SIND.NU – Sustainable Insurance and Finance Development
Akademiker, praktiker och debattörer från alla samhällssektorer som vill föra in mer hållbar utveckling i finans- och försäkringsbranschen

Välfärdspatienten har fått sin diagnos – det är dags att hjälpas åt med behandlingen!

Det blir allt tydligare att den svenska välfärdsmodellen står inför stora utmaningar. Mängder av siffror, analyser och utredningar visar att framtidens skatteutrymme inte kommer att kunna finansiera våra högt ställda välfärdsförväntningar. Siffrorna ser ungefär likadana ut oavsett om de kommer från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), den statliga Långtidsutredningen, från regeringen eller från någon annan privat eller offentlig aktör. Diagnosen är tydlig; det svenska välfärdssystemet lider av tilltagande brist på finansiering och nu gäller det att sätta in åtgärder för att undvika ytterligare försämringar och en övergång till ett kroniskt tillstånd.

Diagnosen att välfärdsområdet kommer att få finansieringsproblem är numera så väl beskriven och diskuterad att den snarast kan betraktas som okontroversiell. Detsamma gäller dock inte behandlingen.  Jag tror att vi måste ägna mycket tid, kraft och diskussion åt att hitta samarbetsformer mellan det offentliga och det privata välfärdssverige.

Den svenska traditionen har varit alltigenom offentligt organiserade, producerade och finansierade välfärdssystem. När det gäller produktionen av välfärdstjänsterna har en viss uppluckring skett och fler aktörer än de offentliga har släppts in på arenan. Det är nu dags att börja tänka om även när det gäller finansieringen.

Jag menar att det som ibland kallas Public Private Partnership (PPP) eller på svenska Offentlig Privat Samverkan (OPS) kommer att vara en nödvändig del i räddningsaktionen av den svenska välfärdspatienten. Vi behöver sluta betrakta välfärdsdebatten som en dragkamp mellan offentliga och privata lösningar.  Det är inte längre antingen privat eller offentligt som gäller. Det är både och. Det finns ingen anledning att förvandla fungerande offentliga lösningar till privata. Men det finns heller ingen anledning att motverka privata komplement inom vård, omsorg, pensioner, socialförsäkringar eller annat, för den som så önskar.

Utmaningarna för den svenska välfärdsstaten är för stora för att endera det offentliga eller det privata Sverige ska klara av dem på egen hand. I stället behöver vi hitta samverkansformer där människor i Sverige, enskilda eller arbetsgivare, uppmuntras att ta ett eget ansvar för välfärden. Finansieringen av välfärden kommer att behöva komma från fler håll än bara skattsedeln och den som med hjälp av försäkringar, sparande eller avgifter är beredd att skjuta till extra finansiering måste välkomnas att göra så.

För att klara detta krävs att både politiker, arbetsgivare, enskilda medborgare och privata aktörer som banker och försäkringsbolag tar bort gamla skygglappar och vågar tänka nytt. Jag är glad att SIND har tagit inititativ till ett seminarium (4/11) om PPP inom välfärdsområdet och jag hoppas att det följs av en fortsatt intensiv och konstruktiv diskussion. Den svenska välfärdspatienten har fått sin diagnos, nu måste vi hjälpas åt med behandlingen.

Jens Magnusson

Är ansvarskänsla könsbestämd?

”Bättre med Lehman Sisters” – så lyder rubriken i en pinfärsk krönika i Veckans Affärer. Catarina af Sandberg efterlyser lagar mot för stora bonusar och menar att den etiska dimensionen av finanskrisen vi befinner oss i är oerhört viktig. Det är den! Diskussionen om ansvar och etik i finanskrisens spår bör också sträcka sig längre än till ersättningstak och transparens i bonussystemen. Den borde också handla om mångfald och jämställdhet, något som gynnar ett sunt företagsklimat.

