Arkiv
september 30, 2008
Den demografiska utvecklingen i västvärlden innebär som bekant stora utmaningar för dess välfärdssystemen. Problemet som delas av många västländer är att andelen yrkesaktiva minskar samtidigt som andelen pensionärer kommer att öka kraftigt. Inom EU förväntas det år 2050 gå två yrkesarbetande på varje pensionär. I dag är förhållandet fyra mot en. Mot bakgrund av detta har ett flertal EU-länder genomfört eller står inför reformer av sina respektive pensionssystem. En gemensam nämnare i dessa reformer är förstärkta incitament i systemen att arbeta mer och längre samt att öka inslaget av fondering.
Tyskland har till exempel genomfört ett antal pensionsreformer sedan 2001. I grova drag kan dessa beskrivas som en mix av åtgärder, till exempel försämrad värdesäkring och succesivt höjd pensionsålder. Kompensationsgraden netto från det allmänna pensionssystemet förväntas till följd av dessa ågärder minska från 70 % till 43% (2030). Samtidigt har den tyska regeringen tagit ett antal initiativ för att öka betydelsen av tjänstepensioner, det vill säga den andra pelaren. Arbetsgivare är till exempel från 2001 skyldiga enligt lag att tillhandahålla en tjänstepensionsplan i vilken de anställda har möjlighet avstå en del av lönen till förmån för inbetalningar till pension.
Med Tyskland som exempel kan en trend beskrivas i form av att västländernas allmänna pensionssystem, ofta ofonderade, minskar i betydelse och att fonderade system i form av tjänstepension och privata pension ökar. I en miljö där där födelsetal och livslängd kraftigt förändras över tiden synes ofonderade system leva allt mer osäkert. Generationskontraktet urvattnas och ersätts helt eller delvis med ett försäkringskontrakt.
september 30, 2008
Budget propositionen för år 2009 bjuder inte på några spännande överraskningar för sjukförsäkringens del. Annat var det i förra budgeten; en bortre gräns föreslogs för sjukpenningen och efter ett år skulle sjukpenningen på 80 procent bytas ut mot en ”förlängd sjukpenning” på 75 procent. Den förlängda sjukpenningen skulle kunna betalas ut i högst ett och ett halvt år. (Reglerna trädde även i kraft 1 juli 2008). Det spännande med förslaget var inte att sjukpenningen skulle bytas ut – så löd redan reglerna, men då skulle den bytas ut till sjukersättning om 64 procent – utan att regeringen föreslog att ett tak skulle införas även på kollektivavtalade samt privattecknade sjukförsäkringar. Många var de som stormade över förslaget. Vad som inte framhölls i debatten om ”brott mot avtalsfriheten” var att vi redan hade ett tak om 90 procent för avtalsförsäkringarna och att taket införts av den socialdemokratiska regeringen redan i början av 90-talet. Det fanns dock anledningar till att socialdemokraterna inte redan infört ett tak för de privata sjukförsäkringarna – bl.a. skulle det vara för krångligt rent administrativt att kontrollera ersättningsnivåerna från de privata försäkringsbolagen och det skulle vara rent omöjligt att förhindra utländska bolag att sälja försäkringar i Sverige (se SOU 1996:113/1 kap.14).
I februari gick statsministern ut med att regeringen inte kommer att genomföra den 75-procentiga takbegränsningen. Reinfeldt sa att han litade på att arbetsmarknadens parter skulle ta sitt ansvar och inte avtala fram nya förhöjda kompletterande sjukförsäkringsersättningar och sjukavtalsersättningar som enligt regeringen skulle motverka jobbpolitiken.
Tog då arbetsmarknadens parter och de privata försäkringsbolagen sitt ansvar? Vad gäller arbetsmarknadens parter har inga avtalsförändringar gjorts för att motverka jobbpolitiken; t.ex. får LO-kollektivets AGS-anslutna en ersättning som motsvarar ca 10 procent av lönen under taket i socialförsäkringen vare sig de får sjukpenning eller förlängd sjukpenning (givet att övriga villkor om ersättningsperioder etc. är uppfyllda). I det statliga avtalet sjunker ersättningen från ca 80 till ca 75 procent på lönedelar över taket i socialförsäkringen då sjukpenningen byts ut mot tillfällig sjukpenning och ersättningsnivån i ITP-avtalet för privatanställda tjänstemän ligger kvar på 65 procent över taket.
