juli 7, 2010
På ett mycket välbesökt seminarium i samband Almedalsveckan i Visby presenterade igår
tankesmedjorna Arena Idé och Timbro sin slutrapport Vi har råd med framtiden. Rapporten har författats av en kommission, som tankesmedjorna har tillsatt för att lyfta upp frågan om framtidens finansiering av välfärden. Kommissionens arbete har letts av f d statssekreteraren, Per Borg.
I kommissionens rapport konstaterar man att medborgarnas efterfrågan på vård och omsorg ökar mer än vad dagens skattefinansiering klarar. En bit in på 2020-talet kommer ett ansenligt finansieringsgap uppstå. Det gäller därför att prioritera vilka behov som är så angelägna att de ska finansieras offentligt. Dessa ska gälla alla medborgare och ingå i ett offentligt åtagande, som ska vara tydligt, förutsägbart och begripligt. Samtidigt anser kommissionen i sin rapport att det som inte faller inom det offentliga åtagandet blir medborgarnas eget ansvar, ett ansvarstagande som ska underlättas och inte försvåras.
I de efterföljande kommentarerna så poängterade först folkhälsominister, Maria Larsson (kd), att man på socialdepartementet har gjort beräkningar som visar att vi i Sverige skulle kunna få fram stora belopp genom effektiviseringar inom hälso- och sjukvård samt äldreomsorgen. Samtidigt invände Ylva Johansson (s) starkt mot den delen av rapporten som talar om medborgarnas eget ansvarstagande och möjligheten att komplettera de offentliga tjänsterna med egna försäkringar eller andra privata betalningslösningar.
Vid seminariet påpekade även kommissionsledamoten Jens Magnusson, som också sitter med i SInd:s inspirationsråd, att även om man har pratat om att vi behöver arbeta längre i flera decennier nu, så har den faktiska pensionsåldern bara höjts marginellt de senaste 30 åren. Det innebär att även om politikerna ofta pratar om att en lösning på detta problem är att vi ska arbeta längre, både genom att människor ska komma ut på arbetsmarknaden tidigare samt stanna kvar i arbetskraften längre innan de går i pension, så ville rapportförfattarna ändå betona inga finansieringslösningar bör förkastas innan man har analyserat dem djupare, inklusive privata finansieringslösningar som ett komplement till att finansiera välfärdstjänster i framtiden.
Det var tydligt på seminariet att detta är en mycket ideologiskt fråga, men oavsett om vad deltagarna tyckte om rapportens slutsatser så var de alla överens om att frågan om välfärdens framtida finansiering är väldigt viktig och bör lyftas högre upp på den politiska dagordningen. Och på denna punkt har Borgkommissionen givit ett spännande bidrag till den kommande debatten.
juni 21, 2010
Just nu pågår en spännande diskussion om risker och riskanalyser inom såväl traditionell media som på ett antal bloggar.
Per Lindvall frågar i en analys idag i SvD Näringsliv om banker ens vet vad risker är. Han konstaterar att de personer som har till yrke att förvalta eller handla med andras pengar anser att begreppet risk är volatiliteten, standardavvikelsen, men Per Lindvall tycker istället att riskmått bör fokusera på huvudfrågan: nämligen risken att göra en permanent förlust på sin investering. Det riskmåttet är dock svårt att sätta en siffra på.
Richard H Thaler är inne på samma spår som Per Lindvall i en krönika i New Your Times (11/6) för han anser att eftersom oljeutsläppet i Mexikanska golfen följer hack i häl på den finansiella krisen kan man urskilja ett giftigt recept för katastrofer. Ingredienserna består av risker som felaktigt tros vara försvinnande små, komplicerad teknik som inte förstås fullt ut av antingen ledningen eller tillsynsmyndigheter, och knepiga relationer mellan företag som inte vet hur mycket de kan lita på sina partners. Han menar att dessa faktorer kan förklara kriserna för både försäkringsbolaget AIG under finanskrisen och dagens kris för BP.
Thaler får dock till viss del mothugg av ekonomiprofessorn Rajiv Sethi som i ett inlägg på sin blogg betonar att det kan det uppstå en betydande tidsskillnad (tidslagg) mellan det tillfälle då man beslutar att ta en risk och inträffandet av en katastrof. Under tiden mellan dessa två händelser (dvs. accepterandet av risken och inträffandet av en katastrof), kommer de som accepterat risken att generera ovanligt höga vinster och samtidigt sätta sina mindre risktagande konkurrenter i den svåra situationen att antingen följa deras exempel eller acceptera en successivt minskande marknadsandel. Det resulterar i ett flockbeteende där hela branscher agerar som om de alla har samma förväntningar som de som är allra mest optimistiska. Rajjiv Sethi menar därför att det snarast är konkurrenstrycket som gör att företag agerar på detta sätt, och handlingarna utförs ofta mot deras bättre vetande.
