september 11, 2008

Risker, osäkerhet och svarta svanar

Just nu finns det flera tecken på att man börjar få en skiftande syn på risker och riskhantering, både vad gäller riskberäkningsmodeller, vilka som har ansvar för risker och riskhantering och vilken input som ska ligga till grund för riskanalysen.

En av de mest omdiskuterade böckerna för tillfället när det gäller risker och hur man kontrollerar och hanterar risker är Nassim Nicholas Talebs ” The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable”. Boken tar upp många exempel och behandlar ett brett spektra av ämnesområden. Den har framför allt uppmärksammats för att Taleb hävdar att de flesta ekonomer, och i stort sett alla banktjänstemän lever i en fantasivärld i vilken framtiden kan kontrolleras av sofistikerade matematiska modeller och säkra risk-management system. När boken först kom ut fick Taleb både bankkollektivet och ekonomerna emot sig som hävdade att han inte förstod vad han pratade om. En populär anekdot är att han hade en föreläsning för banktjänstemän på Socité Géneral i december 2007, där han hävdade att de satt på ett berg av risker – ett menageri av svarta svanar. De trodde honom inte. Sex veckor senare gav den svarta svanen, Jérôme Kerviel, banken en förlust på ungefär 42 miljarder kronor.

När människor började inse den amerikanska bolånekrisens globala omfattning och inverkan på världens finansmarknader ökade samtidigt intresset för Talebs kritik, som främst riktar sig mot att de statistiska modellerna bygger på normalfördelningskurvor och därmed missar de enorma effekter som extremvärden har på systemet. Istället lyfter han fram Benoit Mandelbrots teorier om fraktaler. Begreppet fraktaler kommer från latinska ordet bruten och de spelar en viktig roll för kaosteorin. För att förklara vårt förhållande till risk använder sig Taleb av vetenskapsfilosofen Karl Popper, som i sin tur tog hjälp av svarta svanar för att illustrera hur teorier om verkligheten bör växa fram. Hypotesen att alla svanar är vita gäller ju inte längre om vi upptäcker en svart svan (de finns i Australien). Med hjälp av fraktaler kan vi reducera överraskningen att plötsligt stöta på svarta svanar, tror Nassim Nicholas Taleb.

Förutom Talebs omtalade bok finns det andra tecken på att risker, riskhantering och de den icke-kalkylerbara osäkerheten är områden som ges högre prioritet inom företag och organisationer, där fler personer än de som traditionellt har haft ansvaret för risker som risk-managers och CFOs börjar leta efter verktyg och modeller för att hantera och förebygga risker. I senaste numret av Harvard Business Review (HBR) beskriver till exempel, Kevin Buehler, Andrew Freeman och Ron Hulme (alla arbetar med risker på konsultföretaget McKinsey), i sin artikel ”Owning the Right Risks”, hur företag kan använda en fem-stegsstrategi för att förstå sina risker och lättare identifiera inom vilka riskområden företagen har naturliga fördelar. Artikelns budskap är att riskhantering inte bara är en fråga för analyser på högsta ledningsnivå, utan att risker finns inbäddade i varje beslut som fattas inom företaget och att riskmedvetna företag därmed behöver metoder och strategier för att uppskatta riskerna i varje beslut som olika chefer och ledare fattar. Tidigare i vintras hade tidningen Affärsvärlden ett reportage på ett liknande tema om hur företagen är fångade i sina riskmodeller, men nu har börjat tänka om kring hur de ska hantera sina risker.

Även inom politiken märks risktrenden tydligt och politikernas intresse för frågor som rör riskhantering och riskminimering har ökat markant – både i USA och inom EU. För försäkringsbranschen är EU:s arbete med Solvens II ett tydligt tecken på hur just riskstrategier och riskhantering är i fokus, eftersom direktivets intentioner är att försäkringsbolagen ska anpassa sina kapitalbaser utifrån sina risknivåer. Här kommer ju dock komplexa beräkningssystem bli en viktig del av systemet för att man ska kunna uppskatta företagets exponering mot marknaden, kreditrisker och operativa risker.

Och här understryks en av de svåra knäckfrågorna.  Svarta svanar till trots – finns det ett stort behov av att kunna göra beräkningar av potentiella utfall i framtiden för att kunna förenkla vår komplexa omvärld. Som Ronald Fagerfjäll konstaterade i Dagens Industri (6/9 2008), ska man inte glömma bort att spelet större än spelarna själva och man gör det för enkelt för sig om man hävdar att det är nationalekonomernas fel att deras teorier är populära hos ländernas riksbanker samt på finansdepartement och i organisationer. Forskarnas modellbygge handlar om att försöka förstå verkligheten bättre, inte att behärska den. Fagerfjäll tror dock att dagens teorier och modeller kommer att skrotas förr eller senare men att sådana skiften tar tid, bland annat beroende på den stora efterfrågan på trosvissa tekniker.

Det finns flera intressanta frågor som uppkommer med den aktuella risktrenden:
1) Hur ska företag hantera balansen mellan risker, osäkerhet och den stora mängden svarta svanar?
Just nu verkar det finnas det ett stort intresse på många håll att komplettera och förbättra de existerande riskmodellerna. Artikeln i HBR om ”Owning the Right Risks” är ett bra exempel på intresset att söka efter nya riskstrategier. David Apgars bok om ”Risk Intelligence” är ett annat.
2) Vem ska hållas ansvarig för felkalkylerade risker och uppkomst av svarta svanar i systemet?
På den politiska arenan verkar man framför allt vilja förtydliga ansvaret hos de företag som agerar på finansmarknaden, där Solvens II är ett bra exempel på detta. Enligt Europeiska Kommissionen kommer Solvens II göra europeiska försäkringsföretag robustare och bättre rustade för att hantera svåra perioder. Ett annat intressant exempel i det här sammanhanget är kommissionens intresse för att tillämpa en USA-inspirerad modell för att reglera kreditvärderingsinstitut inom EU. Just dessa har ju fått bära syndabocksroll för att ha bidragit till sub-primekrisen i USA och den efterföljande oron på världens finansmarknader.

Världen verkar, med andra ord, vara fylld av svarta svanar och vi har ännu inte hittat riktigt bra modeller för att upptäcka dessa. I alla fall inte i tid. Men det ökade intresset för författare som Nassim Nicholas Taleb (vars bok var den populäraste fackboken på internetbokhandeln Amazon förra året) ger signaler om en skiftande syn på risker och riskhantering. Där företrädare för strikt tekniska modeller får finna sig i att bli ifrågasatta av tvivlare och där man på ett mer tvärvetenskapligt sätt diskuterar riskmodeller samt öppnar för fler perspektiv. Som omvärldsanalytiker är det en spännande trend att följa, då vidgade perspektiv ofta leder till att man lyfter nya frågeställningar, tvingar sig själv att lära om och lära nytt och framför allt letar information på nya ställen för att få en bredare input till sin analys. Taleb konstaterar själv att “the absence of proof is not proof of absence”. Med andra ord bara för att man bestämt sig för att bara leta på ett ställe och inte hittar något där, så betyder det inte att man inte skulle ha kommit fram till en helt annan slutsats om man hade valt att leta på något annat ställe, ställt en annan fråga eller frågat någon annan.

Translate:
Petra Wahlstrom

Comments