Af Sandeberg konstaterar att finansbraschen, precis som så många andra branscher är oerhört mansdominerad och är övertygad om att Lehman Sisters hade gått ett annat öde till mötes om det funnits. Men frågan är om ansvarskänsla egentligen är könsbestämd, eller om det helt enkelt bara är så att mångfald skapar ett mer reflekterande klimat och höjer taket (och då syftar jag på samtalets tak och inte bonusens). För visst är finansbranchen mansdominerad, men likriktningen är inte bara könet. Männen som bestämmer är också vita, kommer från samma kultur, har pluggat på samma skolor och är ungefär lika gamla.

Förhoppningsvis kommer vi ur denna finanskris som en bransch som speglar vårt samhälle lite mer än idag.  

Mikrofinans i Sverige och finanskrisen

Mitt under finanskrisen håller vi på med projektet ”Mikrofinans i Sverige”. Vi skapar en ny produkt som syftar till att ge människor i utanförskap tillgång till finansiering för att kunna förverkliga sina affärsidéer. I Sverige. För vissa kan det kanske tyckas märkligt. Någon gång har jag fått frågan om vi inte har lärt oss att subventionerade lån till människor med begränsad återbetalningsförmåga ofelbart leder till förluster för bankerna och personliga tragedier för låntagarna.

Jag brukar svara att jo det har vi lärt oss.

Mikrofinans har aldrig handlat om att ge lån till människor som saknar återbetalningsförmåga. Det är inte välgörenhet. Det är en marknadsmässig produkt som riktar sig till ett nytt segment av klienter. Ett segment som har visat sig rymma en väsentlig lönsamhetspotential samtidigt som produkten ger fattiga människor en möjlighet att själva ta ansvar för sina liv och skapa en helt ny och bättre livssituation.

Många av världens mikrofinansinstitutioner har ännu så länge inte märkt av oron på finansmarknaden. Större delen av innehaven finns placerade i små lån på en lokal marknad där låntagarna kanske säljer tomater eller syr kläder; verksamhet som inte påverkas av svängningar på den globala marknaden. Jag sitter med i styrelsen i Kyrkornas U-fond där vi, via organisationen Oikocredit, investerar i mikrofinansinstitutioner. Vi har inte märkt av svängningarna på finansmarknaden i våra innehav. I dagsläget kan mikrofinansinnehav med andra ord utgöra ett bra komplement till de flesta portföljer eftersom korrelationen till den övriga, globala marknaden är svag. Förhoppningsvis kommer detta göra att marknaden får upp ögonen för dessa investeringar som dessutom är lönsamma – både utifrån ett finansiellt perspektiv och utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

Men vad händer då i Sverige? Vi ser fortfarande mikrofinans som en attraktiv produktlösning med god lönsamhetspotential. Vi är övertygade om att det finns gott om entreprenörer i utanförskap som inte har möjlighet att realisera sina idéer på grund av brist på kapital. Att det finns människor med drivkraft, kunskap – och naturligtvis återbetalningsförmåga – som med hjälp av ett litet lån kommer att kunna förändra sin livssituation och få ett bättre, rikare liv.

Mångfaldsinitiativ bra för finanssektorn

I en liknande anda som refereras i blogginlägget nedan, dvs att nya finanssystem måste präglas av en ny kultur, slår CSR Asia i sitt senaste nyhetsbrev ett slag för mångfald inom finanssektorn. Man menar att mångfaldsinitiativ inom sektorn möjligen är hotade av finanskrisen och lågkonjunkturen, men att de är nödvändiga för framtiden. Mångfald avser här inte bara kön, ålder och liknande, utan även attityder.

Richard Welford från CSR Asia skriver bland annat: ”In the future, my prediction is that decision-making processes are going to have to be both more transparent and also more inclusive. The most successful organisations will focus on embedding principles of diversity in the corporate culture and management systems. /…/ Rather than seeing an end to diversity initiatives we need to recognise that if only some of those initiatives had reached the Boardroom, some of the poor decisions made in the past might actually have been avoided.”

Läs gärna det citerade inlägget här.

Kan finanskrisen leda till att offentliga och privata aktörer gemensamt skapar nya verktyg för morgondagens ledarskap?