Däremot har de privata försäkringsbolagen över lag inte ändrat sina maximala ersättningsnivåer för de periodiska sjukförsäkringarna. Här kan man fortsatt teckna privata tilläggsförsäkringar som tillsammans med den statliga socialförsäkringen och den kollektivavtalade sjukförsäkringen/ersättningen enligt bolagens regler får uppgå till 90 procent, i en del fall 100 procent, av lönen. De privata försäkringsbolagen har således valt att inte följa Reinfeldts vädjan.
september 30, 2008
Avdragsgillt pensionssparande har vuxit kraftigt i Sverige och är i dag närmast att betrakta som en form av ”allemanssparande”. Cirka 40 % av befolkningen i åldrarna 20-64 år hade under 2006 ett pensionssparande som medförde rätt till avdrag i deklarationen. Mot bakgrund av att sparformen under senare tid har blivit politiskt ifrågasatt synes det vara viktigt att tillföra kunskap varför svenskar pensionssparar privat. Från Göteborgs universitet kom i somras en licentiat avhandling som som beskriver just sparandemönstret i privat pensionssparande med avdragsrätt. Underlaget för studien bygger på data från LINDA och denna fokuserar på betydelsen av kön, civilstånd och förmögenhet för pensionssparandet. Studiens teoretiska ramverk utgörs av att sparandet sker utifrån ett livscykel perspektiv i vilket individen strävar efter att utjämna konsumtion.
Vilket resultat redovisar studien? Jo, att kön har betydelse i form av att kvinnor dels är mer benägna att börja spara och dels är mer benägna att spara högre belopp än män. Studien visar också att civilstånd har betydelse för beslutet att spara, att partnern har ett sparande ökar sannolikheten för andra partnern ska börja spara. Slutligen framgår av studien att förmögenhet också har betydelse för sparbeslutet även om detta samband är mer komplext.
september 30, 2008
Ungefär 92 procent av alla anställda har kollektivavtal som ger dem kompletterande försäkringar och ersättningar till socialförsäkringarna. Det här betyder att en klar majoritet av löntagarna har avstått löneutrymme för att få avtalade försäkringar eller ersättningar vid sjukdom, arbetsskada, föräldraledighet och pension. För att få del av försäkringsersättningen krävs dock i många fall att den försäkrade vänder sig till försäkringsgivaren med en anmälan precis som vid vilket inbrott eller vilken trafikskada som helst. Här uppstår dock ett problem då många försäkrade är dåligt informerade om vilka avtalsförsäkringar de täcks av samt vilken ersättning de faktiskt har rätt till.
Anställda med kollektivavtal har som anställningsförmån ett kompletterande tillägg till den statliga sjukförsäkringen i form av en försäkring eller en avtalad ersättning (som betalas direkt av arbetsgivaren). I en studie över hur stora andelar av LO-kollektivet samt de anställda i kommuner och landsting som faktiskt fick den avtalade försäkringsersättningen då de var berättigade till den visas att mellan 25 och 30 procent inte får ut någon försäkringsersättning när de får sjukpenning och mellan 15 till 40 procent (beroende på avtalsområde) inte får försäkringsersättning vid sjukersättning (f.d. förtidspension). En förklaring till detta är informationsbrist, d.v.s. de försäkrade är dåligt informerade om de olika avtalsförsäkringarna. För att ansöka om en försäkringsersättning måste man veta om att man har försäkringen. Är det rimligt att så många missar försäkringsersättning och vems ansvar är det?
Den privata sjukförsäkringsmarkanden växer. Privat sjukförsäkring ger antingen en periodisk ersättning (månadsersättning) eller en kapitalersättning och tecknas individuellt eller som en gruppsjukförsäkring. T.e.x. så erbjuder de flesta fackföreningar sina medlemmar någon form av kapitalförsäkring som gruppförsäkring vilken faller ut i form av en engångsersättning när en person blir långtidssjukskriven (karensen ligger vanligtvis runt 30-36 månader). Den här kapitalförsäkringen är ofta en del av en livförsäkring. År 2004 hade 2,13 miljoner personer en privat gruppsjukförsäkring som gav engångsersättning vid långtidssjukdom. Detta motsvarade 40 procent av alla registrerade försäkrade hos Försäkringskassan. Frågan är om de som har en privat sjukförsäkring vet om det och till vilken del de ansöker om försäkringsersättningen?