Läs resten av inlägget här.
juni 18, 2010
Efter gårdagens historiska beslut om den svenska kärnkraften vill jag bara kort återkomma till den så häftigt debatterade ansvarsfrågan. Man kan självklart ha synpunkter på det ekonomiska åtagande som gäller för kärnkraften. Genom den nu förändrade lagen sker trots allt en kraftig beloppshöjning inom ett system som genom bindande internationella konventioner innehåller ett stort mått av ordning och transparens. Det är också värt att komma ihåg att den samlade försäkringsindustrin fn inte kan erbjuda ett större skydd än det som nu blir ett krav. Således skulle högre krav bara leda till ett oförsäkrat ansvar med litet värde för dem som eventuellt kan drabbas av en skada i framtiden.
Jag vill därför återkomma till problemet med de oklara förhållandena för vattenkraften som helt saknats i debatten. Förvisso har dammägare sk strikt ansvar för eventuella skador men utöver detta finns inget ordnat system med tex obligatorisk försäkring eller bestämda krav på ansvarsbelopp etc. Det enda som är säkert är att de ansvarförsäkringar som tecknas för dammbrott inte är i nivå med den skaderisk som finns vid en allvarlig dammolycka. Huruvida staten är beredd att finansiellt träda in i ett sådant fall är obesvarad. Slutsatsen är således att den uppmärksamhet som statsmakterna ägnat försäkrings- och ansvarsförhållandena för kärnkraftsindustrin saknar motsvarighet för vattendammarna, vilket är mycket oroande.
juni 10, 2010
Topplistor ska tas med en nypa salt, men det är intressant att läsa sammanställningen som Economist Intelligence Unit sammanställt för GE och som visar hur olika sjuk- och hälsovårdssystem presterar. Sammanställningen redovisar tre kategorier: Hur mycket resurser som tillförs systemen, dödligheten i ett antal olika sjukdomar och förekomst av HIV samt vilka hälsorisker som befolkningen i de olika länderna är utsatta för. De skandiaviska länderna placerar sig – även i den här studien – i toppen.
I studien ges också ett exempel på hur försäkringsindustrin aktivt kan bidra till förbättrade hälsovillkor och samtidigt tillvarata ett ekonomiskt intresse. Discovery Holdings, ett sydafrikanskt bolag, har till exempel utvecklat ett system för försäkringstagarna som innebär att de får poäng om de deltar i olika friskvårdsaktiviteter, till exempel slutar röka, viktminskningsprogram eller regelbundet går på hälsokontroller. Poäng som kan växlas in till rabatter på medlemskap i gym, köp av hälsokost e.t.c. Systemet omfattar i dag 1,3 milj. försäkringstagare och har enligt Discover Holdings bidragit till att minska dess sjukvårdskostnader för hjärtinfarkt med 15 %.
juni 8, 2010
På SvD Brännpunkt skriver idag ett antal företrädare för både näringslivet och miljöorganisationer att oljeutvinning av oljesand i Kanada är på väg att bli världens största planlagda miljökatastrof. Ägarna har därför all anledning att avstå, särskilt med katastrofen utanför USA i färskt minne.
Dessutom meddelade ju Nordea igår att banken rensar ut sina innehav av aktier i oljebolaget BP från sina fonder och sätter stopp för framtida investeringar i BP. På Nordeas hemsida skriver man att totalt omfattas ett 20-tal Nordeafonder av BP-utrensningen.
Samtidigt pågår en diskussion om oljans roll i världsekonomin, bl.a. i samband med ABCDE-konferensen (31/5-2/6), förkortningen står för Annual Bank Conference on Development Economics. I år var Sverige värd för konferensen och man lyckades samla många prominenta akademiker på området, varav fem Nobelpristagare (Elinor Ostrom, Joseph Stiglitz, Eric Maskin, James Mirrlees och Robert Solow) som tillsammans med beslutsfattare diskuterade ”Development Challenges in a Post-Crisis World”. Läs mer om vad som diskuterades på bloggen Ekonomistas.
Men än mer intressant är Mats Perssons tänkvärda inlägg på samma blogg om Oljeskatter och budgetunderskott (19/5). Han ställer frågan om vad ekonomisk teori har att säga om en skattehöjning på olja och bensin? I sitt svar antar han att världens oljereserver är givna och konstanta. Han menar då att om utbudet av olja på världsmarknaden är ”helt oelastiskt” så skulle en oljeskatt som införs samtidigt av alla oljeimporterande länder inte leda till någon prishöjning för konsumenterna. I stället skulle det pris producenterna får för oljan falla med hela skattebeloppet. Skatten skulle alltså driva en ”kil” mellan vad konsumenterna betalar och vad producenterna får; detta gör det mindre lönsamt för producenterna att öppna nya oljekällor. Det skulle i sin tur leda till att världens sammanlagda oljeproduktion skulle bli lägre på lång sikt än den annars skulle ha varit. Och enligt skribenten ligger den långsiktiga miljövinsten just här.