Under rubriken ”Blame it on Harvard” ställde Financial Times (21/10-08 ) den kritiska frågan: Is the MBA culture responsible for the financial crisis? Bakgrunden till artikeln var universitetets 100-års jubileum, som firades i mitten av oktober i år. Timingen för att detta jubileum framstår onekligen som ödets ironi. Flera av de deltagande alumni-studenterna hade varit involverade i såväl investmentbankernas verksamheter som i strategikonsultbranschen, vilka nu anklagas för att ha destabiliserat världens finansiella system. Därav FT:s kritiska fråga om det är möjligt att kulturen som lärs ut på Harvards MBA-program gör studenterna så självsäkra att de blir blinda för varningssignaler om onödigt höga risker i verksamheten eller investeringsbesluten. Man gör det antagligen för enkelt för sig om man letar efter en eller ett par syndabockar som kan anklagas för att ha äventyrat hela det globala finansiella systemet. Däremot ger  dagens turbulens  upphov till nya frågeställningar och perspektiv – vilka kommer bli våra framtida ledare? Vilka verktyg behöver de för att kunna utöva ett bra och kompetent ledarskap? Hur vet vi att de gör ett bra jobb?

På Island har två kvinnor – Elín Sigfúsdottir och Birna Einarsdóttir – fått förtroendet att städa upp the ”young men’s mess” (som en regeringstjänsteman uttryckte det i FT 14/10) och försöka återuppbygga det finansiella systemet. Än så länge vet vi inte om de kommer att lyckas med den tuffa uppgiften. Men redan idag det är tydligt att den isländska regeringen vill markera att i framtiden ska det isländska banksystemet präglas av en helt ny ledarskapskultur än vad som varit fallet de senaste åren.

I Sverige har vi de senaste dagarna kunnat följa investmentbanken Carnegies försök att undvika konkurs. Även i Carnegies fall är ledarskapsfrågan mycket intressant. I juni i år publicerade Affärsvärlden resultatet av en undersökning där 40 svenska institutioner hade betygsatt analysfirmorna. Artikeln hade rubriken ”Storslam för Carnegie” och man konstaterade att Carnegies analytikerteam hade fått högsta betyg i 13 av 19 kategorier som ingick i rankingen. Förtroendet var på topp för företagets aktiemäklare och strateger. Carnegies aktiechef, Christian Wierup sa då att det inte räckte med att vara duktig på att räkna utan att det också gällde att hitta information som inte var allmänt känd och nyckelordet är kreativitet.
Idag – drygt 4 månader senare – undrar istället de flesta hur mäklarfirmans ledning har använt sin insamlade information och sin kreativitet, eftersom bolaget återigen befinner sig under Finansinspektionens lupp på grund av sin riskhantering. Och den här gången är det inte säkert att myndigheten tycker att det räcker med en skarp varning och höga böter (som de gav Carnegie den 27 september i fjol, till följd av tradingskandalen).

Sammanfattningsvis pekar ovanstående exempel på att framtida ledare behöver nya verktyg för att kunna värdera och kontrollera de modeller som hela verksamheten bygger på, så att de mer kritiskt kan bedöma eventuella begränsningar och risker.

Winston Churchill konstaterade att: ”Give us the tools, and we will finish the job.” Kanske kan dagens kris öppna för nya former av samarbeten framöver – där offentliga och privata aktörer strävar efter att gemensamt skapa nödvändiga verktyg, som sedan kan användas av lämpliga personer för att leda utvecklingen framåt inom områden som anses kritiska för att vårt samhällssystem ska kunna fungera. Som till exempel en sund och väl fungerande finansmarknad. Frågan är dock vilka nya verktyg som behövs för att kunna förebygga framtida finanskriser? Och vem eller vilka kan axla ledarrollen och bygga upp ett nytt – och förhoppningsvis – hållbart system?

Public Private Partnership – vad tycker du?

Den svenska välfärden står inför stora utmaningar framöver. Hur vi ska finansiera vår välfärd är en av våra stora framtidsfrågor. En av lösningarna skulle kunna vara Public Private Partnerships, PPP där privata och offentliga aktörer gemensamt går samman för att finansiera och driva stora välfärdsprojekt. Ett förfaringssätt som blivit allt vanligare i andra länder.