september 30, 2008
En sparbankskund skulle inte behöva klä sig i helgdagskläder för att besöka banken eller stå med mössan i hand och böna och be om krediter. En kund skulle till och med ha rätt att få kredit när han så behövde och kunderna skulle betraktas med respekt. (Körberg, 2007)
Sparbankerna har en speciell värdegrund i det att man, genom att tillhandahålla finansiella tjänster, vill bidra till samhällsnytta, oftast i form av tillväxt i det lokala samhället. Sparbankerna är unika med sin kombination, balans och integration mellan två olika uppdrag där affärsmässig bankverksamhet kombineras med ett socialt och samhälleligt ansvar gentemot den egna bygden. Sparbankerna är bärare av en historia där banken skulle vara en plats för alla – inte minst den fattige och utsatte. Mikrofinans utgör en strategisk möjlighet att återknyta till den värdegrunden.
SparbanksAkademin verkar för att främja sparsamhet, att värna om sparbanksrörelsens gemensamma värderingar och historia och att därigenom verka för det lokala samhällets utveckling och en långsiktigt hållbar ekonomi. (se exempelvis www.sparbanksakademin.se)
SparbanksAkademins medlemmar består av sparbankerna, Swedbank och sparbanksstiftelserna. Som ett sätt att verka för sitt ändamål – att bevara och vidareutveckla sparbanksrörelsens värdegrund – har SparbanksAkademin beslutat att initiera ett pilotprojekt som syftar till att bygga upp en modell för mikrofinanslösningar i Sverige.
SparbanksAkademin är inte på något sätt först med den här idén i Sverige. Neem, Nätverket för Entreprenörer från Etniska Minoriteter, en av två medlemmar i Europeiska Mikrofinansnätverket har arbetat med mikrofinans i flera år. Det har också Baltic Fem som i Roslagen har drivit på utvecklingen och som sedan tidigare har nära relationer med Roslagens Sparbank. (För mer information om dessa båda projekt, se www.pitem.se) Dalarna drevs projektet ”Nätverksbanken” (se http://www.dalaprojekt.se/natverksbanken/nvbframe.htm). Det finns förmodligen ett stort antal andra initiativ som vi ännu inte vet om.
Det SparbanksAkademin vill är att utifrån dessa erfarenheter, kombinerat med pilotprojektet, utarbeta en modell som flera sparbanker kan använda sig av för att arbeta med mikrofinans. Sparbankssfären skulle kunna möjliggöra en ”institutionalisering” av mikrofinansen i Sverige och göra den mer hållbar. De flesta mikrofinansinitiativ som existerar i Sverige idag är framgångsrika i att mobilisera målgruppen men saknar tillgång till hållbart lånekapital. Där kan sparbankerna bli en attraktiv samarbetspartner.
Tanken är därför inte att starta ett nytt initiativ utan att koppla samman existerande och potentiella initiativ med sparbankssfären.
Jag är projektledare för SparbanksAkademins mikrofinanssatsning, vilket innebär att jag koordinerar processen mellan sparbanken och samarbetsparterna, men min uppdragsgivare är SparbanksAkademin och min roll är att ta fram ett förslag till modell som även andra sparbanker kan använda sig av. Jag vill bidra till att fler sparbanker ser den strategiska potentialen i mikrofinans och får de redskap som krävs för att framgångsrikt kunna arbeta med grupper i utanförskap. Jag har tackat ja till att skriva i denna blogg för att kunna dela med mig av mina idéer och för att kunna bli ifrågasatt av mina läsare. Det vi gör är nytt och svårt och det finns mycket för oss att lära av andra aktörer. Jag vill också gärna komma i kontakt med andra som arbetar med mikrofinanslösningar i Sverige.
september 30, 2008
”Jag är fullt och fast övertygad om att varje människa är en outforskad tillgång. Att varje människa har obegränsad potential.” (Muhammed Yunus, 2007)
Sedan Muhammed Yunus, år 2007, fick Nobels fredspris för sitt arbete med Grameen Bank har intresset för mikrofinans vuxit explosionsartat. Mikrofinans innebär att individer som inte tidigare betraktats som ”bankable”, genom tillgång till finansiella tjänster, ges en möjlighet att ta ansvar för sitt eget liv. Mikrofinans ger inte bara individen en möjlighet att förtjäna sitt uppehälle utan bidrar också till stärkt självkänsla och högre social status för låntagaren. Mikrofinans har bidragit till fattigdomsbekämpning (se exempelvis Aguilar 1999) och har också bidragit till ökad jämlikhet, förbättrad läskunnighet och mycket annat (se exempelvis Datta, 2003).
