreformer, 3) ökat fokus på bankers likviditet och tillgång till kapital samt 4) ökad kontroll av risker och belåningsgrad, 5) striktare särskiljning av kunders tillgångar, 6) översyn av bonuskulturen.
Han tog även upp ett antal lärdomar som man kan dra av Lehmankonkursen, som:
· Goda balansräkningar betyder inte trygghet
· Viktigt att det finns en plan B
· Behov av en överordnad övervakningsmyndighet som kan kontrollera globala banker
· Behov av ordning och förutsägbarhet
· Konkurs är inte en lösning
På tal om systemkriser och systemrisker är det också intressant att uppmärksamma rapporten Global Risk 2009, som presenteras av Global Risk Network inför kommande World Economic Forum i Davos i februari. Enligt rapporten finns det främst 5 allvarliga risker som behöver omedelbar uppmärksamhet;
1) Den finansiella krisen – försämringen av den globala ekonomin förväntas fortsätta under hela 2009.
2) Dämpad tillväxt i Kina – den kommer förmodligen vara under 6 procent under 2009, vilket skulle kunna resultera i både interna problem och få betydande inverkan på den redan svaga globala ekonomin.
3) Kollapsde tillgångspriser – detta kommer att fortsätta och leda till konkurser och kreditkriser.
4) Resursutmaningar - trots finansiell kris, fortsätter risker som rör klimatförändringar, väderförhållanden, försämrad vattenkvalitet och tillgång till vatten samt energifrågor, att vara högprioriterade.
5) Avsaknad av Globala styrelseformer – detta är en ny typ av risk, som belyser avsaknaden av eller i alla fall bristen på effektiva och omfattande system för hantering av globala frågor. Utan en mer enhetlig ram för att hantera globala risker förblir hanteringen av dessa frågor fragmenterad.
Ovanstående kriser och risker visar att händelser och aktiviteter på mikronivå kan få förödande konsekvenser på makronivå. Gemensamt för David Ereira och Global Risk Network är att de dragit slutsatsen att i framtiden finns det ett nödvändig behov av internationella och globala styr- och kontrollsystem för att hantera aggregerade risker och globala kriser.
januari 13, 2009
… stod det i en artikel som jag hittade igår kväll. Jag satt och ögnade igenom ett begagnat exemplar av Stockholm City medan tunnelbanan sniglade sig fram mot den middag med några vänner som jag var försenad till.
Läs den på http://stockholm.city.se/nyheter/2009/01/12/Han_fick_inte_satta_in_pengar_pa_banken/
Det var en intressant artikel. Jag arbetar ju med mikrofinans med betoning på finansiering av små, nystartade företag som drivs av personer som befinner sig i vad som slarvigt skulle kunna benämnas som utanförskap. Men Taner Bayrak som inte fick sätta in förtjänsten från sin taxirörelse på sitt bankkonto i Nordea är inte ensam om att har problem med att få tillgång till sparandelösningar.
I just Taners fall vet vi inte särskilt mycket om de enskilda omständigheterna och EUs lagstiftning kring penningtvätt är besvärlig även för bankerna. Jag har träffat banktjänstemän som visserligen förstår poängen med lagstiftningen, men också med jämna mellanrum råkar ut för den jobbiga situationen att kunderna upplever att banktjänstemannen ställer kränkande frågor som han eller hon ”inte har att göra med”. Vid penningtransaktioner från utlandet kan man exempelvis ibland behöva tillhandahålla skriftliga bevis på vart pengarna kommer ifrån. Mer information om lagen och vad den innebär finns på http://www.bankforeningen.se/upload/penningtv%C3%A4tt2005.pdf För det mesta ställer lagstiftningen inte till problem, men för den som inte kan de svenska institutionerna kan den innebära mycket krångel.
Det är spännande även i övrigt det här med sparande. Hur kan uteliggare exempelvis förvara sina pengar på ett säkert sätt? I Situation Stockholm läste jag för ett par månader om Grand Central Savings i skotska Glasgow som riktade sig just till uteliggare (läs mer på http://www.situationsthlm.se/sv/Containers/Senaste-numret/Senaste-nummer–136/) I den artikeln beskrevs hur uteliggare ofta drabbas av överfall och rån eftersom de bär omkring med alla sina tillgångar.