Men i Sverige är PPP-diskussionen inom välfärdsområdet i stort sett obefintligt. Därför arrangerar Sind.nu och IFU/IFL ett första seminarium på temat med bland andra Joakim Palme på Institutet för framtidsstudier och Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB. Under seminariet kommer vi bland annat att diskutera hur vi ska kunna hitta samarbetslösningar där det privata och det offentliga kompletterar varandra istället för att se varandra som konkurrenter. 

Är skatten det enda sättet att finansiera välfärden eller finns det en öppning i debatten för andra lösningar?Är till exempel vård och pensioner två möjliga området där PPP-samarbeten skulle kunna vara framgångsrika? Inom vilka andra välfärdsområden skulle PPP-samarbeten fungera väl?

Vi kommer också diskutera vad det finns det för väl fungerande PPP-samarbeten i Sverige och världen i dag och vad kan vi lära av dem. Samt ta upp risker och möjligheter kring PPP- finns det en risk att de privata lösningar tar över alltför mycket inom ramen för PPP-samarbeten och hur kan man i så fall undvika detta?

Nu vill vi veta vad du tycker. Är Public Private Partnerships en framtida välfärdslösning för Sverige?

Vad är din lägstanivå?

Emma Sjöström menade här i bloggen för några dagars sedan att det är en myt att avkastningen är sämre för etiska fonder än ”vanliga” fonder. Det är en viktig slutsats – men frågan är om inte tiden kommit för att lyfta blicken och vidga begreppen.

I princip alla större aktörer på den svenska finans- och försäkringsbranschen erbjuder kunderna en eller flera etiska fonder, somliga i stor utsträckning och andra mer som ett hobbyprojekt. På detta sätt läggs ansvaret helt på kunden, ”välj etik eller inte”. Mycket sällan konkretiseras vad det innebär att inte välja en etisk fond, tex. att sparpengar placeras i tobaksbolag, företag som tillverkar klusterbomber eller bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Genom FNs principer för ansvarsfulla investeringar breddas fokus till hela investeringsportföljen – och ansvaret förflyttar sig därmed från kundnivå till företagsnivå. Istället för att be kunden välja har pensionsbolaget eller banken redan gjort det åt kunden, genom en etisk och miljömässig lägstanivå.

Genom en väl kommunicerad SRI-policy som gäller alla egenförvaltade medel tar företaget själva ställning i sociala och miljömässiga frågor – något som borde efterfrågas än mer nu när förtroendet för finansiella aktörer av förklarliga skäl skakar något.

Som kund vill jag veta min banks lägstanivå i etiska spörsmål – inte hur långt de kan gå i en enskild etisk fond. Är jag ensam om det?

Det hållbara finska arbetsskadesystemet

Nyligen utkom boken ”Dags för en ny arbetsskadeförsäkring” skriven av Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö (SNS Förlag). Boken analyserar problemen inom den nuvarande arbetsskadeförsäkringen och presenterar alternativa lösningar. Boken har också kommenterats i Dagens Nyheters huvudledare 6 oktober under rubriken ”Stukad försäkring”. Det finns all anledning att diskutera alternativ till den svenska modellen för arbetsskadeförsäkring och bla titta på andra system i vår närhet. 

Arbetsskadeförsäkringssystemet i Finland är över 100 år gammalt och hanteras av de privata försäkringsbolagen(undantag för bönder och statsanställda vilka försäkras av Statskontoret och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt). Försäkringsbolagen är reglerade av olika statliga instanser där arbetsmarknadens parter har stort inflytande i de flesta övergripande frågor såsom lagstiftning, utredningar, överklagan, premiemodeller, etc.  