Mats Persson skulle därför gärna se att dagens internationella budgetkris blir en katalysator till en samordnad skattehöjning, som kan föra över inkomster från producentländerna till konsumentländerna. På olika internationella krismöten borde dagordningens första punkt därför vara: ”Hur ska vi – inklusive Grekland, Spanien och Portugal – åstadkomma en samodnad höjning av skatten på olja?”
Även om den dagordningsändring som skribenten efterfrågar kanske inte inträffar i närtid är det fortfarande uppenbart att oljans plats i världsekonomin ifrågasättas allt mer, både ur etiska/miljömässiga och mer traditionella säkerhetspolitiska perspektiv. Frågan som dock uppkommer samtidigt är att om det svarta guldet håller på att bli sand, vad ska vi då ersätta det med?
maj 24, 2010
Det är onekligen en intressant debatt som SvD har initierat genom sina kritiska granskningar av bankers och fondbolagens etiska placeringar. Sasja Beslik kommenterade denna debatt i SvD Näringsliv (18/5) med att det blir allt tydligare att etiska fonder i dag inte motsvarar förväntningarna från omvärlden. Han sa också att svenska fondbolag måste få fram fler integrerade produkter där relevanta miljö- sociala och affärsetiska aspekter är integrerade från början. Det är precis samma resonemang som Gunilla Hjalmarsson hade i sitt inlägg.
I sin mycket intressanta och detaljrika kommentar till mitt förra inlägg om den här frågan skriver Kerstin Grönwall att KPA sorterat bort ett stort antal energibolag innan de valde vilka bolag de skulle placera sina kunders pengar i och att de har en bestämd strategi att bråka med de företag de väljer att investera i. Det låter som ett både väl övervägt och konstruktivt agerande. Men samtidigt verkar det vara svårt att övertyga omvärlden om att det finns en klar och tydlig distinktion mellan vilka bolag som kan anses kvalificerade att ingå i de etiska fondernas aktieportföljer och vilka som inte platsar i dessa aktieportföljer. I en artikel i SvD Näringsliv i dag (24/5) skriver t.ex. Per Lindvall och Torbjörn Isacson att det är direkt pinsamt att KPA gör reklam om miljökämpar i hängmattor, när de i själva verket investerar i oljesandsbolag.
Krönikören Carolina Neurath på SvD Näringsliv skrev i en kommentar (18/5) att det bästa sättet att spara etiskt är att själv sätta ihop en egen aktieportfölj, vilket måste anses vara ett ganska grovt underbetyg till de etiska fonderna eftersom tar betalt för att göra det här åt oss.
I debatten verkar de flesta vara överens om utsållningskriterierna, dvs. vilka bolag som absolut inte bör ingå i etiska fonders aktieportföljer t.ex. bolag som tillverkar vapen, alkohol eller tobak samt spelbolag. Utmaningen verkar istället vara att enas om vilka kriterier som bolag ska leva upp till för att kunna kvalificera sig som potentiella investeringsobjekt för de etiska fonderna. Här skulle kanske en mer strukturerad integrering från början av sociala, miljö- och affärsetiska aspekter kunna bidra med en gemensam referensram. Det i sin tur skulle i bästa fall även kunna göra det lättare för kunderna att veta vilka bolag som överhuvudtaget kan komma i fråga för de etiska fondernas aktieportföljer.
maj 19, 2010
De fyra stora nordiska skadeförsäkringsbolagen If, TrygVesta, Codan(inkl Trygg-Hansa) och Gjensidige aviserade i samband med försäkringsbranschens klimatkonferens i Köpenhamn i september 2009 att de skulle utveckla en gemensam klimatplattform. Ett första viktigt steg i detta arbete har tagits genom att bolagens koncernchefer publicerat en gemensam debattartikel i de ledande affärstidningarna i Danmark, Norge och Finland samt på Newsmill i Sverige.
maj 17, 2010
Den 14e maj skrev SvD Näringsliv om pensionsförvaltaren KPA som profilerar sig som etisk, men investerar i vad som av miljögruppen Environmental Defence har beskrivits som det mest destruktiva projektet på jordklotet. Dagen efter följdes artikeln upp med en liknande artikel som hade rubriken ”Tveksam etik när banken själv får välja” och i artikeln kan man läsa att när reportrarna besökte de fyra storbankerna föreslog de ett flertal fonder som, i likhet med KPA:s, investerar i den hårt kritiserade kanadensiska oljesanden. Och idag har de ytterligare en artikel på samma tema med den ganska uppseendeväckande rubriken ”Miljömärkta fonder investerar i miljöbovar”.