Vad är mikrofinans och finns det ett behov av mikrofinanslösningar i Sverige? Om detta har jag skrivit i krönikan ”Tänk om – om behovet av mikrofinanslösningar i Sverige” på http://www.sparbanksakademin.se/index.php?option=com_content&task=view&id=133&Itemid=46 och tillsammans med Filip Wijkström i boken ”Mikrofinans. Ger fler småskaliga alternativ ökat globalt välstånd?” (SparbanksAkademin 2007).
Det finns ingen anledning att upprepa argumenten men i korthet menar vi att det finns entreprenörer i utanförskap som inte får tillgång till finansiering för att starta upp och/eller expandera sina verksamheter, vilket innebär både ett ekonomiskt och socialt problem för såväl individen som samhället i stort. Här ryms en möjlighet för banker att ta sitt ”sociala ansvar” genom att tillhandahålla finansiella tjänster till ett nytt segment.
september 29, 2008
SKL stödjer inte Försvarsdepartementets utredares förslag, Ds 2007:51 Ersättningssystem i samverkan, om ett nytt riskfinansieringssystem för katastrofersättning till kommunerna.
Det nuvarande systemet för ersättning innebär att kommunerna endast har rätt att söka ersättning för räddningstjänstkostnader i samband med katastrofer och olyckor. Utredarens förslag hade medfört att kommunerna framöver även skulle få ersättning för att återställa kommunal infrastruktur, vilken i dagsläget inte går att försäkra på den privata försäkringsmarknaden (t.ex. VA-anläggningar och kommunala vägar).
Enligt förslaget skulle ersättningssystemet, vilken skulle administreras av Kammarkollegiet, finansieras via premieinbetalningar från kommunerna. Utifrån målsättningen att försäkringen skulle vara konsoliderad efter fem år beräknades premieinbetalningarna för samtliga kommuner till cirka 100 miljoner kronor per år.
SKL avvisar förslaget med motiveringen att det saknar ett helhetsperspektiv ”Utredningen tar bara hänsyn till katastrofkostnaderna när det hänt och har ingen koppling till system för förebyggande arbete”. SKL menar även att staten inte tar sitt ansvar utan vältrar över arbete på kommunerna ”Genom att utredningen har koncentrerat sig på att utreda och belysa en försäkringslösning tar den enligt vår uppfattning inte tillräcklig hänsyn till statens ansvar i det svenska krishanteringssystemet”.
För den initierade är det inte särskilt förvånande eller överraskande att stat och kommuner inte kan komma överens om vem som ska betala för vad. Diskussionen är knappast unik för just denna fråga utan är en långkörare som återkommer i allehanda sammanhang. Att SKL ställer sig avvisande till förslaget medför dock att chanserna att förslaget implementeras är ganska små. För försäkringsbolagen kan denna oenighet erbjuda möjligheter att komma med alternativa lösningar till hur stat och kommun ska lösa ersättningsfrågorna i samband med naturkatastrofer. Med tanke på att de beräknade premieinbetalningarna uppgår till cirka 100 miljoner per år finns det anledning för bolagen att börja skissa på förslag.
september 26, 2008
Alliansregeringens budgetar har hittills präglats av både piska och morot för att främja arbetslinjen. När regeringen nu halvvägs in i mandatperioden presenterar sin tredje budgetproposition kan vi konstatera att det är morötter för hela slanten. Med finanspolitisk stimulans och mer pengar åt alla hoppas man nu vända både en nedåtgående konjunktur och svaga opinionsiffror.
När Alliansregeringen tillträdde för två år sedan drogs ett intensivt förändringsarbete igång. Ett förändringsarbete som visserligen till stora delar överensstämde med utfästelserna man gjort inför valet, men som ändå överraskade många. Sänkt skatt på arbete kombinerades med höjda avgifter till a-kassan, sänkt sjukpenning, lägre ålderspensionsrätt för dagens förtidspensionärer, hårdare krav vid sjukskrivning och en rad andra tuffa åtgärder.