Eftersom arbetsskadeförsäkringen hanteras av de privata försäkringsbolagen utgör också denna försäkring en viktig del av den totala finska försäkringsmarknaden. Genom detta åtagande har försäkringsbolagen möjlighet att ge utförlig och differentierad service åt sina kunder. Det ger dessutom försäkringsbolagen en tydlig roll i samhället. Två miljoner arbetstagare är försäkrade mot arbetsskador i Finland. Det anmäls drygt 120 000 arbetsskadeärenden varje år. Av dessa är ca 100 000 olyckor på arbetsplatsen, ca 15 000 färdolycksfall och ca 5 000 arbetssjukdomsfall.  

Det är obligatoriskt för alla försäkringsbolag som erbjuder arbetsskadeförsäkring att vara medlem i Olycksfallsförsäkringsanstalternas förbund (TVL). TVL samlar in officiell statistik och vägleder försäkringsbolagen genom rekommendationer. TVL har även ansvar för att säkerställa att skadehanteringen går rätt till hos de olika försäkringsbolagen samt ger utbildning och information.  

Social- och hälsovårdsdepartementet koordinerar utveckling av lagstiftningen och reglerar riskklassificering och uppbyggnad av prismodeller. Alla justeringar av systemets omfattning beslutas av facket och social- och hälsovårdsdepartementet. Fackföreningarna har också representanter i överklagoinstanser och i TVLs styrelse. 

Det är obligatoriskt för arbetsgivare att teckna en arbetsskadeförsäkring för sina anställda. Försäkringen ger arbetstagaren rätt till ersättning för inkomstförlust till följd av olycksfall i arbete eller arbetssjukdom. Arbetsskadeförsäkringen är en del av det finska socialförsäkringssystemet och den är primär gentemot andra socialförsäkringar. Arbetsskadeersättningarna finansieras med de premier som arbetsgivarna betalar. De anställda har dock rätt till ersättning, även om arbetsgivaren skulle ha försummat att teckna en försäkring. Ersättningarna sköts då av TVL.

Hur mycket CSR?

Det finns ett elegant konstaterande i en forskningsartikel om Corporate Social Responsibility: ”CSR is charity with other people’s money”.  Det är ett grundläggande konstaterande. För ett börsbolag är det en kritisk fråga. Varför ska en aktieägare tycka att det är bättre att det bolag som hon eller han äger aktier i ägnar sig åt samhällsnyttig verksamhet än att aktieägaren själv får fatta detta beslut? Vilket mandat har företagsledningen att själv besluta om aktieägaren pengar ska satsas i helt andra verksamheter, och dessutom verksamheter där det är svårt att tydligt räkna hem avkastning. Francisca Van Dijken gör i sin artikel i Managerial Law från 2007 upp med en del andra föreställningar. Exempelvis det faktum att nu när CSR som begrepp har vunnit den ideologiska debatten så är det självklart för varje företagsledning att ägna sig åt CSR. När detta diskuteras i ledningsrummen är det inte långt mellan dessa insatser och marknadsföring.

Hur syns vår insats  bäst? För vem ska vi synas? Aktiägarna, pressen, statliga reglerare eller kunderna? Risken är naturligtvis att det mer blir en övning i att lindra symptomen än att bota sjukdomen. På samma sätt som att alla hjälporganisationer vill vara först med att skicka filtarna till en jordbävningskatastrof trots att de kommer för sent, men få är lika intresserade av att påverka husbyggnationer i området så att färre hus rasar samman till att börja med. Det finns tyvärr än så länge för lite diskussion om vad som är lämpligt att vinstdrivande organisationer ska ägna sig åt, respektive inte ägna sig åt.  