Och jag känner en man som har en högt uppsatt position på en organisation och som på fritiden driver ett litet företag. Han har betalningsanmärkningar och kan därför inte få ett sparkonto till sitt företag. Som individ har banken inte rätt att neka honom, men för sin enskilda firma kan han inte få ett särskilt konto.
Det finns stora behov av innovativa lösningar på finansiella tjänster för människor i ”utanförskap”.
PS. På hemvägen läste jag Starta-företag-broschyren (http://www.arbetsformedlingen.se/GO.ASPX?AP=72930&A=72930). Inte lika spännande men fostrande läsning. Det är mycket att tänka på när man ska starta företag.
januari 9, 2009
Begreppet ”Womenomics” myntades av tidskriften Economist i april 2006. I den inledande artikeln på detta tema (som man sedan har återkommit till med viss regelbundenhet) konstaterades att i de rika länderna presterar flickor numera bättre i skolan än pojkar, fler kvinnor än män skaffar en universitetsexamen och en majoritet av de nya arbetstillfällena går till kvinnor. Tidningen gick så långt att de påstod att man faktiskt skulle kunna hävda att ”kvinnor nu är den mest kraftfulla motorn i den globala tillväxten”.
Men denna utveckling handlar inte bara om en förändring vad gäller skolbetyg och akademiska meriter. Tvärtom. Kvinnor blir även allt viktigare på den globala marknaden inte bara som arbetstagare, utan även som konsumenter, företagare, företagsledare och investerare. Kvinnor har traditionellt sett tagit hand om det mesta av hushållens inköp, men tack vare starkare positioner på arbetsmarknaden har de nu också mer egna pengar att spendera.
Här i Sverige verkar 2009 kunna bli ett år, där Womenomics-begreppet blir påtagligt. Året har hittills börjat med att vi sett att ett flertal nya kvinnor på viktiga positioner i vårt samhälle. Idag meddelades till exempel att Meta Persdotter blir ny vd för Svenska Spel. Hon tillträder sin nya tjänst den 1 februari. Enligt den relativt nye ordföranden i Svenska Spel, Margareta Winberg har Meta Persdotter ”utmärkta ledaregenskaper, hon är entusiastisk och empatisk och det kan vara bra när man som Svenska Spel ska kombinera kommers och ansvar”.
En annan kvinna som har givits ett viktigt förtroende är Kerstin Hallsten som blir ny prognoschef på Konjunkturinstitutet. Hon kommer närmast från Riksbanken där hon arbetat sedan 1989 som bland annat chef för prognosenheten.
Men även inom viktiga myndigheter har manliga generaldirektörer efterträtts av kvinnor under hösten 2008. Två myndigheter som i dagens kristider spelar mycket betydelsefulla roller i människors liv är Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. I båda dessa fall har vi två nya kvinnliga generaldirektörer Angeles Bermudez Svankvist och Adriana Lender som båda var för sig med stor sannolikhet har en utmanande vår framför sig. Senast i morse kunde man läsa i SvD att Missnöjet mot Försäkringskassan är utbrett. Förra året var antalet JO-anmälningar mot myndigheten högre än någonsin. Dessutom har Statskontoret just presenterat en rapport där man tror att Försäkringskassan måste minska sina kostnader med 900 miljoner kronor för att komma till rätta med sina problem. Samtidigt spår sig Arbetsförmedlingen att sysselsättningen kommer att minska med 145 000 jobb inom två år och att arbetslösheten stiger till över 9 procent under 2010.
”Varför kan inte en kvinna vara mer som en man?” funderade Henry Higgins i ”My Fair Lady”. Framtida generationer kommer förhoppningsvis snarare undra var man kan hitta kompetenta människor – oavsett kön – som är handlingskraftiga och gör ett bra jobb när det behövs som mest.