Kort sagt det verkar vara ett glapp mellan såväl bankers som pensionsbolagens retorik och praktik. Eller kanske snarare skillnad mellan företagens retorik och kundernas tolkning av vad det innebär i praktiken.
För ca ett halvår sen skrev Gunilla Hjalmarsson här på Sind om hur europeiska investerare alltmer integrerar Environmental, Social & Governance (ESG)-frågor för att bättre kunna uppskatta företagens framtida avkastning. Hon poängterade då att den svenska modellen riskerar medföra svårigheter för svenska investerare att konkurrera avkastningsmässigt med sina europeiska kollegor – om den inte kompletteras med en integrering av ESG-aspekter i investeringsprocessen.
De senaste dagarnas artiklar har ytterligare understrukit vikten av en mer strukturerad integration av ansvarsfrågorna i placeringarna. Idag verkar det främst vara upp till kunderna att själva läsa på, jämföra och dubbelkontrollera fonder för att se vilka som verkligen placerar pengarna i de bolag som kunden själv anser vara förenligt med etiskt sparande. Det innebär att banker och pensionsbolag förväntar sig en hel del av de kunder som vill ha ett etiskt sparande. De ska vara beredda att satsa ordentligt med tid och själva identifiera de fonder och bolag som verkar använda samma form av definition av ”Etik” som de själva tillskriver det begreppet.
maj 6, 2010
Det må vara bloggarnas era just nu, men det hindrar inte att ett nytt forum för hållbara och ansvarsfulla investeringar är på gång i den gamla skolans format, nämligen en papperstidning. Nästa år är det premiär för tidskriften Journal of Sustainable Finance & Investment. Den kommer att ha fokus på vetenskapliga artiklar, men vänder sig för den skull inte främst till navelskådande forskare. Redaktören Matthew Haigh utlovar följande:
”The journal will help to develop a broad understanding of sustainable investment theory and practice by providing a venue for in-depth discussion and offering a range of accessible, impartial perspectives for professionals operating in the field. “
Det låter det. Vi får hoppas att den blir läsvärd.
Tidskriften söker nu bidrag till det första numret. Den som känner sig manad att skicka in ett alster kan läsa mer här.
april 25, 2010
Apropå den aktuella bonusdebatten skriver Sasja Beslik i en intressant krönika i senaste numret av Veckans Affärer att han vill ha hållbara morötter som grund för bonusar. Krönikan avslutas med den tänkvärda frågan om det är bonusarna som det är fel på – eller om det är moroten som bör omdefinieras?
Liknande resonemang för Robert G Eccles på en av HBR:s bloggar . Han har noterat att i den aktuella floden av årsrapporter redovisar samtidigt ett växande antal företag – särskilt i Europa och Japan – Corporate Social Responsibility (CSR) eller hållbarhetsrapporter. Tyvärr brukar dock inte de ekonomiska samt hållbarhetsrapporterna addera upp till någonting som är större än summan delarna.
Därmed uppstår frågan hur aktieägare och andra intressenter då ska kunna veta om ett företags engagemang för ett hållbart samhälle också kommer att skapa värde för aktieägarna på lång sikt. Robert G Eccles svar på den frågan är att de årliga ekonomiska och CSR /hållbarhetsrapporterna borde kombineras i något han kallar ”En rapport,” som skulle samla all viktig information om ett företags ekonomiska, miljömässiga och sociala prestationer samt ge en bild över företagets corporate governance och slutligen påvisa relationen mellan dessa olika faktorer.
Eftersom hållbarhet är en sådan fundamental fråga, anser Eccles också att övervakningsmyndigheter borde kräva integrerade ekonomiska- och hållbarhetsrapporter av företagen. En integrerad rapport skulle vara ett sätt att se till att företagen tar en aktiv roll i processen att uppnå en hållbar utveckling.
Både Sasja Beslik och Robert G Eccles belyser vikten av att hitta relevanta och mätbara nyckeltal och indikatorer för att uppnå en långsiktig hållbar utveckling. Däremot har de lite olika angreppssätt. Sasja fokuserar främst på att företagen själva ska kunna identifiera bättre morötter, som gynnar en långsiktig hållbar utveckling både ekonomiskt, miljömässigt och socialt, men Robert tror istället att det enda sättet att få företagen samt investerare att ta tag i de här frågorna ordentligt är genom att myndigheterna börjar kräva det.