I den budget som presenterades i måndags är den beska medicinen borta. Nu är det skattesänkningar som gäller, såväl för alla som jobbar som för företag och pensionärer. Detta samtidigt som man lanserar stora satsningar på t.ex. infrastruktur och forskning. Kritiken från oppositionen handlar inte längre om att någon får det sämre utan att vissa inte får det lika mycket bättre som andra. Särskilt orättvist anser oppositionen det är att pensionärernas skattesänkningar uppgår till mellan 68 och knappt 300 kronor i månaden medan inkomsttagarnas skattesänkningar blir högre (mellan drygt 300 och 1 100 kronor i månaden beroende på lönenivå).
Det finns sunda ekonomiska argument för att blåsa på med finanspolitisk stimulans i en begynnande lågkonkunktur. Det kan lindra konjunkturnedången genom att upprätthålla en bättre efterfrågan på både arbetskraft och på varor och tjänster. Samtidigt är det tydligt att årets budget (och självklart även oppositionens kritik mot densamma!) också kan ses som en tidig upptakt till valrörelsen 2010. Sannolikt har regeringens ekonomiska piskor nu lagts i garderoben och morötterna kommer att dominera framöver. Både för konjunkturens och opinionssiffrornas skull.
september 26, 2008
Ibland går utvecklingen fort. Idag får vi dagligen rapporter om hur finanskrisen stöper om banksektorn, vilket bland annat lett till att det inte längre finns några investmentbanker kvar på Manhattan. Det var onekligen en något oväntad utveckling. Krisen har samtidigt visat att ansvarsfördelning och tolkningsföreträde verkar vara avgörande för en organisations riskintelligens och att hela finanssystemet bygger på ömsesidiga förtroenderelationer.
I en spännande artikel med rubriken ”Confessions of a risk manager” som Economist publicerade i augusti – framkommer att organisationen (han jobbade på en stor global bank) både saknade incitament för strikt riskvärdering och tydlig ansvarsfördelning för kreditriskerna. Affärsavdelningen fokuserade på att få sina potentiella transaktioner godkända och tonade systematiskt ner riskerna. Trycket på riskavdelningen att godkänna transaktionerna var också väldigt starkt. Men problemen i organisationens risk management-system blev tydliga först när man ökade handeln med kreditprodukter, som CDOs (Collateralized debt obligations). De passade inte in i bankens organisation. Varken avdelningen för marknadsrisker eller avdelningen för kreditrisker trodde att dessa risker ingick i deras ansvarsområden – med följden att ingen i organisationen aktivt tog ansvar för kontrollen och övervakningen av dessa risker.
Ett annat exempel på hur organisationskulturen kan få förödande konsekvenser är förstås de enorma problem som den schweiziska banken UBS ådragit sig och som lett till att banken förlorat närmare 230 miljarder kronor. UBS internutredning fann inga indikationer på att något otillbörligt hade pågått, utan riskerna hade hanterats på ett korrekt sätt. Samtidigt noterade utredarna att kulturen på banken innebar att man skulle lita på sina medarbetares ord och det fanns också klara incitament att förbise alla former av tveksamheter så länge intäkterna steg. Med andra ord, i båda fallen anses det ha funnits en intern kultur som gjort att varningsklockor ignorerats.
Förtroendefrågan: vem kan man lita på när brandkåren är bemannad av pyromaner?
Finanskrisen har även på ett övertydligt sätt illustrerat att hela det finansiella systemet bygger på förtroende.
Läs resten av inlägget här.
september 23, 2008
Företagens sociala ansvar, eller CSR är idag mer eller mindre en hygienfaktor för både företag och organisationer. CSR-arbetet har vandrat från att vara en marginell företeelse ofta placerad i ett hörn av marknadsavdelningen till att idag ligga på ledningsgruppsnivå.
Att CSR är lönsamt är de flesta eniga om. Hur man ska göra för att verkligen efterleva de fina CSR-strategier som tas fram är en annan, betydligt svårare fråga.
Men nu har ännu ett steg i riktning mot att ytterligare ta CSR på allvar tagits genom att SIS, Swedish Standards Institute och ABNT i Brasilien har fått i uppdrag av ISO International att tillsammans leda ett globalt projekt med syfte att ta fram gemensamma riktlinjer i världen för socialt ansvarstagande.
Avsikten med arbetet är att:
* underlätta för företag och organisationer att organisera och styra sitt sociala ansvarstagande
* att bidra till att förbättra arbets- och livsvillkor för människor
* att ge bättre möjlighet att jämföra olika organisationers arbete med socialt ansvarstagande.
Den nya ISO certifieringen för CSR ska vara klar år 2010.