Men vi har sett det förr…

Finansmarknaderna ser onekligen skakiga ut för närvarande. Trots att riksbanker över hela världen försöker begränsa krisen är aktiemarknaderna i olag. Som ett brev på posten får tidigare kritiker ”rätt” när de har förutspått att det kommer en kris. Investmentbankirer hamnar inte först på inbjudningslistorna längre. Samtidigt har vi sett kriser innan och de har förlopp som liknar varandra. Bankkrisen i början av 1990-talet är fortfarande den absolut allvarligaste för svensk ekonomi, den hotade det svenska finansiella systemet i grunden, bidrog till kris i många svenska småföretag och skapade ett stort hål i den svenska ekonomin. Internetkrisen var mer begränsad då den aldrig kom att hota det svenska finansiella systemet, kapitalet i dessa internetbolag var främst riskkapital som kunde förloras. Men den krisen stoppade effektivt den svenska boom som hade varit i många kunskapsintensiva bolag. Den kris som kommer nu är internationell i första hand. Givet att de svenska storbankerna inte har fingrarna i fel syltburkar, eller att den psykologiska dimensionen av krisen sprider sig, kommer den med största sannolikhet inte bli mer än (krasch)introduktionen till en lågkonjunktur.

Men visst finns frågor som kan ställas. Varför hyllas finansiella instrument som sägs sprida risker, men som i princip försvårar överblick av risker, befrämjar spekulation och skapar ett beroende av instrumentens korrekthet? Det finns generellt en mångårig övertro på kvantitativa finansiella instrument inom finansvärlden. Att paketera risk har under den senaste tioårsperioden setts som framtiden, denna kris visar på nackdelarna. Optionshandel kan vara ett effektivt sett att försäkra sig mot negativ risk, men används framför allt för spekuation. Det finns överlag en övertro på att med finansiella tekniker skapa mervärde i företagande.  Ratinginstituten Standard & Poor och Moody gav svenska banker högsta betyg månaden innan den svenska finanskrisen i början av 1990-talet. Dessa institut har sin del även i denna kris.

Ett särskilt kapitel är Island. De isländska bankerna spred sig formidabelt snabbt över den finansiella världen under de senaste åren. Vänner av klusterteori brukar hävda att det finns möjlighet att skapa nya klusterbildningar som kan ge dragkraft till en lokal ekonomi med en målmedveten satsning på en sektor. Inom forskning brukar detta kritiseras då det inte finns särskilt många fall där det går att påvisa hur kluster har skapats med mindre än att det finns goda naturliga förutsättningar. I  princip finns två typer av traditionella kluster, de som har skapats under mycket lång tid genom olika lokala specifika förutsättningar (till exempel Gnosjö i Sverige) eller de som har skapats genom en naturlig interaktion mellan högskola och näringsliv (se Ideon i Lund eller Kista).

Då kan vi fundera över vilka särskilda förutsättningar det finns för ett finansiellt kluster på Island. Utan att gå in närmare på detta, kan det konstateras att förutsättningarna för att just bankerna på Island skulle ha en komparativ fördel verkar minimala. Nu får inte alls oväntat medelislänningen betala notan för expansionen. Det kommer inte att bli billigt. Å andra sidan kommer islänningarna att ha lärt sig mer om finansmarknaden om några år än de flesta andra. På samma sätt som svenska riksbanksföreträdare kom att resa runt jorden som experter på krishantering efter den svenska bankkrisen. Inte något ont som inte har något gott med sig. Men vad gjorde den isländska finansinspektionen under denna tid?

Kompensationssystemen är ett kapitel för sig. Jag lyssnade på ett anförande av Michael Menzies som är företrädare för amerikanska småbanker. Han krävde en ordentlig rannsakning på Wall Street. Kompensationssystemen innebär i praktiken att det för den individ som har en hög position i investmentbanker gör en utomordentlig affär i att driva en huvudlös expansion, raka in bonusen för detta och sedan bli avskedad med fallskärm och allt. Tyvärr är det nog så att det personliga ansvaret är lågt inom finansbranschen.

Samtidigt är inte denna kris så mycket märkligare än någon annan. Alla finansiella kriser bygger på att förtroendet för det finansiella systemet vacklar. Först  är det inte så farligt. När det står klart att det måste till en intervention är det dags att måla upp krisen ordentligt, för det gäller ju att få skattebetalarna att acceptera notan. När det finns tillräckliga garantier är det bara att sopa upp i resterna. Mitt i all den kritik som finns kan det dock vara väsentligt att komma ihåg att det finansiella system som INTE tar risk inte är effektivt. I viss mån är finansiella kriser oundvikligt.